Jan
Eriksson
Augusti 2001 Sexuella övergrepp
på barn – ett utredningsperspektiv Jag skall inledningsvis göra ett försök att
beskriva ett vanligt sätt att betrakta sexuella övergrepp på barn, i detta
fall incest. Ett barn utsätts
regelmässigt under uppväxten för sexuella övergrepp från sin far. Mer eller
mindre ofta kommer han in till barnet och våldför sig på det. Däremellan
lever familjen ett på ytan normalt familjeliv. För barnet är dock inte
familjelivet normalt. Barnet förstår efterhand att det som sker inte är vad
som händer i andra familjer. Det sitter och äter middag, har läxläsning och
spelar spel med en far som har våldfört sig på sitt eget barn. Våldtäkterna
blir inte enstaka separata händelser, utan kommer att prägla hela barnets
liv. En kram i en incestfamilj är aldrig bara en kram. Ett vänligt ord blir
aldrig bara ett vänligt ord. Barnet och familjen tiger utåt. Familjen skyddar
hemligheten som alla mer eller mindre medvetet vet om. Inåt, mellan
familjemedlemmarna, finns däremot en gränslöshet. Barnet ligger på natten i
skräck och väntar om fadern skall komma. Ibland blir skräcken för stor.
Barnet går in till fadern när det inte står ut längre med väntan. Hellre
förekomma än förekommas. Något som långt senare i en eventuell rättegång kan
användas som förmildrande omständighet för förövaren. Han blev förförd… Hon
ville också… Vid våldtäkterna blir
fadern en annan person, ett monster. Och fadern använder ord och gör
handlingar mot barnet som får det att känna att det också är en annan person
under våldtäkterna. En dålig person som får fadern att begå sådana
handlingar. För att stå ut stänger
barnet av sig under övergreppen. Det känner inget varken fysiskt eller
psykiskt. Det kan betrakta sig själv och vad som sker ”utifrån”. Det kan
fokusera på någon detalj i rummet. Handlingen blir senare obegriplig, när
allt åter är normalt. Man talar aldrig om det. Det kanske bara finns i
barnets huvud? Har det verkligen inträffat? Är det som hänt för
plågsamt kan kroppen stänga av och tränga bort minnen eller delar av minnen
av vad som inträffat. Även känslorna kan som en överlevnadsmekanism stängas
av. Och så det mest
tabubelagda. Att barnets kropp kanske vid vissa tillfällen reagerat sexuellt
under övergreppet. Skulden förstärks än mer. Kanske mest tydligt hos pojkar
som kan ha haft erektion under övergreppen. Som vuxen kan vissa
handlingar och händelser återknyta till vad som hänt barnet under uppväxten.
Den vuxne kan få till synes oförklarliga fysiska eller psykiska symptom p g a ett utlösande stimuli som medvetet eller omedvetet
påmint om vad som varit. Kanske en symbolisk påminnelse som är mindre tydlig,
än något mer konkret. Att i vuxen ålder tvingas att vänta på något som är
oroande kan återknyta till den olidliga väntan personen som barn befann sig
i. Den ångest som kommer
måste dämpas på olika sätt. Genom att skära sig… Fysisk smärta dövar den
psykiska. Genom alkohol eller narkotika… Och så upprepningstvånget. Vi dras
till det vi varit utsatta för. Det vi känner igen. Har man aldrig fått ha
gränser för sin kropp, blir man lätt ett offer för gränsöverskridande.
Pornografi, prostitution, promiskuitet… Och det finns även en viss
ångestreduktion i detta. Att se att ens far inte är så mycket annorlunda än
andra män som begår övergrepp mot en. Män (och ibland också
kvinnor) som utsatts för övergrepp kan under ogynnsamma omständigheter
gestalta sitt barndomstrauma genom att själva bli förövare. De våldför sig då
ofta på barn i samma åldrar som de själva var, när de utsattes för övergrepp. Inför föräldrarna finns en
ambivalens. Modern kan betraktas med större förakt än fadern. Hon som hela
tiden sett, men aldrig ingripit. Samtidigt är känslorna inte enbart negativa
mot föräldrarna. Kluvenheten och lojaliteten mot förövaren och familjen finns
kvar även i vuxen ålder. Ens far är trots allt ens far. Ens mor är trots allt
ens mor. Och deras positiva sidor och de mer positiva barndomsminnena kommer
i varje fall i perioder tillbaka i minnet. Hat och kärlek kan finnas sida vid
sida hos den som utsatts. Det barn som utsatts kan
ha uppfattat sig som två (eller fler) olika personer. Hur annars överleva och
förklara för sig det som händer? En god flicka som leker och skojar med sina
föräldrar. Och så den dåliga flicka som utsätts för övergrepp som hon själv
skuldbeläggs för. Barnet kan senare som vuxen utveckla olika motstridiga
beteenden i olika perioder i livet. T ex pendlande mellan promiskuitet och
totalt avståndstagande från sexualitet. Det kan fortfarande ha bilden av sig
som olika personer som finns i samma kropp. I extrema fall kan en multipel
personlighetsstörning utvecklas. Det är då vattentäta skott mellan de olika
personligheterna. (Dr Jekyll och Mr
Hyde i Robert Louis Stevensons bok är typexemplet på multipel
personlighetsstörning. Störningen ligger på borderlinenivå enligt
psykodynamisk teori.) Ett barn som får bearbeta
vad som hänt behöver inte drabbas av de ovannämnda
symptomen. Faran är när det inträffade kapslas in och ligger dolt och
hemlighållet hos personen. Den utsatta personen kan ha hemlighållit
övergreppen i många år. Det är därför viktigt att tro på barnet eller den
vuxne när det börjar berätta. Vidare att man klarar av att lyssna på vad som
berättas. Och att man vågar ställa frågor. Behandlingen kan kort
handla om att bearbeta det som hänt genom att gestalta det på olika sätt. I
ord, bild, lek… Att se samband och mönster, att släppa fram bortträngda
känslor av hat, att klarlägga var skulden ligger. Att integrera känslor i
sig: att våga känna att man kan ha både goda och dåliga egenskaper i sig
samtidigt, att se att man kan älska och hata samtidigt. Eller att få
bekräftat att man inte behöver älska den som skadat en… * Några kommentarer till ovanstående. Det beskrivna är en schablon som inte omfattar
alla som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Kanske inte ens
flertalet. En del av vad som beskrivits kanske snarare är myter, än
kunskapsbaserade sanningar. De allra flesta som utsatts för sexuella
övergrepp blir varken prostituerade eller pedofiler. Att som utredare oförbehållsamt tro på allt vad
som berättas gynnar inte alltid den hjälpsökande. Man kan istället lyssna med
övertygelsen att det som berättas säger något om den berättande och ger
uttryck för personens känslor. Detta behöver då inte innebära falskhet eller
ett ifrågasättande från utredarens sida. Att å andra sidan tro på och
förstärka allt som berättas (”Jag är övertygad om att det är sant vad du
berättar”) kan senare skapa skuldkänslor hos den som berättar om den t ex har
överdrivit något av rädsla att inte bli trodd. Det kan vara väsentligt med
personer som tror oförbehållsamt på den som berättar – och säger det - men
detta är inte utredarens uppgift. Risken är att man som utredare har en liknande
bild som den ovan beskrivna med sig, och vill överföra denna bild på den hjälpsökande.
Av vikt är att personen måste få formulera sin egen syn på sitt problem, sitt
liv. Man måste här vara vaksam på utredarens påverkan på klienten. Det
förekommer även bland människor som ej varit utsatta för övergrepp att de har
perioder när de lever mer promiskuöst. Att ”tvinga på” den hjälpsökande
förklaringen att detta har att göra med de övergrepp den varit utsatt för kan
tänkas förstärka ”sjukdomsbilden”.
Likaså om man t ex pressar på klienten den bild man har av att modern
ofta är mer föraktad än fadern, förövaren. Risken är att utredningssamtalet
blir ett s k inlärningssamtal. Personen som utreds övertar utredarens syn på
bortträngning, barndomens betydelse, symptom på övergrepp etc. Man måste därför arbeta med hypoteser, alltså
påståenden på försök. Påståenden som skall prövas med lika ansträngning för
och mot. Innebärande att man är ärlig och säger att ibland är det så här, men
inte alltid… Och att även personer som inte varit utsatta för övergrepp kan
uppleva liknande saker. Vad tror du? Hur är det för dig? Och så lyssnar man
till vad personen svarar. Det sägs ibland att den som berättar aldrig säger
mer än vad den känner att den lyssnande klarar att ta emot. Efter många års
tystnad berättar så en torterad man vad han utsatts för under sin tortyr.
Detta som i sig kan vara svårt nog att lyssna till, kan emellertid dölja
något ännu svårare. En god torterare bryter inte ner en person bara genom att
utsätta honom för plåga, utan också genom att få honom att plåga andra i sin
tur. Det oändligt svåra, kan dölja något ännu svårare. Som kan vara än
svårare att höra. Och som kanske aldrig någonsin kommer att berättas. Var således ödmjuk för vad som egentligen
framkommit av utredningen. Men var också ödmjuk för att det kanske inte finns
mer att berätta, inga fler lager att skala av, av tillbakahållna minnen. Debatten gällande sexuella övergrepp på barn har
varit skarpt polariserad. Det är framförallt följande områden som
diskuterats: ·
Hur många barn utsätts för sexuella övergrepp? ·
Vilka symptom ger sexuella övergrepp? ·
Kan man tränga bort minnen av sexuella övergrepp? ·
Ljuger barn om sexuella övergrepp? Som utgångspunkt för den som är intresserad av de
olika sidorna i debatten, och för att visa på polariseringen, kan tas Astrid
Holgerssons artikel ”Psykologin och rättssäkerheten” (1996). Som exempel på
dem som använder sig av ”vetenskapligt ogrundade generaliseringar och
spekulationer” nämner Holgersson följande personer: Roland Summit, David
Finkelhor, Leonore Terr,
Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke
Christianson, Eva Lundgren, Tilman Fürniss och Monica Dahlström-Lannes. På den andra sidan har i den svenska debatten bl a funnits: Astrid Holgersson, Lena Hellblom Sjögren,
Max Scharnberg, Nils Wiklund, Bo Edvardsson, Peter
Haglund, Germund Hesslow. Böcker
som kraftigt kritiserats av den senare gruppen är t ex: ”The courage to heal” av
Bass & Davies. (Sv översättning:
”Incest och andra sexuella övergrepp”) Kritiken gäller bl
a synen på bortträngda minnen. (Se Crews 1997,
Holgersson 1996, Hellblom Sjögren 1997)
”Traumatiska minnen” av
Sven-Åke Christianson. Christianson refererar bl
a till kriminalinspektör Dahlström-Lannes som ”under
tio års arbete aldrig mött något barn som falskt anklagat en person för
övergrepp, vilket talar för att sådana anklagelser är ovanliga…” Germund
Hesslow har kallat denna bok för ”psykologiskt kvacksalveri” i en
understreckare i Svd (15/1-96) med rubriken ”Humbug
om bortträngda minnen”. ”Mot dessa våra minsta” av
Monica Dahlström-Lannes. Dahlström-Lannes har kritiserats bl a för
att i de skäl hon anger till att ett barn inte berättar om sexuella övergrepp
(saknar ord, har förträngt, är rädd, har skuldkänslor, känner lojalitet) inte
har med ”det i en objektiv utredning fundamentala skälet – att barnet kanske
inte har något att berätta”. (Holgersson 1996) ”Små barns signaler om
sexuella övergrepp. Handbok för förskolan.” av Kaisu Akselsdotter.
Att samla ihop ett antal ”triviala” tecken har av Edvardsson (1996)
kallats för additionsprincipen och jämförts med häxprocesserna. Kritiken
mot Akseldotters bok gäller att enligt forskningen skall inga för sexuella
övergrepp specifika tecken eller grupp av tecken ha hittats. Allmänna råd från
Socialstyrelsen (1991:3) Sexuella övergrepp mot barn. Råden
upphävdes 1999. Frekvensen Upp
Hellblom Sjögren (1997) redovisar olika
undersökningar där frekvensen barn som utsätts för sexuella övergrepp
varierar mellan 0,2 % och 67%. Förutom att man har olika urvalskriterier i
undersökningarna, bygger mycket av skillnaderna på definitionen av sexuella
övergrepp. Att man vid ett enstaka tillfälle har sett en blottare kan öka
frekvensen kraftigt. Eller om det i frågorna finns med som exempel på ett
sexuellt övergrepp att man som barn utsatts för oönskad beröring. T ex att en
morfar tagit upp en i knät utan att man själv velat det. Man skiljer mellan incidensundersökningar och
prevalensundersökningar. Incidensundersökningar är baserade på inrapporterade
anmälningar till exempelvis polis eller socialtjänst. Prevalensundersökningar
innebär att man gått ut och frågat samtliga personer i en urvalsgrupp. Man
kan förvänta sig ett högre mörkertal vid incidensundersökningar, framförallt
om man baserar dem på fällande domar. (Risken för ogrundade anmälningar måste
emellertid också vägas in.) Även vid prevalensundersökningar kan givetvis ett
visst mörkertal förväntas. T ex om man gjort telefonintervjuer. Rädda Barnens undersökningar från 1983 och 1985
har av Socialstyrelsen använts i sina expertrapporter om sexuella övergrepp
på barn. För pojkar anges frekvensen som utsätts för sexuella övergrepp före
18 års ålder till 1-3%. För flickor till 7-8%. Undersökningen är en
prevalensundersökning med hög svarsfrekvens. (938 av 1015 tillfrågade
personer svarade i 1983 års undersökning.) Enkäten lämnades vid personligt
besök och återlämnades i slutet anonymt kuvert. Hellblom Sjögren (1997) har
kritiserat dessa undersökningar med hänvisning till att hon menar att de har
en för vid definition av sexuella övergrepp. Hon menar att 0,4-0,8% av barn
och ungdomar under 18 år varit utsatta för sexuella övergrepp. Mörkertalet
inräknat. Symptom/Tecken
En mängd symptom har angetts som tecken på
sexuella övergrepp: anorexi, bulimi, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD),
multipel personlighetsstörning (MPD), alkohol- och narkotikamissbruk,
självskadande beteende, ångest, fobier, depression, renlighetstvång,
kriminalitet, sömnstörningar, koncentrationssvårigheter m m. Socialstyrelsen skriver i sin expertrapport
(2000:1): ”Det är viktigt med kunskap….om vilka andra problem än sexuella
övergrepp som kan ligga bakom eventuella symtom. Det finns dock inga psykiska
symtom som entydigt kan tolkas som tecken på att ett barn har varit utsatt
för sexuella övergrepp.” Kendell-Tacket
m fl (1993) drar följande slutsatser: ·
Inget enskilt
symptom eller symptommönster går att relatera till sexuella övergrepp. ·
Majoriteten av
de offer som studerats uppvisar inga symptom. ·
Symptom kan ej
användas för att belägga att sexuella övergrepp ägt rum. Andra bevis måste
till. ·
De som utsatts
för övergrepp av någon som står dem nära, ofta, under lång tid eller som
inneburit oral, anal, vaginal penetration får fler symptom. Slutsatserna ovan är refererade ur Hellblom
Sjögren (1997). Den andra punkten – att majoriteten av offren ej uppvisar
symptom - kräver en kommentar. Kendall-Tackets undersökning är en
forskningsöversikt över 45 studier gällande sexuellt utnyttjade barn.
Det är alltså fullt möjligt att symptom uppkommer senare under barndom/ungdom
eller i vuxen ålder. Symptomen kan också ha varit så subtila att de ej varit
mätbara i undersökningen. Väsentligt är dock att även barn som ej uppvisar
tydliga symptom, verkar kunna ha blivit sexuellt utnyttjade. (Ytterligare en
möjlighet som Hellblom Sjögren diskuterar är att de symptomfria barnen blivit
”feldiagnostiserade” och sålunda ej varit utsatta för övergrepp.) Bortträngning
Edvardsson (1996) skriver att fenomenet
bortträngning ”saknar stöd i modern minnespsykologisk forskning”. Debatten om
huruvida minnen kan trängas bort är omfattande och mycket har skrivits från
olika perspektiv. Scharnberg (1993) har i sin
forskning visat att när Sigmund Freud introducerade bortträngningsbegreppet
baserade han det på en studie av 18 patienter varav förmodligen 14 av dessa
överhuvudtaget aldrig har existerat. Freud skall alltså ha fabulerat ihop sin
studie. Väsentligt när man diskuterar bortträngning är
definitionen av vad det handlar om. Bortträngning beskrivs alltså inte som
normal minnesförvittring, ”glömska”, eller att man undviker att tänka på
svåra saker. Bortträngning beskrivs som att en händelse, eller grupp av
händelser, är totalt blockerade från minnet och inte kan återerinras ens om
någon talar om det. Det bortträngda traumat kan dock ge olika psykiska och
fysiska symptom. Genom olika tekniker kan minnet återerövras och det uppstår
då i exakt, eller nästan exakt, samma form och identiskt med vad som faktiskt
inträffade. Bortträngning har också ibland en vidare
betydelse av att känslor förknippade med olika händelser trängs bort.
Men det är främst bortträngning i den första bemärkelsen som har debatterats. Professorn och minnesforskaren Elisabeth Loftus menar att de flesta människor har bilden av minnet
som att det sitter en slags videokamera i hjärnan och spelar in allt vi är
med om. Detta finns senare lagrat i hjärnan och på olika sätt kan det plockas
fram i exakt den form som det utspelades. Loftus är
kritisk till detta synsätt och skriver: ”Minnet bleknar enligt ett
talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den
ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje
gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför
ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad
förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra
människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår
erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.” Loftus (1980) Man har även gjort experiment där falska
barndomsminnen planterats in hos vuxna personer. Kommer du ihåg det här som
hände när du var fem år? När du sprang vilse på varuhuset? Och personen
börjar livligt dra sig till minnes och berätta detaljerat vad som hände. När det gäller små barn talar man också om
infantil amnesi. Att vi inte har förmågan till minnen före en viss ålder p g
a att hjärnans minnesfunktioner inte är tillräckligt utvecklade. * Wiklund (1997) skriver: ”Psykoanalysen är ett
’slutet system’, där allt kan förklaras inom systemets ram. Man kan inte ens
föreställa sig något som inte skulle bekräfta teorin så länge man stannar
inom teorin. Ett enkelt exempel är när en psykoanalytiker gör en tolkning av
vad en patient sagt. Om patienten håller med, så stödjer det tolkningen, och
om patienten inte håller med, innebär det ett ’motstånd’ som också stödjer tolkningen.
’Bortträngning’ och ’förnekande’ är andra användbara begrepp för att
bortförklara det som inte passar. /…/ Om exempelvis barnet eller kvinnan som
framfört en anklagelse håller fast vid sin anklagelse, stödjer det
anklagelsen, men om anklagelsen tas tillbaka, stödjer det också anklagelsen,
eftersom detta påstås vara en naturlig reaktion. Om berättelsen är lika från
gång till gång, stödjer det anklagelsen, om den blir mer detaljerad, stödjer
det också anklagelsen: ’bortträngning’ har släppt fram eller trängt undan
vissa händelser eller detaljer. I de psykodynamiska psykologernas system
finns ingenting som skulle innebära att en anklagelse vore ogrundad.” Även förövare kan enligt bortträngningsteorin
tränga bort minnen eller delar av minnen vad de utsatt andra för. Öhrström
(1996) skriver om utredningarna i Cleveland i slutet på 1980-talet när två
läkare under ett halvår på osakliga grunder diagnostiserade 121 barn som
sexuellt utnyttjade: ”Socialarbetarna
ifrågasatte inte sina utfrågningsmetoder. Det de gjorde stämde ju med de
förväntningar de fått på kurser och i böcker av olika incestexperter. De blev
inte förvånande att finna så många utsatta barn, det var ju vad man kunde
vänta sig. Att de upptäckte övergrepp även bland väl fungerande medelklassfamiljer
var också förväntat. Att nästan alla nekade till anklagelserna stämde likaså
med förväntningarna. Ju värre brott, desto starkare förnekanden hade de fått
lära sig.” Ljuger barn om sexuella övergrepp?
Häxprocesserna på 1600-talet anförs ofta som
argument för barns förmåga att ljuga. Observera att utsagorna som barnen då
berättade ibland framfördes under stark känslomässighet från barnen.
Känslomässigt engagemang och detaljrikedom har ibland setts som
realitetskriterier i utsageanalyser. Något som
alltså inte alltid stämmer. Att barn å andra sidan berättar lugnt och sakligt
om övergrepp de varit utsatta för kan inte tas som intäkt för att det
berättade inte skulle kunna vara sant. Edvardsson (1996) skriver: ”Någon gång kan ett barn ha motiv att
ljuga. Men det är de vuxnas misstankar, påverkan på barnen och bristande
kritiska tänkande som är huvudproblemet vid uppkomsten av fall utan saklig
grund.” Ett klassiskt fall med belägg för att barn kan ha
motiv för att ljuga om sexuella övergrepp, är det s k Lars-fallet. (Trankell 1962) I det tidigare refererade Cleveland-fallet var
det inget av barnen som tillstod att det hade utsatts för övergrepp trots
pressande förhör och förväntningar från vuxna. (Christianson 1996) I en studie om barn som utsatts för
barnpornografi, var det inget av barnen som trots att bildbevis fanns och
visades för barnen, tillstod att de varit utsatta för övergrepp. (Studien
kritiseras av Hellblom Sjögren, 1997) Tilman Fürniss har lanserat en (kritiserad) metod om hur man
skall få barn att berätta om övergrepp de utsatts för. Man skall ställa
hypotetiska frågor till barnet. Om din pappa hade gjort något dumt med
dig, vad hade han gjort då? Om ni hade varit inne i sovrummet den
kvällen, vad hade hänt då? Om vi låtsas att en annan pojke hade varit där,
vad hade hänt med honom då? Kritiken handlar om att barn kan suggereras till
önskade svar. På samma grunder har kritik riktats mot användande av s k
anatomiska dockor under utredningssamtal. Doktorand Rickard L Sjöberg
skriver, mot bakgrund av sin forskning, i Läkartidningen 26/27-01: ”En
tragisk paradox skulle sålunda kunna vara att medan många barn som verkligen
utsatts för framförallt sexuella övergrepp har svårt att berätta om dessa har
andra barn som inte utsatts för övergrepp lättare att tala om dylika ting.”
Slutsatsen är som Sjöberg skriver tragisk. Om det är sant påminner det
återigen om häxprocesserna. Sjunker hon är hon oskyldig, flyter hon är hon
skyldig. Berättar barnet har det inte varit med om vad det säger. Berättar
det inte kan det ha varit utsatt… * Att få polisanmälningar av sexuella
övergrepp mot barn leder till åtal bekräftas av Christian Diesens
undersökning refererad i DN 11/7-01. Högst var sjätte anmälan leder till
åtal. I ett av Stockholms polisdistrikt ledde endast fem procent av
anmälningarna till åtal år 2000. Litteratur
Allmänna råd från Socialstyrelsen (1991:3): Sexuella
övergrepp mot barn. Akselsdotter, K
(1993): Små barns signaler om sexuella övergrepp. Handbok för
förskolan. Rädda Barnen. Bass & Davies (1988): The courage to heal.
(Sv översättning: ”Incest och andra sexuella
övergrepp”) Bodström, C (2001): Få åtal om sexövergrepp.
DN 010711. Christianson, S-Å (1994): Traumatiska minnen.
Natur och Kultur. Crews, F(1994, 1997): The memory wars. Granta
Books. Dahlström-Lannes, M
(1990, 1994): Mot dessa våra minsta. Rädda Barnen. Edvardsson, B (1993): Dagisfallet.
Modifierat sakkunnigyttrande. Högskolan i Örebro. Edvardsson, B (1996): Kritisk utredningsmetodik.
Liber. Hellblom Sjögren, L (1997): Hemligheter och
minnen. Tillförlitlighet i sexualbrottsmål. Norstedts juridik. Herman, J L (1992, 1998): Trauma och
tillfrisknande. Psykoterapihuset. Holgersson, A (1996): Psykologin och
rättssäkerheten. I Sjöström, U (red) (1996): Barns utsagor i
utredningar vid misstanke om brott. Forskningsrapport.
Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet. Sthlms
Universitet. (Se även länk nedan) Loftus, E
(1980): Vårt minne. Liber. Scharnberg, M (1993): The non-authentic nature of Freud’s
observations. Almqvist & Wiksell International. Trankell, A
(1962): Magi och förnuft i människobedömning. Bonniers. (Innehåller
Lars-fallet.) Wiklund, N (1997): Justitiemord i
psykoanalysens kölvatten. DN 970118. Öhrström, L (1996): Sex, lögner och terapi.
Verkligheten bakom vår tids häxprocesser. Norstedts. Länkar Upp
RSCI
(Stödcentrum mot incest) Jim Hoppers
hemsida (Bl a kritik av Elisabeth Loftus och försvar av bortträngningsbegreppet) Socialstyrelsen –
expertrapporter om sexuella övergrepp på barn Elisabeth
Loftus hemsida Amerikansk professor och minnesforskare. Innehåller utdrag
ur hennes bok ”The myth of
repressed memory” (1994) Multipel
personlighetsstörning (Kritik av begreppet MPD. Artikeln ursprungligen
publicerad i Psykisk hälsa nr 4/98. Innehåller bl a
kritik av boken ”Sybil” som handlar om en kvinna med ett flertal olika
personligheter.) Psykologin
och rättssäkerheten av Astrid Holgersson. (Artikeln finns i Nordiska
kommittén för mänskliga rättigheters stora artikelarkiv. NKMR är starkt
kritiska till LVU och socialtjänsten. NKMR skall ej förväxlas med Kommittén
för mänskliga rättigheter, KMR. Den senare är en underavdelning av
scientologikyrkan.) Om pedofili och
kastrering (Intern länk) Utredningsmetodik (Intern
länk) Copyright ©
2001 Jan Eriksson |