Jan Eriksson 2001-05-13 Tillägg
- om pedofili, kastrering och orsaker till schizofreni En ofta refererad bok är Nicholas
Groth: Män som våldtar (Prisma 1979). Groth menar att våldtäkt handlar
om makt och förnedring, inte sexualitet, utfört av människor som själva varit
utsatta för övergrepp. Docenten och rättspsykiatern Tomas Eriksson skriver i
Läkartidningen nr 40/94 om Groths bok, psykoterapeutisk behandling och
kastrering av sexualbrottslingar: ”I den allmänna debatten hävdas för
närvarande med stor kraft att personer som gör sig skyldiga till sexualbrott
gör detta som en följd av att de själva varit utsatta för sexuella övergrepp.
En genomgång av den vetenskapliga litteraturen på området visar att hypotesen
saknar stöd. /…/ Påstående att sexualförbrytare
skulle ha varit utsatta för sexualbrott i sin barndom måste, tills motsatsen
är bevisad, betraktas som en myt. Ett tungt ansvar för att denna myt fått
stor spridning torde åvila den amerikanske psykologen Groth som i en
populärvetenskapligt utformad bok hävdat den utan att förete
några bevis för dess riktighet.” ”I en översiktsartikel av Furby och medarbetare, i vilken en lång rad vetenskapliga
studier på området granskats, visas till och med att en ökad
återfallsbenägenhet i sexualbrott hos personer som erhållit psykoterapeutisk
behandling demonstrerats i sex av sju granskade studier. Dessa data ger
sålunda inget stöd för att psykoterapi skulle vara en effektiv
behandlingsmetod för sexualförbrytare.” Tomas Eriksson hänvisar i samma
artikel till ett flertal studier som visar att kirurgisk kastrering av
våldtäktsmän minskat återfallsbenägenheten kraftigt. Erikssons förslag är att
den dömde gärningsmannen får välja mellan farmakologisk behandling under
kontrollerade former eller ”…bli frihetsberövad under mycket lång tid,
rimligen till dess att han nådde 50-60 årsåldern då återfallsrisken i
sexualbrott enligt erfarenhet minskar påtagligt”. (För referenser, se LT
40/94. Se även Effekten av psykoterapeutisk vård av sexualbrottslingar: en
forskningsöversikt av Bengt-Åke Armelius,
Socialstyrelsen 1997. Armelius är något mer
hoppfull än Tomas Eriksson till effekten av psykoterapeutisk behandling av
sexualförbrytare. Armelius talar i sin slutsats om
”begränsade men lovande resultat”.)
* Vad gäller svensk litteratur om
uppföljningsundersökningar av återfallsfrekvensen bland kirurgiskt kastrerade
våldtäktsmän, hänvisas till Belfrage, H: Brottsligheten, psykiatrin och
samhället. (Liber 1995) Belfrage refererar bl a
en kontrollerad studie av Hansen (1991) gällande våldtäktsmän intagna vid
anstalten Herstedvester före 1970: ”…21
genomgick kirurgisk kastration. Bara 2 av dem som kastrerades återföll i
brott (sexualbrott). /…/ Bland dem som inte kastrerades återföll 10 av 24
återigen i sexualbrott.” ( Belfrage 1995, sid 107. Se även Behandling
av sexualförbrytare av Tomas Eriksson. Socialstyrelsen 1997.) Argument mot kirurgisk kastrering av
sexualbrottslingar (mot deras vilja) har varit liknande argumenten mot
dödsstraff: * Oåterkalleligheten och risken att
en oskyldig döms. Detta innebär att beviskraven kommer att höjas, vilket i
sin tur innebär att fler sexualbrottslingar än idag kommer att gå fria. * Risken att anmälningsbenägenheten
minskar. Barn kanske undviker än mer att berätta om sexuella övergrepp från
deras fäder, om straffen är för brutala. * Risken att kastrationen inte
påverkar våldtäktsbenägenheten. Sadistiska våldtäktsmän bryr sig kanske inte
om det rent sexuella, utan fortsätter våldta, med än grövre metoder. De kan
också tillföra anabola steroider och därigenom återfå sexualdriften. * Slutligen risken för
brutaliseringstendenser i samhället bland ”vanliga” medborgare. (Jfr hur
människor skulle påverkas av offentliga avrättningar/spöstraff/kastration)
* Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har
gett ut en sammanställning av forskningsläget gällande pedofili, Martens, P L: Pedofili (1998).
Martens redovisar bl a olika studiers uppfattning
om hur vanligt det är att pedofiler själva varit utsatta för sexuella
övergrepp som barn. Han diskuterar också olika former av pedofili samt att
det förmodligen finns ”…en ganska stor grupp
pedofiler som avstår från att söka sexuell kontakt med barn och som således
aldrig begått ett sexuellt övergrepp på barn.” (sid 39) Det sistnämnda menar
Tomas Eriksson är mycket vanligt; de flesta pedofiler begår aldrig några
övergrepp. (Se Tomas Eriksson i Sydsvenska Dagbladet 010204: ”Ropa hundarna
tillbaka!”. Se även DN Debatt 970827, där Tomas Eriksson skriver om pedofili
och kastrering). Intervju
med Peter Martens * Psykopatiforskaren Robert Hare
skriver i Without Conscience
(”Psykopatens värld” Studentlitteratur 1997) om det bristande vetenskapliga
stödet för att man med psykoterapeutiska metoder skall kunna behandla
människor med psykopatiska störningar. Hare refererar också till studier som
tyder på att återfallsbenägenheten ökar efter psykoterapeutisk behandling.
Gärningsmännen får nya insikter i människors svagheter, de lär sig nya och
bättre sätt att manipulera människor osv. Reid Meloy
är psykoanalytiker (Hare och Meloy refererar med
respekt till varandra) och har bl a skrivit
böckerna The psychopathic mind (1988, 1996) och
Violent attachments (1992, 1997). Meloy skriver: ”There are individuals who are so
psychopathically disturbed that, in my opinion, no attempts should be made to
treat them.” ( The psychopathic
mind, sid 322) Det handlar dock enligt Meloy om
svårighetsgraden av psykopati, för att kunna avgöra behandlingsbarhet. Ett
vanligt testinstrument är Robert Hares Psychopathy
checklist, PCL-R. * Alla psykopater är inte kriminella
och de flesta yrkesförbrytare är inte psykopater. Men kan kriminaliteten bli
ett inlärt beteende och utvecklas till ett beroende på samma sätt som alkohol
och narkotika? Kan en spänningssökande person få ”kickar” av sin kriminalitet på samma sätt
som av droger? Socialläkaren och narkotikadebattören Nils Bejerot talar i en
intervju i Pockettidningen R (nr1/1974), om yrkesbrottslingar som
”kriminalitetsberoende” och om ”… yrkestjuvens driftsmässiga fixering vid
snabb lusttillfredsställelse.” Ett synsätt Gunnar Bergström utvecklar i sin
bok Kriminalitet som livsstil (1997): ”Toleransökningen tar sig olika
uttryck. Villainbrott där ägaren inte är hemma förlorar i spänning, tjuven
föredrar villor där någon ligger och sover.” (sid 105) Observera att
toleransökning är ett beroendekriterium. En följd av resonemanget är att
kriminaliteten inte nödvändigtvis upphör för att narkotikamissbruket upphör. En
medlem i KRIS, Kriminellas revansch i samhället, sa till mig: ”Nivån för mig
är om jag ens skall gå mot röd gubbe, om jag inte skall återfalla i
kriminalitet.” Det som för en vanlig Svensson är ”godtagbar” olaglighet, ex
svartjobb, kan för den ”kriminalitetsberoende” bli katastrofalt. Jfr total
nykterhet för alkoholister. Att notera är att metadonbehandling
för opiatmissbrukare minskar kriminaliteten hos dem som deltar i
behandlingen. (Metadonbehandling i Sverige. Beskrivning och utvärdering. SoS-rapport
1997:22) Kriminellt
tänkande innebär bl
a olika tankemönster för att rättfärdiga sitt handlande. ”Är man så dum att
man inte låser bilen får man skylla sig själv om man blir bestulen…” (blame the victim). “De får ändå
ut det på försäkringen…” (det drabbar ingen). ”Resonemangen handlar ofta om hur
mycket han /brottslingen/ blivit bestulen av samhället…” (Bergström 1997, sid
113) Brottslingen kan tala om hur hygglig han är mot alla människor han inte
misshandlar och tar livet av… (a a, sid 117) Han stjäl inte av gamla, barn
och fattiga… Han belastar inte samhället genom att leva på socialbidrag etc, Svensson är också kriminell (skattefiffel,
hembränt…), om inte samhället skapade olyckliga människor skulle ingen köpa
narkotika, vilka är de verkliga brottslingarna i samhället…? Osv. Kriminellt tänkande behöver inte, men
kan, vara ett uttryck för bristande skuldkänslor. ”De använder de kriminella
tankemönstren för att slippa känna. Att utmana de kriminella tankemönstren
kommer alltså, om det fungerar, att väcka upp slumrande skuldkänslor.” (a a,
sid 216) Det räcker inte att enbart försöka
stärka självkänslan eller skaffa bostad och arbete åt en person med kriminell
identitet. Kriminaliteten måste behandlas i sig. ”En kriminell person som lärs upp till
mekaniker kan förväntas utvecklas till en kriminell mekaniker.” (a a sid 193) * Johan Cullberg om orsaker till
schizofreni: ”Det synsätt som var förhärskande i 1940- och 1950-talens
psykoanalytiska litteratur att schizofreni orsakades av brister i den tidiga
mor-barnrelationen har inte kunnat bekräftas.” (Psykoser. Natur
och kultur 2000. Jfr vad Cullberg skriver i tidiga upplagor av Dynamisk
psykiatri, t ex 1986) ”Den
ofta upprepade trossatsen att ’personligheten grundläggs under de första
viktiga åren’, tolkad som att specifika omgivningsfaktorer formar
personligheten, saknar empiriskt stöd.”
(Sten Levander i Våld/Aggression. Socialstyrelsen 1997, sid 33) * Robert_Hares_hemsida
(Om psykopati) Germund Hesslows hemsida (Kritik
av bortträngningsbegreppet, psykoanalys m m. Rekommenderar framförallt
artiklarna Inte mammas fel att barnet blir mördare samt Arv, miljö
och politik) Germund Hesslow håller en utmärkt
videoinspelad föreläsning om Genetik och människosyn (2000) på Filosoficirkelns hemsida. På
samma hemsida finns även två spännande föreläsningar (1999, 2000) med professorn
och rättspsykiatern Sten Levander. Lag om kastrering
(Nuvarande kastreringslag. Mellan 1944 och 1970 kastrerades 416 personer
i Sverige.) Om sexuella
övergrepp på barn (Intern länk)
|