Jan Eriksson

                              2001-05-13

 

 

Tillägg - om pedofili, kastrering och orsaker till schizofreni

 

En ofta refererad bok är Nicholas Groth: Män som våldtar (Prisma 1979). Groth menar att våldtäkt handlar om makt och förnedring, inte sexualitet, utfört av människor som själva varit utsatta för övergrepp. Docenten och rättspsykiatern Tomas Eriksson skriver i Läkartidningen nr 40/94 om Groths bok, psykoterapeutisk behandling och kastrering av sexualbrottslingar:

 

”I den allmänna debatten hävdas för närvarande med stor kraft att personer som gör sig skyldiga till sexualbrott gör detta som en följd av att de själva varit utsatta för sexuella övergrepp. En genomgång av den vetenskapliga litteraturen på området visar att hypotesen saknar stöd. /…/ Påstående att sexualförbrytare skulle ha varit utsatta för sexualbrott i sin barndom måste, tills motsatsen är bevisad, betraktas som en myt. Ett tungt ansvar för att denna myt fått stor spridning torde åvila den amerikanske psykologen Groth som i en populärvetenskapligt utformad bok hävdat den utan att förete några bevis för dess riktighet.”

 

”I en översiktsartikel av Furby och medarbetare, i vilken en lång rad vetenskapliga studier på området granskats, visas till och med att en ökad återfallsbenägenhet i sexualbrott hos personer som erhållit psykoterapeutisk behandling demonstrerats i sex av sju granskade studier. Dessa data ger sålunda inget stöd för att psykoterapi skulle vara en effektiv behandlingsmetod för sexualförbrytare.”

 

Tomas Eriksson hänvisar i samma artikel till ett flertal studier som visar att kirurgisk kastrering av våldtäktsmän minskat återfallsbenägenheten kraftigt. Erikssons förslag är att den dömde gärningsmannen får välja mellan farmakologisk behandling under kontrollerade former eller ”…bli frihetsberövad under mycket lång tid, rimligen till dess att han nådde 50-60 årsåldern då återfallsrisken i sexualbrott enligt erfarenhet minskar påtagligt”. (För referenser, se LT 40/94. Se även Effekten av psykoterapeutisk vård av sexualbrottslingar: en forskningsöversikt av Bengt-Åke Armelius, Socialstyrelsen 1997. Armelius är något mer hoppfull än Tomas Eriksson till effekten av psykoterapeutisk behandling av sexualförbrytare. Armelius talar i sin slutsats om ”begränsade men lovande resultat”.)

 

                                              *

 

Vad gäller svensk litteratur om uppföljningsundersökningar av återfallsfrekvensen bland kirurgiskt kastrerade våldtäktsmän, hänvisas till Belfrage, H: Brottsligheten, psykiatrin och samhället. (Liber 1995) Belfrage refererar bl a en kontrollerad studie av Hansen (1991) gällande våldtäktsmän intagna vid anstalten Herstedvester före 1970: ”…21 genomgick kirurgisk kastration. Bara 2 av dem som kastrerades återföll i brott (sexualbrott). /…/ Bland dem som inte kastrerades återföll 10 av 24 återigen i sexualbrott.” ( Belfrage 1995, sid 107. Se även Behandling av sexualförbrytare av Tomas Eriksson. Socialstyrelsen 1997.)

 

Argument mot kirurgisk kastrering av sexualbrottslingar (mot deras vilja) har varit liknande argumenten mot dödsstraff:

 

* Oåterkalleligheten och risken att en oskyldig döms. Detta innebär att beviskraven kommer att höjas, vilket i sin tur innebär att fler sexualbrottslingar än idag kommer att gå fria.

 

* Risken att anmälningsbenägenheten minskar. Barn kanske undviker än mer att berätta om sexuella övergrepp från deras fäder, om straffen är för brutala.

 

* Risken att kastrationen inte påverkar våldtäktsbenägenheten. Sadistiska våldtäktsmän bryr sig kanske inte om det rent sexuella, utan fortsätter våldta, med än grövre metoder. De kan också tillföra anabola steroider och därigenom återfå sexualdriften.

 

* Slutligen risken för brutaliseringstendenser i samhället bland ”vanliga” medborgare. (Jfr hur människor skulle påverkas av offentliga avrättningar/spöstraff/kastration)

 

                                             *

 

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har gett ut en sammanställning av forskningsläget gällande pedofili,  Martens, P L: Pedofili (1998). Martens redovisar bl a olika studiers uppfattning om hur vanligt det är att pedofiler själva varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Han diskuterar också olika former av pedofili samt att det förmodligen finns ”…en ganska stor grupp pedofiler som avstår från att söka sexuell kontakt med barn och som således aldrig begått ett sexuellt övergrepp på barn.” (sid 39) Det sistnämnda menar Tomas Eriksson är mycket vanligt; de flesta pedofiler begår aldrig några övergrepp. (Se Tomas Eriksson i Sydsvenska Dagbladet 010204: ”Ropa hundarna tillbaka!”. Se även DN Debatt 970827, där Tomas Eriksson skriver om pedofili och kastrering). Intervju med Peter Martens

 

                                              *

 

Psykopatiforskaren Robert Hare skriver i Without Conscience (”Psykopatens värld” Studentlitteratur 1997) om det bristande vetenskapliga stödet för att man med psykoterapeutiska metoder skall kunna behandla människor med psykopatiska störningar. Hare refererar också till studier som tyder på att återfallsbenägenheten ökar efter psykoterapeutisk behandling. Gärningsmännen får nya insikter i människors svagheter, de lär sig nya och bättre sätt att manipulera människor osv.

 

Reid Meloy är psykoanalytiker (Hare och Meloy refererar med respekt till varandra) och har bl a skrivit böckerna The psychopathic mind (1988, 1996) och Violent attachments (1992, 1997). Meloy skriver: ”There are individuals who are so psychopathically disturbed that, in my opinion, no attempts should be made to treat them.” ( The psychopathic mind, sid 322) Det handlar dock enligt Meloy om svårighetsgraden av psykopati, för att kunna avgöra behandlingsbarhet. Ett vanligt testinstrument är Robert Hares Psychopathy checklist, PCL-R.

 

                                                *

 

Alla psykopater är inte kriminella och de flesta yrkesförbrytare är inte psykopater. Men kan kriminaliteten bli ett inlärt beteende och utvecklas till ett beroende på samma sätt som alkohol och narkotika? Kan en spänningssökande person få  ”kickar” av sin kriminalitet på samma sätt som av droger? Socialläkaren och narkotikadebattören Nils Bejerot talar i en intervju i Pockettidningen R (nr1/1974), om yrkesbrottslingar som ”kriminalitetsberoende” och om ”… yrkestjuvens driftsmässiga fixering vid snabb lusttillfredsställelse.” Ett synsätt Gunnar Bergström utvecklar i sin bok Kriminalitet som livsstil (1997): ”Toleransökningen tar sig olika uttryck. Villainbrott där ägaren inte är hemma förlorar i spänning, tjuven föredrar villor där någon ligger och sover.” (sid 105) Observera att toleransökning är ett beroendekriterium. En följd av resonemanget är att kriminaliteten inte nödvändigtvis upphör för att narkotikamissbruket upphör. En medlem i KRIS, Kriminellas revansch i samhället, sa till mig: ”Nivån för mig är om jag ens skall gå mot röd gubbe, om jag inte skall återfalla i kriminalitet.” Det som för en vanlig Svensson är ”godtagbar” olaglighet, ex svartjobb, kan för den ”kriminalitetsberoende” bli katastrofalt. Jfr total nykterhet för alkoholister.

 

Att notera är att metadonbehandling för opiatmissbrukare minskar kriminaliteten hos dem som deltar i behandlingen. (Metadonbehandling i Sverige. Beskrivning och utvärdering. SoS-rapport 1997:22)

 

Kriminellt tänkande innebär bl a olika tankemönster för att rättfärdiga sitt handlande. ”Är man så dum att man inte låser bilen får man skylla sig själv om man blir bestulen…” (blame the victim). “De får ändå ut det på försäkringen…” (det drabbar ingen).

 

”Resonemangen handlar ofta om hur mycket han /brottslingen/ blivit bestulen av samhället…” (Bergström 1997, sid 113) Brottslingen kan tala om hur hygglig han är mot alla människor han inte misshandlar och tar livet av… (a a, sid 117) Han stjäl inte av gamla, barn och fattiga… Han belastar inte samhället genom att leva på socialbidrag etc, Svensson är också kriminell (skattefiffel, hembränt…), om inte samhället skapade olyckliga människor skulle ingen köpa narkotika, vilka är de verkliga brottslingarna i samhället…? Osv.

 

Kriminellt tänkande behöver inte, men kan, vara ett uttryck för bristande skuldkänslor. ”De använder de kriminella tankemönstren för att slippa känna. Att utmana de kriminella tankemönstren kommer alltså, om det fungerar, att väcka upp slumrande skuldkänslor.” (a a, sid 216)

 

Det räcker inte att enbart försöka stärka självkänslan eller skaffa bostad och arbete åt en person med kriminell identitet. Kriminaliteten måste behandlas i sig.  ”En kriminell person som lärs upp till mekaniker kan förväntas utvecklas till en kriminell mekaniker.” (a a sid 193)

 

                                              *

 

Johan Cullberg om orsaker till schizofreni: ”Det synsätt som var förhärskande i 1940- och 1950-talens psykoanalytiska litteratur att schizofreni orsakades av brister i den tidiga mor-barnrelationen har inte kunnat bekräftas.” (Psykoser. Natur och kultur 2000. Jfr vad Cullberg skriver i tidiga upplagor av Dynamisk psykiatri, t ex 1986)

 

”Den ofta upprepade trossatsen att ’personligheten grundläggs under de första viktiga åren’, tolkad som att specifika omgivningsfaktorer formar personligheten, saknar empiriskt stöd.” (Sten Levander i Våld/Aggression. Socialstyrelsen 1997, sid 33)

 

                                              *

 

Robert_Hares_hemsida (Om psykopati)

Germund Hesslows hemsida (Kritik av bortträngningsbegreppet, psykoanalys m m. Rekommenderar framförallt artiklarna Inte mammas fel att barnet blir mördare samt Arv, miljö och politik)

Germund Hesslow håller en utmärkt videoinspelad föreläsning om Genetik och människosyn (2000) på Filosoficirkelns hemsida. På samma hemsida finns även två spännande föreläsningar (1999, 2000) med professorn och rättspsykiatern Sten Levander.

Lag om kastrering (Nuvarande kastreringslag. Mellan 1944 och 1970 kastrerades 416 personer i Sverige.)

Om sexuella övergrepp på barn (Intern länk)

    

                                                                                           Hem