Jan Eriksson 2001

Tillägg Västgötakollektivet

Förutom den refererade litteraturen kan också nämnas:

Bergnher, H & O; Kristiansen, A (1984): Medlevarskap och behandling. En bok om Valstadkollektivet. Liber.

Bergström, G (1982): Människovärdet vi fordra tillbaka. Utbildning av unga drogmissbrukare. Norstedts. (Bergström var föreståndare på Örträskkollektivet som hörde till Bjorligruppen.)

Bergström, G (1983): Hasselas nya roll. En granskning av K-A Westerbergs agerande i narkotikafrågan. Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.

Bergström, G (2000): Hassela använder en skambaserad pedagogik. Socionomen nr 1/2000

Förbundet Hassela Solidaritet (1992): Våga se. Om Hassela och kritiken.

Johansson, G (2006): Att övervinna världen. Om verksamhet och ideologi vid Granhult – ett särskilt ungdomshem. Statens institutionsstyrelse.

Kauppi, L (2007): Bergsprängardottern som exploderade. Norstedts. (Självbiografisk kritisk skildring av Örträskkollektivet.)

Kristiansen, A (2005): Flickor i tvångsvård. Statens institutionsstyrelse.

Makarenko, A (1979): Vägen till livet. Progress/Arbetarkultur.

Pockettidningen R Nr 2 (1981): Ungdom och droger. (Innehåller ett nyanserat och respektfullt samtal mellan Skå-Gustav och K A Westerberg. Efter mitt sista praktiktillfälle på VK tog jag tåget direkt till Sthlm och tillbringade ett dygn i Barnbyn Skå:s verksamhet. Fascinerande upplevelse. Två helt motstridiga ideologier. JE)

Pockettidningen R Nr 4-5 (1983): Allas ungar. Om Hassela, kollektiv fostran och vuxnas ansvar.

Thell, L (1998): Utan en tanke. En dokumentär roman om makt och missbruk. (Självbiografisk kritisk skildring av det landstingsägda Nianforskollektivet.)

Westerberg, K-A (2003): Hassela, beroenden och politik. Egalité.

Anton Semjonovitj Makarenko (1888-1939) brukar räknas som kollektivpedagogikens fader. Det finns ett flertal böcker på svenska om Makarenkos pedagogik och arbete med föräldralösa och kriminella ungdomar.

Makarenko såg arbetet som personlighetsdanande. Ungdomarnas förflutna undvek man att tala om. Makarenko var medlevare med sina ungdomar. Traditioner och ceremonier var viktiga. Sexuella relationer inom kollektivet tilläts ej. Gruppen betonades som påverkansfaktor. De äldre skulle påverka de yngre, man hade kamratdomstolar. Makarenkos pedagogik stod i motsats till den rådande ”mjuka” synen på barnuppfostran, den s k pedologin, som rådde i den tidiga sovjetstaten (jfr Hassela på 1970-talet): ”…i folkundervisningsavdelningen kunde man inte förlåta mig för vad de kallade min kadaverdisciplin. – Vi skall göra slut på er polisregim! sade de till mig. Vi måste bygga upp social fostran men inte upprätta en tortyrkammare.” (”Vägen till livet”, sid 167. Den pedologiska rörelsen förbjöds f ö av Stalin 1936.) Makarenko diskuterar på ett intressant och nyanserat sätt, användandet av straff och belöning i sin pedagogik.

*

Västgötakollektivet upphörde med sin verksamhet 2013.

Uppdaterad 2013-10-02

Tillbaka till Västgötakollektivet

Hem