Årligen gör ”Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar” undersökningar om hur stark försvarsviljan är bland svenska folket. Siffrorna brukar relativt konstant peka på att närmare 90% av befolkningen anser att vi bör ha ett militärt försvar.

Vad är det då vi vill försvara?

Territoriet? Yttrandefrihet? Vår kultur?

1966 gjorde SIFO en undersökning där det framkom att en majoritet ansåg att ”livet” var det som främst skulle försvaras. För en militär hade förmodligen friheten och demokratin varit det naturliga svaret. Men en majoritet av människor ansåg alltså att våra liv var det som främst skulle försvaras.

Försvarar då ett militärt försvar våra liv?

Nej, skall vi spara så många liv som möjligt är nog det bästa att möta ett anfall med underkastelse. All form av motstånd kommer ju att kräva dödsoffer.

Det är alltså för att försvara vår frihet och demokrati som vi har ett militärt försvar. Vad man frågar sig är då om det finns en gräns för vad man kan vara beredd att göra för att försvara friheten? Finns det, även för friheten, ett pris som kan bli för högt?

Ja, ett globalt kärnvapenkrig skulle nog de flesta anse vara ett för högt pris för friheten. Kunde man genom att ta en ockupation förhindra det globala kärnvapenkriget, skulle det vara ens skyldighet att ta ockupationen.

Men var går gränsen… Kan man acceptera ett begränsat kärnvapenkrig? Ett globalt konventionellt krig? Ett begränsat konventionellt krig? Att döda andra människor? Att offra sitt eget liv?

Frågar man en militär svarar han att tortyr är ett för högt pris för friheten.[1] Även om man genom att tortera en fiendesoldat kan få fram uppgifter som kan leda till att landet blir fritt, är ändå inte tortyr acceptabelt. Inte ens om man kan få fram uppgifter som kan innebära att man räddar livet på många människor (jfr tortyr av en knarklangare i fredstid), kan man acceptera tortyr. Tortyr är något som måste vara förbjudet under alla förhållanden, hur mycket nytta man än kan ha av den. Det måste finnas en gräns för vad vi är beredda att göra mot våra medmänniskor, hur goda våra syften än kan vara.

Frågan är nu, hur kan en militär acceptera att man har rätt att kasta en handgranat mot en fiendesoldat så att han får splitter i sig? Att sticka en bajonett i magen på en annan människa, att strypa en annan människa, att sticka en kniv i strupen eller njuren på en annan människa?[2]

Vari ligger den moraliska skillnaden mellan dessa exempel och exemplet ovan om tortyr? I bägge fallen plågar människor för att nå sina syften. Reagerar vi hårdare mot tortyrexemplet för att den torterade är försvarslös? Men hur pass stor möjlighet att försvara sig har den som träffas av granatsplitter? Och hur många av dem som dödas i ett krig har någon möjlighet att försvara sig? Vi vet att i ett modernt krig är majoriteten av de dödade civila.[3]

Andra Världskriget Upp

Utkämpades andra världskriget till ett för högt pris? Om något krig kan kallas för rättfärdigt måste väl detta anses för det? Vi känner nazismens ideologi och vi vet hur den praktiserades. Ändå kvarstår frågan: Finns det inte en gräns för vad vi är beredda att göra mot våra medmänniskor, hur goda syften vi än kan ha?

Hur många dödsoffer andra världskriget krävde är osäkert. Siffrorna pekar på mellan 40- och 80 miljoner döda. Återigen - var går gränsen? Kan man rättfärdiga bombningarna av de tyska städerna i slutskedet av kriget? Berlin, Hannover, Hamburg, Dresden… Vid brandbombningarna av Dresden dog på en enda natt lika många människor som vid atombomben mot Hiroshima. Nästan alla offer var civila. Kvinnor, barn, åldringar. I ett krig – och även ett försvarskrig – så kalkylerar man med att oskyldiga kommer att dö.

Men har man rätt att döda oskyldiga för att nå ett högre syfte? Tag följande exempel. Man kan genom att utföra plågsamma livsfarliga forskningsförsök på människor få fram forskningsresultat som kan rädda livet på många människor. Bör vi därför acceptera sådana försök?

Nej, vi vet svaret, man kan inte döda en oskyldig människa för att rädda livet på två andra. [4] Att fienden inte tar några hänsyn kan inte heller rättfärdiga för mig att inte ta några hänsyn mot honom. Om någon dödar mitt barn rättfärdigar det inte mig att döda hans. (Jfr öga för öga…)

Vidare måste man se de långsiktiga verkningarna av andra världskriget. Den ”klassiska” pacifistiska argumentationen lyder ungefär så här: ” Anser man sig ha rätt att döda nazister anser man sig också ha rätt att döda människor som är likvärdiga med nazister. Om det nu är kommunister eller kapitalister eller judar eller araber… Fransmännen som torterades av Hitler torterade sedan i sin tur algerier i Algeriet. Vi vet vad ryssarna gjort efter krigsslutet i Ungern, Tjeckoslovakien, Afghanistan. Vi vet vad amerikanerna har gjort i Korea, Vietnam. Vad vietnameserna sedan gjort i Kampuchea… Man dödar inte nazismen genom att döda så många nazister som möjligt. Nazismens våldsideologi ’besegrades’ enbart genom att man övertrumfade nazismen i våld. Och därmed lever våldsideologin vidare.”[5]

Befrielserörelser och våld [6] Upp

Herbert Marcuse, tysk-amerikansk filosof, anger tre kriterier som skall vara uppfyllda för att det skall vara berättigat för en revolutionär grupp att tillgripa våld.

För det första måste den revolutionära gruppen kunna ge goda skäl för att det alternativa samhällssystem den förespråkar innebär en avsevärd minskning av fattigdom, förtryck och utsugning samtidigt som det medför ett ”ökat uppfyllande av vitala behov” och en rättvisare fördelning av resurser.

För det andra måste den revolutionära gruppen kunna ge goda skäl för att den med den våldsapparat den förfogar över har goda chanser att i den ifrågavarande situationen uppnå det önskade målet.

Och för det tredje måste den revolutionära gruppen kunna övertygande argumentera för att de lidanden, uppoffringar och de andra negativa konsekvenser som bruk av våld i denna situation leder till icke överstiger de positiva resultat som man därmed kan uppnå.

Detta sistnämnda innebär alltså att det kan finnas situationer i vilka en revolutionär grupp bör avstå från bruk av våld även om den därmed kunde uppnå det önskade målet. Så skulle vara fallet när det våld som anses vara nödvändigt för att etablera det nya systemet i fråga om lidande, orättvisor och förtryck överstiger det mått av lidande, orättvisor och förtryck som det rådande systemet utkräver. Priset blev med andra ord för högt.

Antag nu att den revolutionära gruppen i en viss situation har brukat allt våld som utifrån Marcuses kalkyl kan rättfärdigas, men ändå på grund av en felbedömning, (som det ju är utomordentligt lätt att göra vid så komplicerade förutsägelser) inte uppnått något resultat som står i rimlig proportion till det brukade våldet. Vad skall den då göra? Om man i denna situation ger upp kampen, hur skall man rättfärdiga allt lidande och allt våld som redan utkrävts?

Ligger det då inte nära tillhands att rättfärdiga ytterligare upptrappning? Och upprepas en sådan situation tillräckligt många gånger – och det är ju det som i regel inträffar – innebär det inte att man lätt kan rättfärdiga nästan hur mycket våld som helst?

Upprepat bruk av våld riskerar också att brutalisera dem som deltar i den revolutionära rörelsen. Med brutalisering menas då att en människa blir mindre och mindra känslig för andra människors lidanden. Samtidigt blir ens hämningar mot bruk av godtyckligt våld gentemot andra människor allt svagare.

Exempel på brutalisering är när man i senare delen av kampen, ofta under trycket av motståndarens våld, utan större betänkligheter accepterar bruk av våld i sådana former som man i början av kampen aldrig skulle ha kunnat tänka sig. (Jfr den faktiska användningen av tortyr i krig.)

Men brutalisering är inte bara en följd av upprepat bruk av våld, utan också dess förutsättning. För att få fram dugliga soldater eller gerillakrigare måste de spärrar som de flesta av oss har gentemot att döda våra medmänniskor brytas ner. Detta sker bl a genom avhumanisering av motståndaren: man förnekar honom allt fler mänskliga egenskaper tills han slutligen framstår som en icke-mänsklig varelse, ett ting med vilket man kan handskas hur som helst, ja utan att man ens behöver hata det.

Exempel på avhumanisering i sin mest extrema form var nazismens behandling av judarna. Amerikanska soldater som skulle skickas till Vietnam, tvingades av sina befäl att kalla sina motståndare ”apes”… Svarta pantrarna kallade sina motståndare ”pigs”…

Avhumanisering underlättas naturligtvis om motståndaren, hos vilken samma process gentemot fienden försiggår, handlar på ett särskilt våldsamt och brutalt sätt. Avhumaniseringen är alltså både en förutsättning för ökat våldsbruk, och en följd av det.

Problemet är nu, kommer den väg man väljer för att nå ”det nya samhället” att påverka dess utformning? Framtiden kommer ju att byggas av alla dem som kampen har omfattat och påverkat. Och därför kan inte frågan om hur den påverkat dem vara oberättigad.

Risken är att de medel som enbart berättigats som medel blir bestående delar av målet. Våldet byggs in i nya förtryckarsystem. Kunde man använda våld mot sina fiender kan man också använda det mot sina vänner som ”sviker saken”.

Eftersom det militära systemet är toppstyrt, utpräglat hierarkiskt uppbyggt, finns också risken att man bygger in den militära strukturen i det nya samhället. Och därmed undertrycks demokratin och banas väg för nya diktatorer. [7]

Kärnvapen och moral Upp

Var det rätt att fälla atombomben över Hiroshima?

Låt oss anta att det verkligen var så att atombomberna över Japan förkortade kriget och därigenom räddade livet på många människor. Låt oss vidare anta att det hade krävts fler dödsoffer om man låtit bli att atombomba Japan, än vad som nu krävdes i Hiroshima och Nagasaki.

Ändå kan jag inte anse annat än att dessa handlingar var förkastliga. Inte ens om fällandet av atombomben hade varit nödvändigt för att besegra nazismen, hade jag kunnat acceptera det. Det måste finnas en gräns…

Och om det är fel att använda sig av kärnvapen, måste inte då också hot om användning av kärnvapen vara förkastligt? Detta under förutsättning att man är beredd att sätta hotet i verket.

Och accepterar man ovanstående resonemang, då faller ju allt tal om ”styrkebalans”. För styrkebalansprincipen grundar sig ju på avskräckningsprincipen. Hotet om användning av kärnvapen.

Säkerhetspolitik Upp

Problemet idag är att supermakterna inte anser det vara fel att använda kärnvapen. I vissa lägen kan det vara riktigt att ex kärnvapenbomba en stad. Följaktligen ser man inte heller något moraliskt förkastligt i ”hot om användning av kärnvapen”. Tvärtom är det så att ju mer ”användbara kärnvapen” man tillverkar (vapen som inte omedelbart kommer att förinta jorden), desta större blir avskräckningen och ju längre bort kommer vi från kärnvapenkriget. Det gäller att tydligt visa att man tänker använda sina kärnvapen.

Idag skiljer det följaktligen inte mycket i sprängkraft mellan den minsta kärnladdningen och den största konventionella laddningen. För att visa att kärnvapnen är till för att användas finns de integererade i de konventionella styrkorna. Tankegångarna (?) är ungefär så här: ett konventionellt anfall möts med konventionella vapen, trappas det upp så att taktiska kärnvapen[8] kommer till användning svarar man med taktiska kärnvapen (ett begränsat kärnvapenkrig), skulle kriget trappas upp ytterligare till strategiska kärnvapen, så svarar man med samma mynt (ett globalt kärnvapenkrig).

Som tidigare visats så är tröskeln för insättande av kärnvapen låg. Taktiska kärnvapen finns idag i form av kärnvapenbestyckat artilleri, kärnvapenbestyckade landminor, sjöminor, torpeder (jfr Ubåt 137) osv. Blir det konflikt mellan stormakterna måste den som hamnar i underläge vara beredd att ge upp för att inte kärnvapen skall sättas in.

Men kommer man, i ett sådant läge, när man har låtit det gå så långt som till krig, att helt plötsligt ”ta sitt förnuft till fånga”?

USA har sagt sig vara berett att vara först med att ta till kärnvapen – om man hamnar i ett trängt läge. Sovjet har sagt att man aldrig kommer att vara först med att använda kärnvapen. Men kommer de verkligen att ge upp om de hamnar i ett trängt läge, utan att använda sina effektivaste vapen. Tanken om ”förstaslagsförmåga”[9] vilar också runt hörnet.

Den stora frågan är alltså: Hur länge dröjer det innan någon hamnar i ett ”trängt läge”?

Olika bedömare ser olika på hur stor risken är att ett konventionellt krig mellan stormakterna trappas upp till ett kärnvapenkrig. Frank Barnaby, f d chef för SIPRI,[10] menar i sin bok ”Kärnvapen - Nej” att den konventionella möjligheten kan uteslutas. Han går till och med så långt att han hävdar att varje krig i Europa kommer att trappas upp till ett globalt kärnvapenkrig. Andra bedömare är dock mer optimistiska. Exempelvis svenska militärer.

Det svenska försvaret sägs upprätthålla styrkebalansen (förhindra att det skapas ”ett militärt vakuum”), hävda vår neutralitet, hålla oss utanför ett kärnvapenkrig…

Styrkebalansteorin brukar användas för att motivera fortsatt upprustning (den används aldrig för att motivera nedrustning). Teorin går ut på att det måste råda balans mellan allianser (”block”, länder). Då är risken minst att det blir krig.

Fredsforskare har dock svårt att se några historiska samband mellan ”balans” och minskad krigsrisk. (Vissa ”antibalansteoretiker” menar att strävan att uppnå balans kan vara konfliktskapande i sig.) Problemet med balansen är också att den är i det närmaste omöjlig att mäta. Vapnen är av så skilda slag. Hur skall man mäta kvantitet mot kvalitet? Olika typer av kärnvapensystem mot varandra? Stridsvagnar mot kärnvapenmissiler? Stridsgas mot biologiska stridsmedel? Soldater mot u-båtar osv osv?

Det egna landets militär kommer alltid fram till att vågskålen tippat över till de andras fördel. Och så motiveras fortsatt upprustning. Man kan också fråga sig om supermakterna verkligen strävar efter balans. Om de inte, i själva verket, vill vara ”starkast”?

Sverige är ”alliansfritt i fred, syftande till neutralitet i krig”. Detta borde alltså innebära att om Sovjet går in i Finland, och USA svarar med att gå in i Sverige, så skall vi slåss mot USA (NATO). Hur pass neutrala vi är i praktiken kan diskuteras.

Hur ser då det krig ut som svensk militär förbereder sig för?

Eftersom det inte anses ligga något egenvärde i att ockupera Sverige, utgås det från att det anfall Sverige kan utsättas för kommer att vara en del av ett större projekt, en stormaktskonflikt. I ett konventionellt storkrig i Europa anses det angripande blocket vara så upptaget av det andra blocket att det bara kan sätta in en liten del av sina resurser mot Sverige. Sverige kan då, tänker man sig, komma att dras in som flank- eller genomgångsområde i samband med större operationer på väg mot strategiskt viktigare mål. Det krig svensk militär planerar för är alltså ett världskrig – utkämpat med konventionella vapen.[11]

Samtidigt är man inte helt främmande för att ett konventionellt världskrig kan trappas upp till ett begränsat kärnvpenkrig i Europa. Som jag har fattat det motiverar då, i ett sådant läge, svensk militär vårt försvar ungefär så här: Vi kan förhindra att ett begränsat kärnvapenkrig når oss om vi kan hålla fientliga trupper utanför vårt territorium. Då finns inget motiv att kärnvapenbomba Sverige. Frågor man måste ställa sig är då bl a: Skulle inte i det sistnämnda läget, bara hot om användning av kärnvapen vara nog för att få oss att kapitulera?[12] Och kan man verkligen föra begränsade kärnvapenkrig?

Vapenexport Upp

Sverige exporterar vapen. ”Har vi rätt att försvara oss skall väl också andra ha det, och då är det bättre att de får köpa vapen från ett alliansfritt land”, heter det. ”Genom svensk vapenexport bidrar vi till världens militarisering”, menar motståndarna.

Här några argument för och emot vapenexport:

För: Vi säljer bara till stabila länder.

Mot: Som Iran, Irak, Indonesien, Nigeria?

”Sen 1945 har Sverige

bestyckat trettionio av de krig

vi eftertryckligt har fördömt i FN.” [13]

För: Vi bara tillverkar och säljer vapnen, sen kan vi inte ansvara för hur de används.

Mot: Bengt Nordmark, överstelöjtnant (Civila försvarstidningen nr 5/85):

”Och nog är Boforsuttalanden om att man inte kan ’agera polis’ och kontrollera var sålda vapen tar vägen onödigt provocerande. (Det för tanken till Tom Lehrers visa om Wernher von Braun, som sades anse sitt jobb bara vara att få upp raketen med Bomben. Vad som sedan hände var inte hans avdelning…)”

För: Vi säljer för att hävda vår neutralitet. (Alltid bra argument)

Mot: ”Den som exporterar vapen är inte neutral.” H. Tikkanen

(Men kanske om man säljer till bägge sidor i ett krig.) Finns det inte även för neutraliteten ett pris som kan bli för högt?

För: Vi exporterar bara defensiva vapen.

Mot: För att kunna föra ett anfallskrig behöver man ofta även defensiva vapen. Utan defensiva vapen skulle oftast inget anfallskrig kunna föras. För övrigt finns det idag ingen klar gräns mellan defensiva och offensiva vapen. Även defensiva vapen kan användas i anfallssyfte (ex luftvärnskanoner).

För: Vi behöver exporten för att få behålla arbetstillfällena, och för att kunna bekosta vårt försvar.

Mot: Man lever inte på andras elände. (bör inte leva, alltså…) Man behåller inte dödsstraffet för att bödeln inte skall bli arbetslös. Att sen, som vapenexportmotståndarna hävdar, omställning till civil produktion skapar fler arbetstillfällen, är bara ett biargument.

För: Säljer inte vi säljer bara någon annan.

Mot: ”Säljer inte vi heroin säljer någon annan.” En moraliskt felaktig handling kan inte bli berättigad för att någon annan skulle utföra den, om jag avstår. Läste för en tid sedan i tidningen om en engelsman som hade ett litet ”företag” som tillverkade tortyrredskap, för export till diktaturstater runt om i världen. ”Säljer inte jag så säljer bara någon annan”, motiverade han sitt handlande. Och dessutom skapade han ju arbetstillfällen.

Fredsrörelsen och Sovjet Upp

De oberoende fredsrörelserna i öst anklagas av myndigheterna där för att gå västs ärenden. Detta oberoende av om de enbart kritiserar östs rustningar eller om de riktar sin kritik

både mot öst och väst.

På liknande sätt (men inte med samma metoder) anklagas fredsrörelserna i väst för att gå östs ärenden. Vladimir Bukovskij menar t ex i sin skrift ”Moskva och fredsrörelsen” att fredsrörelsen i väst är styrd såväl politiskt som ekonomiskt från Moskva. Liknande tankegångar förs fram i Dragan Jovius bok ”Sovjethotet mot Norden”. Jovius hävdar bl a att den sovjetvänliga Svenska Fredskommittén utnyttjar ”den pacifistiskt färgade Svenska freds- och skiljedomsföreningen” för att nå sina syften.

Fredsrörelserna skiljer sig åt i synen på vad fred är, och hur den skall bevaras. Kan man säga att det råder fred i östeuropa eller kan man tala om fred när man lever under hotet av förintelse? (Fredsforskarna brukar skilja på ”positiv” och ”negativ” fred, där ”negativ fred” enbart står för frånvaro av öppet våld, medan ”positiv fred” även innefattar frihet från förtryck, svält, miljöförstöring etc.)

I Göteborg finns ett otal fredsorganisationer. Vi har t ex Göteborgs fredsgrupp som menar att Sverige bör ha ett starkt militärt försvar och att supermakterna bör börja nedrusta. Här finns också Göteborgs Fredskommitté, lokalavdelning till Svenska Fredskommittén. Svenska Fredskommittén är ansluten till det ”sovjetvänliga” Världsfredsrådet och följaktligen stöder Fredskommittén Sovjets invasion i Afghanistan. Vidare finns här Fredspolitiska föreningen PAX, lokalavdelning till Svenska freds- och skiljedomsföreningen (SFSF), som menar att Sverige på sikt bör avrusta (eller omrusta som man säger).[14] SFSF tog senast i år (1985) initiativet till och anordnade demonstration mot Sovjets invasion i Afghanistan. (”Avledningsmanöver”, skulle kanske kritiker hävda.) Trots att fredsorganisationerna skiljer så åt i synen på fred, brukar de samarbeta i frågor där de kommer överens.

Kritikerna mot fredsrörelsen i väst menar nu att dess tal om kärnvapennedrustning enbart kan påverka västs upprustning.

För den som är pacifist (eller bara atomvapenpacifist) kan detta inte vara något avgörande argument. Han anser ju nämligen att kärnvapen är förberedelse för folkmord. (I och med att man är beredd att använda dem.) Att sen Sovjet är berett att begå folkmord mot oss får inte tillåta oss att begå folkmord mot dem.

Man kan också se det så här: Om CIA har medverkat till en militärkupp i ett demokratiskt land kan det inte vara fel att protestera mot detta, även om protesterna gynnar Sovjet. Inte ens om protesterna uppmuntras och stöds av Sovjet för att uppamma antiamerikanska stämningar kan det vara fel. Vi kan inte låta bli att protestera mot CIA:s övergrepp för att ryska folket förhindras att protestera mot KGB:s.[15]

Sen kan man givetvis hävda att CIA:s medverkan i militärkuppen var berättigad eller att kärnvapenavskräckningen är berättigad. Men motståndarna måste ha rätt att hävda motsatsen, även om detta ”gynnar Sovjet”.

Ickevåld

Vilket är mest effektivt som försvarsmedel av ett land?

Våld eller ickevåld?

Låt oss ta exemplet Tjeckoslovakien 1968. ”Våldsförespråkare” brukar då hävda att trots ickevåldsmotståndet blev Tjeckoslovakien ockuperat. Ickevåldsförespråkarna svarar med att motståndet var spontant och oorganiserat. Även en ickevåldskamp kräver lång förberedelse och organisation. Dessutom måste de resultat man lyckades nå sättas i relation till vad som hänt om man mött invasionen med våld. Våldsförespråkarna replikerar då med att den ryska invasionen mycket väl kunde ha slagits tillbaka med våld – och ickevåldsentusiasterna svarar att det kunde den inte.

Hela tiden diskuterar man vilket som är mest effektivt ur pragmatisk (praktisk) synvinkel.[16] Men borde man inte först klargöra vad som är riktigt ur moralisk synvinkel? Den väg som effektivast leder till frihet behöver ju inte vara den moraliskt riktiga vägen. Även om det är så att ett ickevåldsmotstånd är mindre effektivt än väpnad kamp, innebär inte detta automatiskt att det är riktigast att välja den väpnade kampen. Även om tortyr i vissa lägen kan vara effektivt accepterar vi det ändå inte. Den viktigast skillnaden mellan våldsmotstånd och ickevåldsmotstånd blir då att ickevåldsmotståndet inte innefattar att man dödar andra människor.

Hur fungerar då ett ickevåldsförsvar?

Principen bakom ickevåldsförsvaret är att varje makthavare, varje diktator, varje ockupationsmakt är beroende av sina medborgares assistens och samarbetsvillighet.

Om angriparens syfte vid ett ockupationsförsök är att utnyttja svenska ekonomiska resurser, t ex gruvor, skog, industri, teknologi, kommer han att vara beroende av samarbete från svenska gruvarbetare, gruvingenjörer, skogsarbetare, industriarbetare, tjänstemän, tekniker, svenskt transportsystem, järnvägsarbetare osv för att kunna utnyttja dessa resurser.

Om syftet är politiskt, t ex att införa ett annat politiskt/ideologiskt system, är angriparen beroende av att svenska lärare, opinionsbildare, massmedia, administrativ personal på departement m m samarbetar.

Om angriparens syfte är strategiskt, t ex genom transport eller utnyttjande av svenska flygfält, är angriparen beroende av svenska järnvägsarbetare, flygpersonal, svenska hamnar/vägar/järnvägar (som kan förstöras).

Genom att vägra samarbeta på olika sätt, alltifrån maskning till öppna strejker, skall man förhindra att angriparen når de mål denne har med sitt angrepp.

När man hör ordet ickevåld associerar man gärna till Gandhi. Gandhis speciella form av ickevåld kallades ”satyagraha”. Hans satyagraha-ideologi skiljde sig från andra former av ickevåld bl a genom att den, som Gandhi hävdade, var en aktiv kampform. Gandhi gjorde alltså skillnad på ”passivt motstånd” och ”satyagraha”. För att få kalla en aktion för satyagraha måste den uppfylla vissa mycket bestämda kriterier. Det räckte alltså inte bara att ex ockupera ett hus, och sedan kalla det för ickevåld (i Gandhis betydelse av begreppet).

En ickevåldskamp skulle bl a ha den fördelen att upptrappningen av våldet, brutaliseringen och avhumanisering minskades. Trots att engelsmännen i Indien fängslade hundratusentals indier, misshandlade och t o m ställde till med massaker på ickevåldskämpar, var engelsmännens våld i Indien inte jämförbart med det våld samma engelsmän använde sig av i Kenya, när de bekämpade den väpnade befrielsekampen där.[17]

Jag känner inte till om satyagraha, som enligt Gandhi var den effektivaste formen av ickevåld, har använts vid något senare tillfälle i historien. Andra former av ickevåld har dock använts i mängd (med mer eller mindre lyckat resultat). Exempelvis i Bolivia 1980-82 där, trots militärens dödsskvadroner, tortyr och massaker av civila, juntan efter den femte generalstrejken tvingades avgå. [18] Eller i Norge under den tyska ockupationen (ex den norska lärarstrejken mot Hitler).[19]

Människor kan alltså vara beredda att offra sina liv i en ickevåldskamp likaväl som i krig. Är det då berättigat att fortsätta en kamp om motståndaren hotar att tortera en av ens egna (för att förhindra att man fortsätter kampen)? Borde inte – i ett sådant läge – underkastelse vara det enda återstående alternativet?

Detta är ett moraliskt problem som jag inte riktigt kan reda ut.[20] Men det borde ju inte vara lättare för den som förespråkar väpnad kamp. Inte heller en militär accepterar ju tortyr.

En typ av ickevåld är det som ibland benämns ”civil ohörsamhet” (civil olydnad): att avsiktligt bryta ”omoraliska lagar”.[21]

Detta ställer frågan om man i en demokratisk rättsstat har rätt att gå emot ett majoritetsbeslut.

De flesta människor håller med om att en sak inte är rätt bara för att en majoritet av människor anser den vara det. Även om en majoritet av människor är emot löntagarfonder innebär inte detta automatiskt att löntagarfonder är något förkastligt. Fondförespråkarna håller fast vid sina åsikter, men man accepterar ändå majoritetsbeslutet. Men hur långt bör accepterandet av majoritetens beslut gå? Om vi om några år genom en folkomröstning får en lag som diskriminerar invandrare, bör vi då rätta oss efter den?

Nej, de flesta människor kan nog tänka sig beslut som skulle strida så mot deras moraliska grundprinciper att de aldrig skulle acceptera dem. Oavsett med hur stor majoritet de hade röstats igenom.

Men hur kan vi då fördöma människor som menar att de här besluten finns redan idag? Och kan vi verkligen hävda att de ställer sig utanför samhället? Greenpeace, totalvägrare, amerikanska soldater som vägrade flyga till Vietnam, tyskar som vägrade acceptera Hitler (minns att Hitler valdes av tyska folket!) osv. Är det inte bara vissa delar av samhället dessa grupper har försökt ta avstånd ifrån? Miljöförstöring, militarism, nazism…[22]

Men å andra sidan – kan man då välja själv vilka lagar som passar en? Det sägs ibland att skall man ha rätt att bryta en lag, måste man göra detta öppet (vara beredd att ta straffet) och man får inte göra det för personlig vinnings skull. Detta kan diskuteras (protestera öppet mot Hitler? vad är ”personlig” vinning?) Och se på följande exempel: En person säljer heroin på gatorna (och skänker bort vinsten) för att han anser att narkotika är något positivt, eller att statsmakterna inte bör reglera marknaden (tillgång och efterfrågan…) . Eller ”Jack Uppskäraren” som ansåg sig göra en god gärning när han mördade ”dåliga människor”. Men lagbrottet måste kanske också ske på ickevåldslig väg. Då kanske heroinexemplet kan ses som en form av våld? Men skulle det göra någon skillnad om heroinförsäljaren sålde förbjudna våldsfilmer istället?

Risken är att man definierar allt som är mot ens egna åsikter som ”våld”: Sätter sig de svarta framför dörren till rashataren är det ickevåld. Sätter sig rashatarna framför dörren till den svarte så är det våld.

Ickevåld kan alltså användas för både ”goda” och ”dåliga” syften. Sedan kan det diskuteras huruvida ickevåld i sig är något positivt.

Totalvägran Upp

”I allmänhetens ögon framstår oftast de vapenfria tjänstepliktiga som hedervärda om än något ’idealistiska’ och ’naiva’. Totalvägraren däremot betraktas med den djupaste misstro och man har svårt att förstå att han inte kan godta de tjänster samhället så beredvilligt har ställt till hans förfogande. /…/ För den verklige pacifisten är denna inställning /den vapenfries/ ohållbar och omoralisk då det inte kan sägas finnas någon skillnad mellan att döda själv eller att bidra till dödandet.”

(Ur Nordal Åkermans bok ”Att försvara freden”)

Några ord om skälen till varför människor totalvägrar. En totalvägrare behöver ju inte vara pacifist, men det är väl de pacifistiska argumenten som hör mest hemma i den här uppsatsen. Tanken är att även som vapenfri är man delaktig i det militära systemet och möjliggör det. Det är moraliskt förkastligt, inte bara att skjuta en människa, utan också att räcka fram geväret till den som skjuter.

Syftet med den vapenfria tjänsten är att få samhället att fungera i krig. Den vapenfrie blir krigsplacerad och kommer därmed att vid en krigssituation få ersätta någon annan som skickas ut i krig. Härmed skulle alltså den vapenfrie acceptera kriget och dödandet bara han själv slipper att personligen delta i det.

Vissa totalvägrare kan inte tänka sig att göra någon form av tjänst inom totalförsvarets ram. Däremot kan de tänka sig någon form av samhällstjänst som inte leder till krigsplacering.

Andra totalvägrare kan inte acceptera vissa alternativ inom den vapenfria tjänsten. Ex tjänstgöring vid SJ, Televerket, brandtjänst på flygplats…[23] Däremot kan de tänka sig tjänstgöring inom sjukvård, socialvård, civil brandkår etc.

Några av de vapenfria tjänstealternativen leder till krigsplacering inom civilförsvaret, vilket föranleder vägran. Civilförsvaret anses stå militären nära och militären säger själv att en krigsmakt inte kan fungera utan ett civilförsvar. Civilförsvarsvägrarna för ofta fram den argumentationen (ex Barbro Alving) att man naturligtvis skulle hjälpa till att rädda skadade ifall det blev krig, men man vill inte delta i förberedelse och planering för krig.[24]

I kärnvapenåldern har det också hävdats att civilförsvaret får oss att tro att ett modernt krig kommer att kunna utkämpas utan insats av kärnvapen. Och i den mån civilförsvaret förbereder för ett kärnvapenkrig får det oss att tro att vi kan överleva ett kärnvapenkrig.

Nödvärn/nödhjälpssituationer m m Upp

Hur ser pacifismen på frågan om nödvärn/nödhjälp? Rätten att i självförsvar döda den som hotar döda dig. Och rätten (skyldigheten?) att döda den som hotar att döda andra. Frågan brukar ställas så här: ”Om en fiendesoldat hotade döda dig (eller ett antal ”värnlösa”) och din enda chans att förhindra detta vore att döda honom, hur skulle du då handla?”

Först och främst måste man ändra frågeställningen till ”hur borde du handla?”. Hur man verkligen skulle handla är omöjligt att svara på. Troligen är de flesta människor – även pacifister – i stånd att döda. Detta under förutsättning att man befinner sig i ett mycket pressat läge. Har man sedan övats ”i vapnens bruk” är nog chansen stor att man, i detta läge, rent reflexmässigt dödar.

Men hur borde man då handla? Har man rätt att döda en människa för att rädda livet på två andra? Kan vi acceptera den moral som säger oss att det är vår rätt/skyldighet att kasta överbord alla dem som inte livbåten bär? Att tortera en knarklangare – om man genom tortyren kan få fram uppgifter som kan rädda många undan narkotikaberoende? Att tortera en fiendesoldat – om man därigenom kan få fram uppgifter som kan leda till att man räddar många människors liv? Att genomföra livsfarliga medicinska forskningsförsök på fångar – om det kan leda till att många räddas undan döden? Att fälla en atombomb – om man därigenom kan spara människoliv? Och så vidare…

Är allt tillåtet om det kan leda till att man kan spara liv? Finns det inte en gräns för vad vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, hur goda våra syften än kan vara…?

Men, för att återgå till nödvärnssituationen, den som är pacifist vill ju, bl a genom sin vapenvägran, undvika att ställa sig i denna situation och förhindra att den uppstår. Han hävdar nämligen att man aldrig kan spara liv genom att möta ett militärt angrepp med militärt försvar.

En pacifist kan alltså acceptera den individuella nödvärnsrätten, men mena att den inte kan användas för att försvara existensen av en armé. Krig innebär ju massdödande av människor.[25]

Ligger orsakerna till rustningarna i människans natur?

Människan har en medfödd aggressivitet i sig, men ett krig är förberett och sker knappast p g a någon aggressiv instinkt. Det finns ju också samhällen och länder som inte rustar, även om det förmodligen förekommer individuellt mördande i alla samhällen.

Är man ansvarig för sina handlingar?

Det sägs ibland att militären kräver absolut lydnad. Detta är inte riktigt sant. En soldat är skyldig att bryta en order som strider mot folkrätten. Problemet är att den enskilde soldaten i ett krig har svårt att överblicka den situation han befinner sig i. Han måste lägga ansvaret på sitt befäl – som i sin tur litar till sina överordnade. Ansvaret delas upp och den enskilde soldaten överlåter huvudansvaret för sina handlingar på befälet. I de flesta krigsmassakrer som inträffat har följaktligen också endast det ansvariga befälet ställts inför rätta och dömts.

I ett modernt krig känner man sig antagligen än mindre ansvarig för det lidande man ställer till med. Den som dödar trycker på en knapp, den som dödas ”doppas en sekund i solen” (Ofstad).

Även ett konventionellt krig kommer idag till stor del att föras med långdistansvapen. Vi vet hur Europa såg ut efter andra världskriget och vi känner till den vapenteknologiska utvecklingen som varit sedan dess. (Även ”konventionella vapen” är idag massförstörelsevapen.) Hur kommer Europa att se ut efter ett tredje världskrig – utkämpat med ”konventionella vapen”?

Sammanfattning Upp

- Det måste även för friheten finnas en gräns för vad man har rätt att göra. Med de massförstörelsevapen vi förfogar över idag är den gränsen sedan länge överskriden.

- Att ett medel är effektivt för att nå ett eftersträvansvärt mål innebär inte automatiskt att det också är moraliskt acceptabelt. Det måste alltså finnas en gräns för vad vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, hur goda våra syften än kan vara.

- Om det är moraliskt förkastligt att använda sig av kärnvapen, så måste det också vara moraliskt förkastligt att använda sig av hot om användning av kärnvapen (under förutsättning att man verkligen är beredd att sätta hotet i verket).[26] Samma resonemang gäller naturligtvis också för konventionella vapen.

- Slutligen ett citat av Giuliano Pontara ur inledningen till den av honom sammanställda antologin ”Etik, Politik, Revolution”:

”Det vore ett uttryck för blindhet eller fanatism om man förnekade våldets positiva roll i historien, att det många gånger har lett till önskvärda sociala förändringar. Men det vore ett uttryck för lika stor om inte större fanatism och blindhet om man förbisåg alla de situationer i vilka våldet, det berättigade våldet, har misslyckats, som t ex var fallet i Spanien. Det vore också fel att bara fästa uppmärksamhet vid de partikulära, positiva resultat som våld i olika situationer har bidragit att förverkliga. Man måste också betrakta det ur ett globalt historiskt perspektiv.

När man gör detta så kan man inte komma ifrån två mycket tragiska fakta: (i) att våldet har genomgått en fruktansvärd utveckling från den tid då människor bekämpade varandra med pil och båge och tillfogade varandra relativt små skador och förluster, till vår tid då hundratusentals människor utplånas genom att man trycker på en knapp; (ii) att det våld som motiverats med att det skulle göra slut på våldet har varit en bidragande orsak till denna våldets historiska upptrappning. Och de dimensioner som våldet nu har nått ställer problemet om dess berättigande i ett helt nytt ljus. Revolutionärt våld utgör här inget undantag. Som Trotskij skriver i sin uppsats är ’inbördeskriget den allvarligaste formen av krig. Det är otänkbart inte bara utan våld gentemot tredje part utan också, med den teknik som man har nu, dödandet av gamla män, kvinnor och barn.’

Detta skrev Trotskij 1938. Sedan dess har moderna revolutioner som t ex de algeriska, kinesiska och den pågående vietnamesiska snabbt utvecklats till regelrätta krig som, framförallt bland dem som skulle befrias, har utkrävt människoliv och lidanden i en omfattning som kommer den franska och t o m den ryska revolutionen att blekna.

…Nej, någon gång måste våldets onda cirkel brytas.”

Litteratur

E & H Ofstad: ”Val och värde. Moraliska konflikter i vår tid.” (Bonniers/Orion 1962)

H Ofstad: ”Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna” (Prisma 1979) Speciellt avslutningskapitlet.

G Pontara (red): ”Etik, Politik, Revolution” (Cavefors 1971) Speciellt vol I sid 42-70

G Pontara: ”Fredsfostran i dagens samhälle och skola” ur ”Normer och normlöshet, essäer om skolmoral och samhällsmoral under redaktion av utbildningsdepartementets normgrupp” (Liber 1980)

I Hedenius: ”Livets mening” (Aldus/Bonniers 1964) sid 165-174

Svenska freds- och skiljedomsföreningen: ”Ett försvarspolitiskt program för fred.” (SFSF 1982)

1985-10-14

Upp

Tillbaka till Pacifistisk litteratur

En pacifistisk dialog (Intern länk)

Terrorism (Intern länk)

Svensk försvarsdoktrin på 1980-talet ur pacifistisk synvinkel (Intern länk)

Hem

Noter

[1] Tortyr är förbjuden i folkrätten.

[2] Detta är exempel på vad svenska ungdomar får lära sig under sin militärtjänst.

[3] I första världskriget var 5% av de dödade civila. I andra världskriget var siffran 48%. I moderna krig är över 90% av de dödade civila! ”Det är faktiskt redan nu i händelse av krig säkrare att vara soldat än att vara civilist.” (Frank Barnaby)

[4] Vi skulle förmodligen anse försöken etiskt oförsvarbara även om försökspersonerna frivilligt deltog i dem.

[5] Harald Ofstad, professor i praktisk filosofi, skriver så här i sin bok ”Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna.”:

”Vi vill försvara ’civilisationen’ och ’kärleken till nästan’.

Vi?

Kärleken till nästan?

Men låt oss anta det – hur många miljoner döda – ’egna’ och ’fiender’ – är ett rimligt pris för kärleken till nästan? Och mera tekniskt: hur gör man kärlek av folkmord?

Lägger vi som grund den bild av verkligheten som Hitler lanserade i sin propaganda finns det på dessa punkter ingen verklig ideologisk skillnad mellan nazismen och oss själva. Om ett folk kämpar för sin existens, då accepterar de flesta att vilket medel som helst kan vara tillåtet. Om inte västmakterna accepterade denna syn, hur skulle de då motivera sin ödeläggelse av Dresden och Hiroshima?”

[6] Synpunkterna på befrielserörelsers våldsanvändning är till stor del hämtade ur Giuliano Pontaras ”Etik, Politik, Revolution”.

[7] ”En befrielsearmé är en självmotsägelse” (George Lakey)

”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen.” (Gandhi)

[8] Taktiska kärnvapen: kärnvapen med relativt kort räckvidd.

Strategiska kärnvapen: kärnvapen med interkontinental räckvidd.

[9] Förstaslagsförmåga: förmåga att i ett enda anfall slå ut så stor del av motståndarens strategiska kärnvapen att dennes andraslagsförmåga i det närmaste elimineras.

Andraslagsförmåga: förmåga att överleva ett kärnvapenangrepp och vedergälla med ”ett andra slag”.

De kärnvapenförespråkare som inte tror på förstaslagsförmåga, men ändå hävdar att man kan vinna ett kärnvapenkrig, har talat om att supermakterna kan föra ett begränsat krig med taktiska kärnvapen i Europa, utan att det skulle drabba dem själva. Man skulle s a s ”offra Europa”. En upptrappning till strategiska kärnvapen vore osannolikt då detta ju skulle innebära rena självmordet.

Idag hävdar forskare att även om bara ena sidan använde en bråkdel av sina kärnvapen skulle en s k nukleär vinter (atomvinter) kunna utlösas.

[10] Stockholm International Peace Research Institute

[11] Ett ”andra världskrig i repris” som kritiker brukar hävda.

[12] Tydligen inte. Lennart Ljung skriver så här i ”För säkerhets skull. (ÖB 80)”: ”Försvarsmakten bör vara så uppbyggd att vi har förmåga att fortsätta motståndet även efter insats av enstaka kärnladdningar.”

Ur broschyren ”Om kriget kommer” som på 60-talet skickades ut till svenska folket: ”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt! Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen!”

(Ur underbefälsinstruktion för infanteriet från 1930-talet: ”Har under striden soldatens vapen gått förlorat rusar han på motståndaren, avväpnar denne och nedgör honom med hans eget vapen.”)

[13] Ur Görans Palms bok ”Sverige – en vintersaga”.

[14] Enligt SFSF:s försvarspolitiska program från 1982.

[15] Men trovärdigheten kräver att protesterna riktas även mot Sovjet. Att protesterna ibland riktas hårdare mot USA än mot Sovjet kan kanske bero på att USA fortfarande, trots allt, är symbolen för frihet och demokrati. Detta gör att vi reagerar hårdare om USA bryter mot de mänskliga rättigheterna än när Sovjet gör det. Vi identifierar oss och känner mer samhörighet med USA än med Sovjet. Sovjet är ju en förtryckarstat och det är bara ”naturligt” att de bryter mot det mänskliga rättigheterna. På samma sätt tror jag att vi skulle reagera hårdare mot brott mot de mänskliga rättigheterna i Schweiz eller Västtyskland än vad vi nu gör mot ex Turkiet eller Chile. Kanske har vi också lättare att protestera mot demokratierna än diktaturerna därför att protesterna ofta hörs bättre och ger mer resultat i en demokrati.

[16] Många ”våldsförespråkare” är ju också överens om att det ”i detta läget” var effektivast med ett ickevåldsmotstånd.

[17] Mau-Mau upproret. Hypotesen är alltså att det dör färre människor i en ickevåldskamp än i en väpnad kamp. Det är svårare att motivera repressalier mot ickevåldskämpar än om våld använts. Våld från den som gör motstånd är den bästa motiveringen för våldsam motaktion.

Enligt denna hypotes skulle ex det vietnamesiska folkets lidande varit ofantligt mycket mindre om de från början hade givit sin revolutionära kamp en ickevåldsinriktning och organiserat den med samma mod, effektivitet, offervillighet och fasthet som de organiserade sitt militära motstånd.

[18] Man använde sig också av hungerstrejker, protestmarscher och vägblockader. (Se Ulf Norenius bok ”Att vägra leva på knä”)

[19] De norska lärarrna vägrade undervisa efter nazismens läroplan.

Sporadiska försök till ickevåldsmotstånd mot Hitler förekom även på andra håll. Ur ”Vapnen och hoppet” av Freeman Dyson:

”Nu, fyrtio år senare, har en bok med titeln Lest Innocent Blood Be Shed (På det att intet oskyldigt blod må ljutas) skrivits av Philip Hallie. Den berättar om en fransk by som valde att bekämpa Hitler med passivt motstånd. Det är en märklig berättelse. Den visar att icke-våld skulle kunna vara effektivt till och med mot Hitler. Byn Le Chambon sur Lignon skyddade och räddade kollektivt livet på många hundra judar under de år då straffet för detta brott var deportation eller döden. Byborna leddes av sin protestantiske präst, André Trocmé, som i många år hade trott på icke-våld och hade förberett dem mentalt och själsligt för detta kraftprov. När Gestapo då och då gjorde raider mot byn brukade Trocmés spioner kunna förvarna honom i tid så att flyktingarna kunde gömmas i skogen. De tyska myndigheterna arresterade och avrättade olika personer som man visste var ledare i byn, men motståndet fortsatte oavbrutet. Tyskarnas enda möjlighet att krossa motståndet skulle ha varit att deportera eller döda hela befolkningen. Inte långt därifrån, i samma del av Frankrike, fanns det ett berömt SS-regemente, Tatar-legionen, som var utbildat och erfaret i utrotningsoperationer och massbrutalitet. Tatar-legionen kunde utan vidare ha utplånat Le Chambon. Men byn överlevde.” Det visade sig senare att det var just kampens ickevåldsliga natur som de tyska nazisterna tagit intryck av.

[20] Frågan är hur pass stort ens eget ansvar är om tortyren genomförs. Det lär ju vara svårt att se någon skillnad mellan att aktivt döda någon, och att passivt medverka till någons död. Skulle det vara mer moraliskt förkastligt att aktivt kasta någon överbord från en överfull livbåt än att underlåta att ta upp någon i en full livbåt? Skulle det vara mer omoraliskt att bestjäla svältande på deras mat, än att inte dela med sig av sina rikedomar och passivt åse när de svältande dör? (Det har ibland hävdats att kärnvapenupprustningen inte bara kan leda till dödande utan att den också, med tanke på de ofantliga kostnaderna, är dödande i sig.) Vari ligger den moraliska skillnaden mellan aktiv och passiv dödshjälp?

Detta har använts som argument mot pacifismen. Pacifisten är inte alls så godhjärtad som han vill göra gällande: ”…den som inte är beredd att gå ut i krig riskerar att bli mördare – genom att underlåta att avvärja en situation som kan kosta många människor livet” (Ulla Åhgren-Lange i ”Moral för tvivlare”)

[21] Ibland har civil ohörsamhet använts på det sättet att man för att få uppmärksamhet har brutit mot en lag som inte haft direkt samband med det man vänt sig emot. Lagen har alltså inte varit omoralisk i sig.

[22] Ofta har man försökt hänvisa till någon högre rätt: folkrätt, mänskliga rättigheter, vad som fastslogs i Nürnbergrättegångarna e dyl. Men även dessa ”lagar” är ju majoritetsbeslut.

[23] Under ett krig kommer bara militärflygplan att trafikera flygplatsen. Detta innebär att man skall släcka bränder på flygplatserna – för att våra stridsflygplan skall kunna starta.

[24] Att man i en speciell situation kan ha rätt att utföra en handling innebär inte nödvändigtvis att man också bör förbereda sig för detta handlande. Förberedelsen kan driva fram den händelse man undvika. (Man kan bli överfallen och dödad om man går ut på gatan – och då anse sig ha rätt till självförsvar – men detta innebär inte att vi skulle bli tryggare om alla gick omkring beväpnade i självförsvarssyfte.)

I Schweiz innebär den ”vapenfria tjänsten” att man får delta som obeväpnad inom krigsmakten – vid sjukvårdsförband inom armén eller som obeväpnad vid luftskyddstrupperna. (I Sverige utbildas även värnpliktig sjukvårdspersonal i vapenbruk.) Vad kan man acceptera? Dela ut ärtsoppa? Langa ammunition? Hur stort bör ens avståndstagande vara? Idag omfattar totalförsvaret hela samhället. Hur stort borde ens avståndstagande från nazismen ha varit om man levt i Tyskland på 30-talet?

[25] Tolstoj skriver: ” Hur skall en människa handla när – för att ta det exempel som brukar anföras – en rövare i hennes åsyn våldför sig på och dödar ett barn och det inte går att rädda barnet på annat sätt än att döda rövaren? …när hon dödar rövaren då dödar hon oåterkalleligt, medan hon till sitt sista andetag inte kan veta om rövaren skulle ha dödat barnet eller inte, för att inte tala om det orimliga i någon skulle få bestämma om barnets liv var mer värt än rövarens! …för att avgöra något sådant måste hon veta vad som kommer att hända med barnet som hon räddar och – om hon dödar rövaren – vad som skulle ha hänt med honom, om han inte blivit dödad. Om detta kan hon ingenting veta.”

Oavsett vad man tycker om ovanstående resonemang: Är det inte just kriget som förråar och brutaliserar människor och får dem att begå omänskliga handlingar?

Skulle det ha varit rätt att döda Hitler? Hade ett mord på Hitler verkligen förändrat nazismen? Jo, kanske om det hade skett i ett tidigt skede. Men hur tidigt? Innan hans lära fick fotfäste? Vilka skall vi mörda idag? Hur stor måste sannolikheten vara att man genom ett mord sparar liv? Och hur skall man värdera riskerna för att det dödande som försvaras med att det sparar liv, i själva verket föder nytt hat och därmed ett än större lidande? Hur bör man värdera riskerna för spridningseffekter? Människor kommer att ha olika inställning till vad som är berättigat dödande – och för vilka ändamål. Vad är det för moraliskt förkastligt med terrorism? Kan man, som det har hävdats, se dödsstraff som ett nödvärnsdödande från samhällets sida? (Inom filosofin skiljer man mellan ”handlingsutilitarism” och ”regelutilitarism”. Handlingsutilitaristen menar att varje situation måste tas för sig där man måste fråga sig: Hur kommer mitt handlande i denna situation påverka den allmänna jämvikten mellan gott och ont? Om aktiv dödshjälp vid ett tillfälle kan maximera lyckan för alla inblandade, så bör den utföras – vid just detta tillfälle. Regelutilitaristen menar att man inte kan gå efter vilken handling som maximerar lyckan i det enskilda fallet, utan vilken regel som maximerar lyckan i världen och gynnar det allmänna bästa. Det kan alltså vara rätt att följa en regel även om den inte leder till de bästa konsekvenserna i det enskilda fallet. Om vi alltid talade sanning skulle det som helhet föra med sig mer nytta än om vi tog varje situation för sig.) Hur bör man värdera ”fienders” liv i förhållande till ”egnas”? Har man kanske rätt att döda ”skyldiga” människor, men inte ”oskyldiga”? (Innebär inte ett även ett försvarskrig – jfr andra världskriget – att man kan behöva angripa ”tränga tillbaka” fienden i fiendeland? Och tänk på de vapen vi förfogar över idag.) Men i så fall, vem är ”skyldig” i ett krig? Kan man begära av en rysk soldat att han skall vapenvägra? I Sovjet finns ingen möjlighet att göra vapenfri tjänst. Och hur stor skuld angriparen än har, kan det frita oss från ansvar hur vi handlar mot honom?

Men var går då gränsen för hur mycket våld en pacifist kan acceptera? (Det sägs ibland att pacifismen i första hand vänder sig mot våld använt i gruppkonflikter.) Kan man acceptera våld till en viss gräns under vissa förhållanden, men inte dödande? Kan man acceptera dödande i vissa extrema och bestämt avgränsade situationer? (Risken för spridningseffekter får inte övervärderas. Och gränsfall kommer alltid att finnas.) Man kanske inte har rätt att döda en människa för att rädda livet på två andra, men om man genom att döda en kan rädda tusen? Och har man då också rätt att döda tusen för att rädda tvåtusen? Det hela är komplicerat.

***

Kan det i ett krig vara, inte bara moraliskt riktigast att offra sitt eget liv framför att döda andra (”Det är bättre att lida orätt än att göra orätt”, som Sokrates uttryckte det), utan också i längden effektivare?

Som tidigare visats har det funnits teorier om att ett förberett och välorganiserat ickevåldsmotstånd hade kunnat vara effektivt även mot Hitler. Gandhi verkade ha haft den inställningen. En annan var författaren Bosse Gustafsson:

”Våld kan brytas bara med ickevåld. Ta gärna den kristna läran om andra kinden. Våldsmannen kan till en början provoceras av att icke möta våldsmotstånd, han kan slå hårdare och hårdare för att få svar på sitt våld. Till sist kommer hans svaghets stund, kanske först när du är död. Men den kommer. Den moraliska belastningen på våldsmannen blir så stor att han inte längre kan fortsätta. Så länge du svarar med våld, så länge legitimerar du nytt våld. Men ickevåldet orkar ingen kämpa mot i evighet. Bara med det kan du segra, bara med det kan du bryta den onda cirkeln. Det gäller inte den andra kinden, inte den tionde, men kanske den tusende eller miljonte. En gång segrar du med ickevåld. Det är den enda seger som är något värd.” (Ur ”Offside”)

Ingemar Hedenius skriver i sin essä ”Psykologiska fördomar om kriget”: ”Väljer man försvar framför underkastelse, så betyder det att man frivilligt väljer krig; det får man inte glömma. På den punkten talade Hitler alltid sanning.”

Pacifisten väljer inte underkastelse, han väljer ickevåldet. Inte främst för att det skulle vara effektivare än våldet. Utan för att det finns en gräns för vad vi har rätt att göra mot våra medmänniskor.

[26] Kanske även annars, men den som accepterar kärnvapenavskräckningen accepterar ju också att man har rätt att använda kärnvapnen. Annars vore ju inte avskräckningen trovärdig. Dessutom måste den som accepterar kärnvapenavskräckningen också acceptera kärnvapenproven.