Jan
Eriksson 1986-05-30 Andra världskriget – ett rättfärdigt krig? Det finns teorier om att ett förberett och välorganiserat
ickevåldsmotstånd hade kunnat vara effektivt även mot Hitler. Man brukar
hänvisa till de lyckade ickevåldsaktioner som faktiskt förekom under andra
världskriget: Ickevåldskampen i den franska byn Le Chambon
sur Lignon, den norska lärarstrejken mot Hitler
osv. Ickevåldet skulle fylla en funktion som varken passiv underkastelse
eller väpnat motstånd skulle kunna fylla. Men låt oss ändå utgå ifrån att ett
ickevåldsmotstånd mot Hitler inte hade kunnat vara effektivt. Hade man då
för att besegra Hitler rätt att begå vilka handlingar som helst? Vid brandbombningarna mot Dresden dödades
på en natt uppemot 100 000 människor. Nästan enbart civila. Kvinnor, barn,
åldringar. Om vi nu antar att brandbombningarna av Dresden verkligen var
nödvändiga för att besegra nazismen, var de då också berättigade? Kan vi
acceptera den moral som säger oss att vi har rätt att bränna ihjäl 100 000
människor, om vi därigenom kan förhindra att en miljon människor blir
ihjälgasade? Ett annat exempel: Varje år dör ca en
miljon människor i malaria. Skulle det då inte vara berättigat att genomföra
livsfarliga och plågsamma forskningsförsök på människor, om man därigenom
kunde få fram ett botemedel mot malaria? Hade den tyske malariaforskaren
Schillings forskningsförsök på koncentrationslägerfångar verkligen varit
berättigade, om han funnit ett botemedel mot malaria? Nej, ändå skulle vi säkert ha känt avsky
inför dessa experiment. Vi har inte rätt att plåga en oskyldig människa, även
om vi därigenom kunde förhindra att två andra skulle få plågas. Är det då bättre att de två oskyldiga får
plågas? Att det varje år dör en miljon människor i malaria? Ja, det måste finnas en gräns för vad vi
har rätt att göra mot våra medmänniskor, oavsett vad vi kan vinna på det. Vi
accepterar inte tortyr av fiendesoldater, även om det vore enda vägen att
förhindra en ockupation. ”Det är bättre att lida orätt än att göra orätt”,
som Sokrates uttryckte det. Accepterar man ovanstående resonemang, så
accepterar man alltså att det finns situationer när det är ”bättre att lida
orätt än att göra orätt”. Men var går gränsen för vad vi har rätt att göra
för att förhindra ett ”än större ont”? Kan vi acceptera brandbombningarna av
Berlin och Hamburg? I Hamburg lyckades man för första gången framställa en
eldstorm. 30 000 människor dödades på några timmar. (Det var
erfarenheterna från Hamburg som sedan praktiserades i Dresden.) Och vad säger vi om Köln, Mannheim, Hannover… ”Dessa terrorbombningar var inte nödvändiga
för att besegra nazismen”, invänder nu någon. ”Man kan mycket väl acceptera
andra världskriget som rättfärdigt, utan att också acceptera dessa
krigsförbrytelser.” Men kan man verkligen det? Kan man
acceptera ett krig, utan att också acceptera krigets beståndsdelar? Hur
människor brutaliseras? Upptrappningen av våldet? Att man är pacifist behöver inte innebära
att man förnekar att det finns ett berättigat våld. Men det finns en gräns.
Sålunda accepterar man exempelvis inte att det finns berättigad tortyr, eller
berättigad terrorism. Och eftersom även ett försvarskrig innefattar tortyr,
terror och massdödande av människor, skiljer man som pacifist inte heller
mellan rättfärdiga och orättfärdiga krig. En annan fråga är hur man bör värdera
risken för spridningseffekter. Den "klassiska" pacifistiska
argumentationen brukar formuleras ungefär så här: "Anser man sig ha rätt
att döda nazister, så anser man sig också ha rätt att döda människor som är
likvärdiga med nazister. Om det nu är kommunister eller kapitalister eller
judar eller araber... Fransmännen som torterades av Hitler torterade sedan i
sin tur algerier i Algeriet. Vi vet vad ryssarna gjort efter krigsslutet, och
gör idag i Afghanistan bl a. Hur amerikanerna
fällde atombomberna över Japan, och sedan begick folkmord i Indokina. (Var
atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki verkligen berättigade om de, som
amerikanerna hävdar, förkortade kriget och därigenom sparade människoliv?)
Hur både väst och öst idag anser sig ha rätt att använda sina kärnvapen, om
man hamnar i ett 'trängt läge'. (Den som accepterar kärnvapenavskräckningen,
måste ju också acceptera att man har rätt att använda kärnvapnen.) Man dödar
inte nazismen genom att döda så många nazister som möjligt." Och med dessa tankar i bakhuvudet: Måste vi
ändå inte välja andra vägar, än våldets? Litteratur: Ofstad E &
H: ”Val och värde. Moraliska konflikter i vår tid." (Bonniers/Orion
1962) Ofstad H: "Vårt förakt för
svaghet. Nazismens normer och värderingar - och våra egna." (Prisma
1972, 1979) Speciellt avslutningskapitlet. |