Jan Eriksson

1986-05-30

 

 

Andra världskriget – ett rättfärdigt krig?

 

Det finns teorier om att ett förberett och välorganiserat ickevåldsmotstånd hade kunnat vara effektivt även mot Hitler. Man brukar hänvisa till de lyckade icke­våldsaktioner som faktiskt förekom under andra världskriget: Ickevåldskampen i den franska byn Le Chambon sur Lignon, den norska lärarstrejken mot Hitler osv. Ickevåldet skulle fylla en funktion som varken passiv underkastelse eller väpnat motstånd skulle kunna fylla.

 

Men låt oss ändå utgå ifrån att ett ickevåldsmotstånd mot Hitler inte hade kun­nat vara effektivt. Hade man då för att besegra Hitler rätt att begå vilka hand­lingar som helst?

 

Vid brandbombningarna mot Dresden dödades på en natt uppemot 100 000 män­niskor. Nästan enbart civila. Kvinnor, barn, åldringar. Om vi nu antar att brand­bombningarna av Dresden verkligen var nödvändiga för att besegra nazismen, var de då också berättigade? Kan vi acceptera den moral som säger oss att vi har rätt att bränna ihjäl 100 000 människor, om vi därigenom kan förhindra att en miljon människor blir ihjälgasade?

 

Ett annat exempel: Varje år dör ca en miljon människor i malaria. Skulle det då inte vara berättigat att genomföra livsfarliga och plågsamma forskningsförsök på människor, om man därigenom kunde få fram ett botemedel mot malaria? Hade den tyske malariaforskaren Schillings forskningsförsök på koncentrationsläger­fångar verkligen varit berättigade, om han funnit ett botemedel mot malaria?

 

Nej, ändå skulle vi säkert ha känt avsky inför dessa experiment. Vi har inte rätt att plåga en oskyldig människa, även om vi därigenom kunde förhindra att två andra skulle få plågas.

 

Är det då bättre att de två oskyldiga får plågas? Att det varje år dör en miljon människor i malaria?

 

Ja, det måste finnas en gräns för vad vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, oavsett vad vi kan vinna på det. Vi accepterar inte tortyr av fiendesoldater, även om det vore enda vägen att förhindra en ockupation. ”Det är bättre att lida orätt än att göra orätt”, som Sokrates uttryckte det. 

 

Accepterar man ovanstående resonemang, så accepterar man alltså att det finns situationer när det är ”bättre att lida orätt än att göra orätt”. Men var går gränsen för vad vi har rätt att göra för att förhindra ett ”än större ont”? Kan vi acceptera brandbombningarna av Berlin och Hamburg? I Hamburg lyckades man för första gången framställa en eldstorm. 30 000 människor dödades på några timmar. (Det var erfarenheterna från Hamburg som sedan praktiserades i Dresden.)  Och vad säger vi om Köln, Mannheim, Hannover…

 

”Dessa terrorbombningar var inte nödvändiga för att besegra nazismen”, invänder nu någon. ”Man kan mycket väl acceptera andra världskriget som rättfärdigt, utan att också acceptera dessa krigsförbrytelser.”

 

Men kan man verkligen det? Kan man acceptera ett krig, utan att också acceptera krigets beståndsdelar? Hur människor brutaliseras? Upptrappningen av våldet?

 

Att man är pacifist behöver inte innebära att man förnekar att det finns ett berätti­gat våld. Men det finns en gräns. Sålunda accepterar man exempelvis inte att det finns berättigad tortyr, eller berättigad terrorism. Och eftersom även ett försvars­krig innefattar tortyr, terror och massdödande av människor, skiljer man som pacifist inte heller mellan rättfärdiga och orättfärdiga krig.

 

En annan fråga är hur man bör värdera risken för spridningseffekter. Den "klassiska" pacifistiska argumentationen brukar formuleras ungefär så här: "Anser man sig ha rätt att döda nazister, så anser man sig också ha rätt att döda människor som är likvärdiga med nazister. Om det nu är kommunister eller kapi­talister eller judar eller araber... Fransmännen som torterades av Hitler torterade sedan i sin tur algerier i Algeriet. Vi vet vad ryssarna gjort efter krigsslutet, och gör idag i Afghanistan bl a. Hur amerikanerna fällde atombomberna över Japan, och sedan begick folkmord i Indokina. (Var atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki verkligen berättigade om de, som amerikanerna hävdar, förkortade kri­get och därigenom sparade människoliv?) Hur både väst och öst idag anser sig ha rätt att använda sina kärnvapen, om man hamnar i ett 'trängt läge'. (Den som accepterar kärnvapenavskräckningen, måste ju också acceptera att man har rätt att använda kärnvapnen.) Man dödar inte nazismen genom att döda så många nazister som möjligt."

 

Och med dessa tankar i bakhuvudet: Måste vi ändå inte välja andra vägar, än vål­dets?

 

Litteratur:

 

Ofstad E & H: ”Val och värde. Moraliska konflikter i vår tid." (Bonniers/Orion 1962)

 

Ofstad H: "Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar - och våra egna." (Prisma 1972, 1979) Speciellt avslutningskapitlet.

 

 

                                                                             Hem