|
Jan Eriksson 2001
Nedanstående
artikel publicerades i Dagens Nyheter 860125 under rubriken Helgar
ändamålet medlen? Även publicerad i något nedkortad version i
Göteborgs Posten 860124 under rubriken Är ickevåld en utopi? Har man för
frihetens skull rätt att göra vad som helst? Har man rätt att begå vilken som
helst handling om den är nödvändig för att nå friheten? Nej, nog
finns det handlingar vi inte kan acceptera, ens om de är nödvändiga för att
nå friheten. Tortyr är
ett exempel. Vore tortyr av en fiendesoldat sista möjligheten att få fram
uppgifter som kunde leda till att landet blev fritt, accepterar vi det ändå
inte. Det finns handlingar vi inte har rätt att begå, hur goda våra syften än
kan vara. Idag
känner vi avsky inför terrordåden på Roms och Wiens flygplatser. ”Banditer”,
”mördare”, ”galningar” kallar vi dem som utförde terrordåden. Själva ser de
sig som frihetskämpar. Men oavsett vilka deras mål är kan vi ändå inte
acceptera deras metoder. Och så ser
vi på ANC i Sydafrika. Vi läser i tidningarna om hur ANC tvingats överge sin
ickevåldsliga strategi och nu övergått till rena terrordåd. Man spränger vita
skolbarn i luften osv. Detta anser man vara nödvändigt för att störta den
vita förtryckarregimen. I ett krig tvingas man till grymheter man annars inte
skulle acceptera. Men har
man för frihetens skull rätt att begå vilka handlingar som helst? Och hur
kommer den väg man väljer för att nå friheten att påverka målet? Efter ett
inbördeskrig skall de grupper som torterat, mördat och misshandlat varandra
tillsammans bygga ”det nya samhället”. Är inte risken stor att de medel som
enbart har berättigats som medel blir bestående delar av målet? Våldet byggs
in i nya förtryckarsystem. Se på Afrikas historia, se på Vietnam… Kan man
döda sina fiender, kan man också döda sina vänner som ”sviker saken”. (Jo,
jag vet att det också finns andra skäl till att våldsrevolutioner så sällan
skapat lugn i ett land. Men faktum kvarstår, man har accepterat våld som ett
sätt att lösa konflikter.) Men
ickevåld fungerar ju inte i Sydafrika? Man prövade ju ickevåldsliga lösningar
ända tills brytningspunkten kom vid Sharpevillemassakern.
Då insåg man att ickevåldet inte kunde fungera. Men frågan
är: Var det inte just då ickevåldet började fungera? Då när man började
använda det i sin fulla styrka. Då när makthavarna insåg dess styrka och
tvingades till repression. I längden kan ingen makthavare sitta kvar om
folket förvägrar honom sin samverkan. Exempelvis som i Bolivia 1980-82 där, trots
militärens dödsskvadroner, tortyr och massaker av civila, juntan efter den
femte generalstrejken tvingades avgå. Människor kan alltså vara beredda att
offra sina liv i en ickevåldskamp likaväl som i ett krig. Och en
ickevåldskamp kräver färre dödsoffer än en väpnad kamp. Upptrappningen av
våldet hålls tillbaka. De flesta grymheter i ett krig sker ju som svar på
motståndarens våld. Trots att
engelsmännen i Indien fängslade hundratusentals indier, misshandlade och t o
m ställde till med massaker på ickevåldskämpar, var engelsmännens våld i
Indien inte jämförbart med det våld samma engelsmän använde sig av i Kenya,
när de bekämpade den väpnade befrielsekampen där (Mau-Mau
upproret). ”Men du
kan inte sitta här i vårt trygga Sverige och fördöma de svartas kamp i
Sydafrika”, säger man mig. ”Du måste ha förståelse för att de tar till våld
nu efter så många år av förtryck.” Jo, jag
har förståelse för det. Men samtidigt vet jag att det finns människor där
nere, i Sydafrika, i Latinamerika, som fortfarande håller fast vid
ickevåldet. Jag har förståelse för de svartas våldsanvändning i Sydafrika
liksom jag har förståelse för vad de svarta ledarna (Mugabe m fl) sysslar med idag i Zimbabwe. (Amnesty International
kom med sin rapport för inte så längesedan.) Ändå måste jag anse det
moraliskt förkastligt. Om någon dödar mitt barn kan inte det för mig
rättfärdiga dödandet av hans. Jag är
pacifist. Detta innebär nu inte att jag skulle vara emot varje form av våld
under varje tänkbar situation. Men det finns en gräns för vad jag anser att
vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, hur goda våra syften än kan vara.
I ett modernt krig, med de vapen vi förfogar över idag, menar jag att den
gränsen sedan länge är överskriden. Och detta
ställer mig i ett dilemma. Kanske är ickevåld idag i Sydafrika en utopi.
Skall jag ändå förkasta ANC:s kamp för de svartas rättigheter i Sydafrika –
och därmed indirekt stödja apartheidregimen? – eller skall jag stödja den
organisation vars mål jag sympatiserar med, men vars medel och metoder jag
inte tror på och inte kan acceptera? Litteratur: Pontara, G (red): Etik, politik, revolution.
Cavefors 1971. Speciellt sid 42-70, 347-350. |