Jan Eriksson Hem
-2002
Terrorism är en text som jag skrev 1988. Den
återges här utan ändringar.
|
Terrorism
(1988) Ett gisslandrama
är över. Massmedierna har under flera dygn eller veckor följt
händelseförloppet med spänning. De som tagit gisslan beskrivs som ”mördare”,
”banditer”, ”galningar”… Så är
dramat över och gisslan frisläpps. Ibland efter mycket lång tid i fångenskap.
Kanske har det krävts dödsoffer. Vår dom över förövarna är hård. Man talar om att införa
dödsstraff. Vi minns lynchstämningarna från Norrmalmstorg. Massmedierna
följer upp med intervjuer av den frisläppta gisslan. Nu inträffar emellertid
det underliga att gisslan inte alls ställer upp på massmediernas beskrivning
av ”de kallblodiga mördarna”. Man hävdar tvärtom att de verkade högst
mänskliga. Kanske uttrycker man t o m sympati för deras motiv. Journalisten
ifråga kontaktar då en psykolog, och denne konstaterar raskt att den
frisläppta gisslan lider av det s k Norrmalmstorgssyndromet
(Stockholmssyndromet). Det är ett känt psykologiskt faktum att har man på
detta sätt under lång tid levt under stark psykisk press fäster man sig vid
sina fångvaktare och bödlar. Att man tyr sig till och försvarar sina bödlar
är emellertid inte uttryck för någon verklig förståelse, utan handlar enbart
om att man befunnit sig i en beroendesituation samtidigt som man levt under
oerhört pressande förhållanden. Men är det
verkligen alltid så att den förståelse gisslan visar för sina fångvaktare
nödvändigtvis måste bero på ”Norrmalmstorgssyndromet”? Kan man inte tänka sig
att gisslan faktiskt fått en annan bild av sina fångvaktare än den som givits i press, radio och TV? Själva ser
sig ofta flygplanskapare och ”terrorister” som frihetskämpar som är beredda
att offra sina liv, inte för egen vinnings skull, utan för sitt folks frihet.
Och vilka medel använde inte vi själva, västmakterna, när vi slogs för vår
frihet och vår existens under andra världskriget? Har vi glömt
brandbombningarna av Hamburg, Dresden, Tokyo…? I USA
anser man än idag officiellt att atombombningarna mot Hiroshima och Nagasaki
var berättigade. Idag slår även s k konventionella vapen
urskillningslöst – och dödar civila. Detta dödande brutaliserar soldaterna,
vare sig man deltar i ett ”rättfärdigt” eller ”orättfärdigt” krig. Även
svenska soldater skulle i ett krig tortera, våldta, döda kvinnor som
samarbetat med motståndarna osv. Sådant är krigets ansikte och mot detta
hjälper inga folkrättsliga regler. Jag hävdar
inte att tortyr och våldtäkter är nödvändiga för att vinna ett krig, men de
är ofrånkomliga beståndsdelar i kriget. Och kan man verkligen acceptera ett
krig, utan att också acceptera krigets beståndsdelar? Hur människor
brutaliseras? Upptrappningen av våldet? Vad har vi
alltså för rätt att så kategoriskt fördöma ”terrorister” som använder medel
som vi själva i hög grad accepterar, när vi anser de vara nödvändiga? Borde vi
inte istället för varje nytt terrordåd ställa frågor som: Vari ligger
orsakerna till terrorismen? Kämpar man för ett rättfärdigt mål? Är handlingen
effektiv för att nå det eftersträvansvärda målet? Kan det vara rätt att
tillfoga lidande för att förhindra ett än större lidande? Hur bör man värdera
riskerna för att det lidande man då tillfogar i sin tur föder nytt hat och
lidande? Finns det för terrorgruppen/befrielserörelsen alternativa metoder?
Finns det handlingar man aldrig kan acceptera, även om de vore nödvändiga
för att nå friheten? Är det i så fall, som Sokrates uttryckte det, bättre att
lida orätt än att göra orätt? Jag tror
att ett sådant här betraktelsesätt skulle vara mer rättvisande, såväl mot
terroristerna som mot oss själva.
1988-04-20
|