|
Musikbetraktelse Den vackraste musik som någonsin skrivits är förmodligen Beethovens sena stråkkvartetter. Han skrev dem de sista åren innan han dog. Dövheten hade helt tagit överhanden och han hörde inte längre några toner. Kvartetterna skrevs 1824-26. Året efter avled Beethoven. Opus 130 skulle jag inledningsvis rekommendera till lyssning. Man får ge det några gånger. Men sedan kommer det. Man hör det. Man känner det. Tårarna kommer i ögonen och kroppen fylls av musiken. Beethovens musik. Jag har en inspelning med LaSalle kvartetten från 1973 (Deutsche Grammophon). Jag har inte hört någon version som är mer känslomättad. * Annars lyssnar jag nu på Mitsuko Uchida. Japansk pianist som är mest känd för sina tolkningar av Mozarts pianosonater. De finns i en samlad utgåva på Philips. Mitsuko Uchida (Lyssna och njut!) Wilhelm Kempff har spelat in samtliga Schuberts pianosonater på Deutsche Grammophon. En samling jag införskaffade i somras. Här spelar han ett av musikhistoriens vanligaste stycken på ett sätt som gör en andlös. Se hans ansiktsuttryck! En oumbärlig Schubert-inspelning är också Alfred Brendel i Schuberts impromptus (RRC 1019). * Glenn Gould
anses av en del kännare vara alltför excentrisk. Gould använde alltid samma
gnisslande pianostol och han hade en ovana att nynna med när han spelade.
Alltså även under konserter och skivinspelningar. Gould störde sig också på
publiken och slutade vid 30 års ålder att uppträda inför publik. Ett par Gould-citat: ”Mozart is a mediocre composer who, if anything, died
too late rather than to early.” ”I am absolutely not proud of my singing, but
I have simply never been able to suppress it – that´s all.” Gould dog vid endast 50 års ålder. Han har efter sin död behäftats med diverse olika psykiatriska diagnoser. Gould var en fantastisk pianist. Även hans tolkningar av Mozarts pianosonater… Annars var Bach det han helst spelade. Man skulle kunna tro att han spelade utan känsla, mekaniskt, med sitt struttiga staccato-spel. Men så är det inte. Det är bara att lyssna, och jag kan inte störa mig på hans nynnande… Officiell hemsida (När du öppnar denna sida spelas 1955 års version av Goldbergvariationerna. 1981 spelade Gould in dem på nytt. Han drog då ner tempot från 38 minuter till 51 minuter.) The Life and Times of Glenn
Gould * Beethovens pianosonater finns ovan representerade i Wilhelm Kempff sekvensen. Jag har dem i samlad version med Friedrich Gulda. Samt med Sviatoslav Richter. Das Wohltemperierte Clavier av J S Bach hörde jag för första gången komplett med Angela Hewitt. Jag hade lånat dem på biblioteket. Det var enkelt och starkt spelat, men jag valde ändå av gammal vana att köpa Sviatoslav Richters inspelning. Jag skulle gärna ha dem i Goulds version också. Vi får se. Angela Hewitt (Förlåt att jag valde bort dig, Angela!) Sedan tror jag inte man behöver ha så mycket mer pianomusik. * Bachs
cellosviter. Vilken inspelning skall man välja? Casal, Rostropovich, Fournier eller Yo-Yo Ma? Mstislav Rostropovich version har jag aldrig hört. Men från flera musikkännare oberoende av varandra har jag hört sägas att den är en katastrof. ”Beklagligt att den fine cellisten Rostropovich gjorde en sådan här inspelning…” Jag skulle gärna höra den. Pablo Casals inspelning är ju något gammal. Själv har jag Pierre Fourniers version. Men hade jag fått välja idag hade jag köpt Yo-Yo Ma. Han har en mjukhet och samtidigt kraft i sitt spel som också visade sig i hans fantastiska framträdande på Konserthuset i Göteborg för ett år sedan. Även om toppnumret där var Sjostakovitj. * Nu tänder vi adventsljusen och kurar ihop oss i soffan med en kopp kaffe, en god bok och den musik som man själv finner njutning av… Ta hand om er! / JE 2007-12-01 |