Jan Eriksson

2001-04-16

Metaetik och gudstro

Etik

Ordet etik kommer av det grekiska ordet ethikos från substantivet ethos som betyder sed, sedvänja. Ordet moral kommer av latinets moralis från substantivet mos, även detta med betydelsen sed, sedvänja. Sålunda betyder orden ursprungligen samma sak och även idag används de ofta i filosofikretsar synonymt. Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver (i sin bok Vårdetik) att den som talar om etik och moral, inte vet vad han talar om. (Ibland ses dock en definierad skillnad mellan orden där moral sägs betyda det praktiska handlandet och etik den teoretiska reflektionen över det praktiska handlandet. Ordet etik blir då synonymt med moralfilosofi.)

Etiken kan delas in i tre delar: Deskriptiv etik, normativ etik och metaetik.

Deskriptiv etik

Den deskriptiva etiken är rent beskrivande. Antropologer, historiker och psykologer beskriver hur etiken sett ut på olika platser, vid olika historiska tidpunkter, hur barnets moralutveckling ser ut osv.

Normativ etik

Den normativa etiken är som ordet säger normerande. Hur bör vi handla? Tre huvudinriktningar brukar anges: sinnelagsetik, regeletik och konsekvensetik.

Sinnelagsetik innebär att en handlings moraliska status avgörs av vilken avsikt den handlande har. Vanliga motargument är att det är svårt att veta människors verkliga avsikter med sina handlingar, och att man verkar kunna bete sig hur som helst bara avsikten är god. Man använder inte preventivmedel vid samlag och att samlaget sedan leder till graviditet är inget moraliskt problem, då ju avsikten inte var att skaffa barn. Man bombar en stad och att det då stryker med även civila, är inget moraliskt problem då inte detta var avsikten.

Regeletik (deontologisk etik) innebär att vissa handlingar, t ex lögn, dödande, tortyr, har inneboende egenskaper som gör att de alltid bör vara förbjudna. Alltså oavsett den handlandes avsikter eller konsekvenserna av handlingen. Immanuel Kant var en förespråkare av detta synsätt. Problemet som regeletikerna ställs inför är när två sådana handlingar ställs mot varandra. När t ex enda möjligheten att förhindra dödande är att man ljuger.

Den vanligaste inriktningen inom konsekvensetiken (teleologisk etik) är den s k utilitarismen. En handling är riktig om den leder till största möjliga överskott av gott över ont. Det gäller att försöka se konsekvenserna av ens handlingar för alla inblandande och kanske även på sikt. Ett problem för utilitaristen är att ändamålet kommer att helga medlen. Kan man genom att tortera en person förhindra att jorden förintas, bör tortyren utföras. Inga handlingar är fel i sig. Ett annat problem är hur man skall kunna förutse konsekvenserna av ens handlingar. Utilitaristen svarar på det senare att man bör försöka göra sitt bästa. Hur stor är sannolikheten att Hitler kommer att fullfölja sina planer om världsherravälde med utrotande av judarna och andra grupper som följd? Hur stor är sannolikheten att Saddam Hussein skaffar kärnvapen som han kommer att använda? Hur stor är sannolikheten att andra alternativ än våld är effektiva? Man måste alltså göra en sannolikhetskalkyl i sådana frågor, för att se effekterna av ens handlingar på sikt. Historiska förgrundsgestalter inom utilitarismen är de liberala filosoferna Jeremy Bentham och John Stuart Mill. (Utilitarismen är sålunda ingen specifikt socialistisk ideologi, vilket ibland felaktigt kan antydas i dagsdebatten.)

Metaetik

Inom metaetiken diskuterar man om det överhuvudtaget finns något sådant som rätt och fel i moraliska frågor. När man efter en diskussion om huruvida det är rätt att utföra dödshjälp eller inte börjar tröttna, och det är dags att gå hem, och man vill inte skiljas som ovänner, kanske någon säger: ”I sådana här frågor finns det ju inte något som är rätt eller fel.” Om då någon annan svarar: ” Det gör det visst! Jag tror att det finns en sanning i sådana här frågor!”, då har man lyft upp diskussionen en nivå och diskuterar metaetik.

Vi skiljer på tre huvudsakliga skolbildningar inom metaetiken: Värdenihilism, värderelativism och värdeobjektivism.

Två personer betraktar samma tavla. Den ene tycker tavlan är vacker, den andre att den är ful. Vem kan säga att någon av dem har rätt? Det är väl en fråga om tycke och smak. På samma sätt resonerar man inom värdenihilismen i (meta)etiska frågor. En person anser att man aldrig under några omständigheter får döda någon annan. En annan person menar att det nog ibland i vissa lägen kan vara rätt att döda en annan människa. Vem kan säga att någon har rätt eller fel? resonerar värdenihilisten. Deras uppfattningar är snarast känslouttryck och det finns inga sanningar i sådana här frågor. I svensk filosofidebatt är Axel Hägerström förgrundsgestalt inom värdenihilismen.

Enligt värderelativismen är sanningen relativ till ett historiskt, socialt eller geografiskt sammanhang. Vad som är sant i Sverige idag behöver inte vara samma sanning som i Somalia för hundra år sedan. Ett ofta diskuterat exempel som används mot värderelativismen, är kvinnlig omskärelse. Är inte en sådan handling moraliskt felaktig oavsett kultur eller historisk tidpunkt? Och finns det inte då också andra handlingar som bör fördömas oavsett geografisk plats, traditioner etc. (För en diskussion om kvinnlig omskärelse och kulturrelativism, se antropologen Gillis Herliz: ”Kulturgrammatik”.)

Ett annat argument mot värderelativismen, är hur man bör betrakta en person som i ett historiskt skede, mot sin samtid, hävdar en uppfattning som överensstämmer med vad man tagit för självklart långt senare, eller på en helt annan geografisk plats. Någon som t ex lever i ett samhälle som accepterar slaveriet, men själv är emot det.

Platon angrips kraftigt av Karl Popper i hans bok ”Det öppna samhället och dess fiender”. Popper gör inga som helst försök att se Platon ”i sin samtid”. Det är inget försvar för Platon att han levde i en helt annan tid. Det fanns människor som var mot slaveriet även på den tiden, menar Popper, och ansätter Platons totalitarism som om han var en nu levande filosof.

En variant på värderelativismen är värdesubjektivismen. Det finns en sanning, men det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig. För Hitler var det rätt att utrota judar, men för mig är det fel.

Inom värdeobjektivismen menar man att det finns objektiva sanningar i moraliska frågor. Varför skall man annars överhuvudtaget resonera och diskutera om etik, menar värdeobjektivisten. Finns det inga sanningar, spelar det väl ingen roll hur man handlar. (Jfr den ivanska nihilismen nedan) Argument mot värdeobjektivismen som brukar anges är: Hur vet en värdeobjektivist vad som är sant och riktigt? Vet han det? Går det att komma fram till vad som är sanning? Vem bestämmer i så fall kriterierna? Leder inte värdeobjektivismen till förtryck eller t o m fascism om vissa hävdar att det finns en absolut sanning? Platon var värdeobjektivist (jfr idéläran som han utvecklar i ”Staten”) och han menade att moral var en kunskapsfråga. Den som vet det rätta gör också det rätta. Ett motargument mot detta är att även den som sitter på alla väsentliga kunskaper om människors lidande och sakernas tillstånd, även en sådan person kan drabbas av begär och utföra moraliskt oriktiga handlingar.

Hur tänker då värdeobjektivisten? Tag mordet på Olof Palme. Det finns en mängd olika uppfattningar om hur Palme mördades och av vem. Vittnesmålen skiljer sig åt. Kanske får vi aldrig veta sanningen. Ändå finns det givetvis en objektiv sanning om hur mordet gick till. På samma sätt resonerar värdeobjektivisten i moraliska frågor. Vi kan närma oss vad som är sanning på olika sätt. Kanske kommer vi aldrig fram till det helt och hållet. Men det finns ändå någonstans en objektiv sanning om vad som är rätt eller fel i moraliska frågor.

Observera att det är lätt att blanda ihop nivåerna, alltså skillnaden mellan normativ etik och metaetik. Torbjörn Tännsjö och Peter Singer, som bägge är utilitarister, menar att det finns absoluta sanningar i moraliska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att vara värdeobjektivist och samtidigt utilitarist.

Varför finns ingen rubrik ovan med begreppen hinduisk, muslimsk, judisk, kristen (eller judisk-kristen) etik? Därför att olika teologer inom varje religion kommer till olika uppfattningar i dessa ovan nämnda frågeställningar. Alf Svensson talar om livets okränkbarhet och människovärdet som väsentliga beståndsdelar i en kristen etik. Samtidigt använder han ofta uttrycket ”nöd bryter lag”.

Vi kristdemokrater säger förstås nej till Tännsjös utilitaristiska inställning. Principen om människolivets okränkbarhet måste vara vägledande för våra ställningstaganden. Därmed inte sagt annat än att nöd bryter lag och att ödmjukhet måste vara grunden för varje resonemang. (Veckobrev v13/01)

Men innebär inte just detta, att nöd bryter lag, att man måste se till konsekvenserna av en handling för att kunna bedöma dess moraliska status.

Att kristendomen är värdeobjektivistisk är ställt utom all tvivel. Men de problem som icke-troende värdeobjektivister brottas med, kan ingen religiös tro råda bot på, som vi skall se nedan.

Ivansk nihilism

Om Gud är död så kan vi koka och äta vår nästa, säger Ivan i Bröderna Karamazov. Har denna s k ivanska nihilism giltighet? Förutsätter moralen en gudstro? Jag tror inte så är fallet.

Man kan tänka sig två huvudalternativ i frågan om guds förhållande till moralen: 1) Gud vill det goda 2) Det som Gud vill är gott. (Gud är godheten)

Enligt 1) är det goda, moralen, något som Gud strävar efter att uppnå. Således något som verkar stå utanför eller över Gud. Knappast ett acceptabelt resonemang för en religiöst troende.

Enligt 2) är allt som Gud vill gott, alltså moraliskt riktigt. Förespråkar Gud tortyr eller folkmord är detta således moraliskt riktigt. Den kristne kan då säga att Gud inte skulle vilja något sådant. Det ligger inte i Guds natur att förespråka eller begå onda handlingar. Varför den kristne säger så är för att han vet att tortyr och folkmord är något ont. Moraluppfattningen kommer således före gudstron.

I annat fall skulle det för den kristne vara lika acceptabelt att komma fram till bibeltolkningar som visar på en Gud som förespråkar sådant som vi normalt betraktar som uttryck för ondska. Men där man kan tolka Bibeln som att Gud ibland förespråkar folkmord, föredrar den kristne alternativa bibeltolkningar.

Andra religioner som innebär trosuppfattningar som leder till att människor skadas, avvisas på dessa grunder. Men varför avvisas dessa religioner och bibeltolkningar om inte för att ens moraluppfattning säger en att en god gud inte kan förespråka sådana handlingar? Återigen, gudstron förutsätter en moraluppfattning och inte tvärtom. Hur vet den kristne annars att det är Gud och inte Djävulen han tillber?

Yttersta grunden

Vad baserar man sin moraluppfattning på om man inte är religiöst troende? Tanken att moral förutsätter gudstro hänger ihop med ett vanligt argument för Guds existens, det s k yttersta grunden-argumentet: Världen är så fantastiskt beskaffad, se på naturen, cellernas uppbyggnad osv, att det måste finnas en intelligens som står bakom detta. Världen är för ”sinnrikt” uppbyggd för att det skall kunna vara en slump. På samma sätt som det bakom en klocka finns en urmakare, måste det än mer bakom något så fantastiskt som universum, finnas en skapare.

Med logiska argument försöker man således bevisa guds existens. Problemet är att om det bakom allting måste finnas en skapare, så måste också något så fantastiskt som Gud ha en skapare. I logikens namn. I detta läge brukar dock den kristne överge logiken. Gud har alltid funnits. Punkt. Någon skapare som skapat Gud behövs inte och detta bevisar än mer Guds storhet. Cirkelbeviset är fullbordat.

Man kan ge olika förklaringar, eller bristande förklaringar, till universums uppkomst eller till moralens yttersta grund. Men en gudstro löser inte problemet då den måste leda till frågan hur Gud skapades. Och hur vet vi att det är just vår Gud som står för godheten om vi inte först vet vad godhet är?

Litteratur

Bertrand Russel diskuterar yttersta grunden-argumentet i sin bok ”Varför jag inte är kristen”. Harald Ofstad diskuterar den ivanska nihilismen i ”Val och värde”. Ingemar Hedenius diskuterar sin variant av värdenihilismen i en svårläst bok som heter ”Om rätt och moral”. (Mest lättläst i sin kristendomskritik är Hedenius i ”Helvetesläran”.) Torbjörn Tännsjö skrev sin doktorsavhandling om förhållandet mellan metaetik och normativ etik. En tungläst bok om metaetik är hans ”Betrakta det goda” (Akademilitteratur 1979) Hans nyutkomna ”Grundbok i normativ etik” (Thales 2000) är betydligt mer lättläst och intressant, även om den ej behandlar metaetiken. Peter Singer diskuterar metaetik i inledningen till ”Praktisk etik”. William Frankenas ”Etik” är kanske inte så rolig att läsa, men den har använts på många etikutbildningar (inom filosofiämnena). Några böcker ur kristen synvinkel om metaetik har jag inte läst. Alf Svenssons ”Poletik” läste jag när den kom ut för många år sedan, men den satte inga djupare spår.

Hem Överkurs