Jan Eriksson
- 2005
Kriminella tankemönster
För att stå ut med att
begå brottsliga handlingar utvecklar en person med kriminell livsstil
tankemönster för att skydda sitt samvete. Dessa kriminella tankemönster handlar
ofta om att lägga ifrån sig ansvar för sina handlingar. Tankemönstren lärs
in tidigt på de slutna ungdomshemmen. I vuxen ålder och efter ett antal
anstaltsvistelser, är de fullt utvecklade och integrerade med personen.
Tankemönstren kan se ut
som nedan:
”Min kriminalitet
drabbar ingen, de får ändå ut det på försäkringen.”
”Är man så dum att man
lämnar kvar nycklarna i bilen får man skylla sig själv om man blir
bestulen.”
”Väljer man att arbeta
som polis eller på bank får man räkna med att utsättas för hot och våld.”
”Om inte sådana som jag
fanns skulle inte sådana som ni (poliser, advokater och socialarbetare) ha
några arbeten.”
”Jag stjäl aldrig av
fattiga, barn och gamla.”
”Jag stjäl aldrig i
barnkammaren.”
”Det värsta jag vet är pedofiler, våldtäktsmän
och kvinnomisshandlare.”
”Om inte samhället
skapade olyckliga människor skulle ingen köpa droger. Jag har aldrig
tvingat någon att köpa narkotika.”
”Vilka är dom verkliga brottslingarna i samhället, titta på Skandiacheferna…”
”Alla begår brott.
Svensson är också kriminell (hembränt, svartjobb, skattefiffel…). Har Du
aldrig kört för fort någon gång…?”
”Jag har inget annat
val än att vara kriminell.”
I påverkansprogram mot
kriminalitet ifrågasätter man dessa kriminella tankemönster. Hur ens
kriminella beteende som ringar på vattnet drabbar oskyldiga människor. Hur
man försvarar sitt beteende genom att hänvisa till allt gott man också gör.
Man återför ansvaret till individen.
Bergström (2004)
skriver: ”De använder de kriminella tankemönstren för att slippa känna.
Att utmana de kriminella tankemönstren kommer alltså, om det fungerar, att
väcka upp slumrande skuldkänslor.”
De flesta personer med
kriminell livsstil är inte psykopater. De flesta kriminella har alltså
samvete. De skyddar sitt samvete genom kriminella tankemönster. (Nämnas bör
att även psykopater använder dessa tankemönster, men inte för att skydda
något samvete.)
Narkomaner försörjer
oftast sitt missbruk genom kriminalitet. Drogerna dövar till en del dåligt samvete,
men det krävs också kriminella tankemönster. Bakom finns oftast både skam
och skuld.
”De flesta missbrukare
har normala samvetsfunktioner, får dåligt samvete och mår psykiskt dåligt
när de tänker på vad de gjort för att komma över pengar till missbruket.
Deras antisociala sätt att leva, att ha svikit föräldrar och barn, är inte
en bekymmerslös del i deras liv och handlingarna står i motsats till den
egna etiken och moralen.” (Fridell, M; Jansson, I
2003)
*
För en del personer med
kriminell identitet är spänningen i kriminaliteten av stor vikt. Man söker
adrenalinkicken. I bankrånet, biljakten, villainbrotten. Och personen kan
vilja öka spänningen efterhand.
”Toleransökningen tar
sig olika uttryck. Villainbrott där ägaren inte är hemma förlorar i
spänning, tjuven föredrar villor där någon ligger och sover. Det finns till
och med de som ökar dosen ännu mer: de tassar runt i sovrummet där familjen
ligger och sover.” (Bergström
2004)
Förutom de kriminella
tankemönstren och spänningssökandet, finns ofta en inlärningsfaktor i
kriminaliteten. Även efter tio års hederligt leverne, är det vanligt
förekommande att personen ser brottstillfällen. ”Om du går ut på en
halvtimmespromenad här utanför ser du lekande barn, solen som skiner,
söndagsflanerande människor… Jag ser tjugo brottstillfällen.” Biltjuven
sneglar in i bilarna han går förbi, har någon lämnat nycklarna kvar, finns
något i baksätet. Andra ser betydligt större brottsmöjligheter.
Observera att detta att
en person ser brottstillfällen, inte behöver innebära att personen har för
avsikt att utföra brotten. När missbrukaren kommer in på nätverksmötet på
socialkontoret, täcker han automatiskt av var alla har sina mobiltelefoner.
Detta innebär dock inte med nödvändighet att han tänker stjäla dem.
*
Tidigare har man ofta
kopplat ihop kriminaliteten med narkotikaberoendet. Blir personen drogfri
upphör också kriminaliteten. Idag vet vi att så är det bara för vissa
personer. Andra har betydligt lättare att sluta med narkotikan, än kriminaliteten.
Kriminaliteten kan ha föregått narkotikamissbruket. Och ett återfall i
missbruk, kan inledas med en periods kriminella handlingar. Ytterligare en
grupp har enbart en kriminell livsstil, utan någon missbruksproblematik.
Kriminalitetens
betydelse för en person kan behöva undersökas i sig, för att finna rätt
rehabiliteringsinsats. Bergström (2004) skriver: ”En kriminell person
som lärs upp till mekaniker kan förväntas utvecklas till en kriminell
mekaniker.”
*
Många gånger kan omgivningen
gå in och förstärka den kriminelles tankemönster. T ex att personen inte
har några valmöjligheter. Socialsekreterare, frivårdsinspektörer,
övervakare, journalister, har ofta lätt att överföra ansvaret från
individen till samhället och strukturella orsaker. Ett resonemang som
givetvis också är väsentligt att föra. Men i direktkontakt med kriminella
kan resonemang som fokuserar på strukturella orsaker till kriminaliteten,
få effekten att ansvarsbefrielsen ökar.
*
Ur polisens rapport Rekrytering
till kriminella gäng:
”Sannolikheten att
sjuttonåringen väljer ett liv utanför de kriminella gängen är väldigt
liten. Lägger man dessutom till det stora avstånd som finns mellan honom
och samhället kan man fråga sig om han egentligen har några möjligheter att
välja?”
(Polismyndigheten i Västra Götaland 2004)
Alla människor har inte
samma valmöjligheter. Är man född i Hovås eller på Östermalm har man helt
andra förutsättningar i livet, än om man vuxit upp i Biskopsgården eller
Tensta.
Valmöjligheterna är
alltså mer eller mindre begränsade. Men detta innebär nu inte att man inte
har några valmöjligheter alls. Att man är uppvuxen i Hammarkullen eller
Hjällbo innebär alltså inte att man behöver pressa restaurangägare på
pengar, begå grova narkotikabrott eller skjuta folk i knäskålarna. De
flesta ungdomar som bor i dessa stadsdelar gör också sitt absolut bästa
under de omständigheter de växer upp i. De försöker sköta sin skola, de
passar småsyskonen och hjälper till hemma, de försöker hitta extraarbete
vid sidan av skolan när de blir äldre.
De flesta av dessa
ungdomar skulle se det som en förolämpning att höra att de inte har några
andra val i livet än att gå med i ett kriminellt gäng. Och de flesta
ungdomar känner att de blir respekterade, inte när man håller med om deras
kriminella tankemönster, utan när man ifrågasätter dem.
*
I Göteborgs Posten
030522 intervjuas intagna på KVA Högsbo. Rubriken på artikeln är: Kriminella
vill stoppa äldrebrotten.
”Fångarna på
Högsboanstalten har fått nog av vissa kriminella. – Vi känner en avsky mot
dem som rånar äldre, säger Jimmy. - Om jag ser
någon slå ner en gamling för att ta hennes väska med 200 kronor i, då
ingriper jag stenhårt. De äldre ska känna sig trygga, ska kunna gå ut på kvällarna. Det här
sätter väldigt djupa spår hos de äldre. De synliga skadorna är de minsta,
säger Jimmy på bred göteborgska.”
”Vad tycker ni är
godtagbara brott? - Ekonomiska brott, rån mot
banker och postkontor som ändå får tillbaka sina pengar, narkotikabrott och
i vissa fall misshandel av personer som förtjänar en omgång, säger Jimmy. –
Så länge som man inte gör något som skadar en annan person, säger Martin.”
*
Vid intervjuer med
medlemmar i kriminella gäng, betonar de ofta att de aldrig skadar kvinnor
och barn. När reportern påtalar att oskyldiga har skadats, blir svaret att
i krig dödas ibland oskyldiga människor. ”Vi är de första att beklaga
detta.”
Vad som är väsentligt
är att inte öka på romantiseringen och den sentimentalitet som
gängmedlemmarna vill förknippas med. Att betona att det är vanliga arbetare
som skadas av gängens verksamhet. Caféägare som
kämpar och sliter för sin överlevnad tvingas betala beskyddarpengar till de
kriminella nätverken. Jämför med maffian i Italien. Vilka är det som
drabbas? Vanliga människor som går upp halv fem på morgonen, lämnar barnen
på dagis och står åtta timmar på fabriken och arbetar. Det är de som
drabbas av höjda försäkringspremier. Det är de som drabbas av inbrott, rån
och stölder utförda av personer som maffian sålt narkotika till. Det är
deras barn som blir narkomaner.
(Narkotikaförsäljare
brukar invända att de aldrig säljer till barn. Detta är nästan alltid sant.
Det är en myt att narkotika försäljs av langare i skåpbilar utanför
skolgårdarna. Narkotikan sprids i experimentstadiet, förälskelsefasen, så
gott som alltid från kamrat, oftast jämnårig, till kamrat. Men någonstans
har självklart den som sprider fått narkotikan ifrån.)
Kriminella personer
uppträder ofta väldigt trevligt för att leva upp till bilden att de är
hedervärda om än ohederliga personer. (”Min kriminalitet drabbar ingen
oskyldig”) De kan dricka två öl på krogen, betala med en femhundralapp och
ge det som blir över i dricks. De är beroende av goodwill från vanligt
folk, t ex kvinnor de umgås med som inte är medlemmar i gängen, för att
kunna upprätthålla sin status. Eller personer som besöker deras fester utan
att själva vara kriminella. (”De var ju riktigt trevliga…”) När vanliga
människor frågar sig var pengarna kommer ifrån och inte ger bekräftelse,
rubbas gängmedlemmarnas självbild.
En stämplingsteoretiker
skulle kanske säga att man bör behålla kontaktytorna och inte driva de
kriminella längre in i subkulturen och den kriminella identiteten. Jag
skulle spontant säga att stämplingsteoretikern har fel. Men frågan är svår.
(Skall man låta den kriminelle ungdomen vara kvar i fotbollslaget, så länge
han inte stjäl i omklädningsrummet?) Möjligen kan man säga att man skulle
behålla kontakten, men samtidigt säga ifrån vad man tycker. Något som i
praktiken ofta är en närmast omöjlig balansgång.
*
Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering, KRUM, bildades 1966. KRUM finns inte kvar
längre, organisationen upphörde 1984. Idag finns klientorganisationen
Kriminellas revansch i samhället, KRIS. Det finns likheter mellan KRUM och
KRIS, t ex besöken på anstalter, att förbereda inför frigivning och hämta
vid muck. Men det finns också stora skillnader. KRUM betonade strukturella
orsaker till kriminaliteten. I KRUM fanns också många gånger en gränslöshet,
man tog hem till sig kriminella missbrukare efter frigivning. De fick
fortsätta droga medan man diskuterade politiska orsaker till kriminaliteten
och drogmissbruket med dem. KRIS betonar mer det personliga ansvaret,
hederlighet och nolltolerans till droger, t ex i sina lokaler.
Ibland hör man personer
som var socialarbetare eller på annat sätt aktiva i klientorganisationer på
1970-talet säga: ”Det var så på den tiden”. Apropå den naivitet och
gränslöshet som många gånger skadade de personer man ville hjälpa. Nämnas
bör då att även på 1970-talet fanns organisationer som stod för ett annat
förhållningssätt.
*
Bör man alltid
konfrontera de kriminella tankemönstren? Nej, var sak har sin tid. Ibland kan
det för ens egen skull kännas bra att ta diskussionen, andra gånger kan det
skada mer än det hjälper. Men man bör inte gå in i tankemönstren och
förstärka dem. T ex genom att bedriva medberoendejournalistik och göra
kriminella gängmedlemmar till arbetarklassens hjältar.
Däremot är det min
uppfattning att efter några månaders drogfrihet, så upplever de flesta
narkomaner en lättnad, när man tar upp med dem frågan om de ser
brottstillfällen, har kriminella tankar, saknar spänningen etc. Detta under
förutsättning att man inte moraliserar, utan ser det som något naturligt
som man måste arbeta med, och kanske också ibland - leva med.
Litteratur
Adamson, M; Grip, L;
Modig, C; Nestius, H (2004): När botten stack upp. Om de utslagnas kamp
för frihet och människovärde. Gidlunds.
Självutlämnande,
lärorika och ibland avskräckande texter om de s k
klientrörelsernas tillkomst: KRUM, ALRO, RFHL m fl.
Ahl,
K (1974): Grundbulten. Bokförlaget Prisma.
Klassisk roman om
kriminalitet. Fortfarande mycket läsvärd. Grundbulten är skriven av Lasse
Strömstedt och Christer Dahl. Observera att slutet, det starka
revolutionära talet (vilka är de verkliga brottslingarna i samhället?) är
borttaget i senare upplagor. Jag har aldrig sett detta kommenteras. En
gissning är att det har att göra med att Lasse Strömstedt och Janne
Mattsson bytte uppfattning om beroendets dynamik, genom en uppmärksammad
debattartikel i DN 1977. Både Strömstedt och Mattsson hade eget missbruk
och kriminalitet bakom sig.
Aneröd, R (2004): Löftet. En
roman om den understa världen. Leopard.
Mest utlånade boken på
Tidaholmsanstalten det året boken utgavs. På Hinseberg var samma år
Marianne Fredrikssons böcker mest utlånade.
Bergström, G (2004): Kriminalitet
som livsstil. Mareld.
För den som vill
fördjupa sig i ämnet. Ovanstående text bygger till stor del på Bergströms
bok. Kriminalitet som livsstil används även som grund för
påverkansprogram som KRIS driver.
Fridell, M; Jansson, I
(2003): Psykisk och somatisk belastning hos tvångsvårdade kvinnor. Statens
institutionsstyrelse.
Lappalainen,
T (1993): Maffia. Bokförlaget
Fischer & co.
Polismyndigheten i
Västra Götaland (2004): Rekrytering till kriminella gäng.
Läsvärd rapport, trots
min invändning i ovanstående text.
Hem
Copyright © Jan Eriksson 2005
|