Högskolan
i Örebro Hem
Institutionen
för samhällsvetenskap Socionomutbildningen Etiska
krigare? -
om svenska FN-soldaters fungerande i krig Jan Eriksson
C-uppsats
HT 1996 Handledare:
Anders Agrell
Sammanfattning
I denna
uppsats undersöks soldaters brutalisering i krig. Brutalisering definieras
som att människor blir mindre och mindre känsliga inför andra människors lidande.
Framförallt undersöks svenska FN-soldaters fungerande i krig, men även
erfarenheter från amerikanska vietnamsoldater och den israeliska krigsmakten
tas upp. Som brutaliseringseffekter refereras och diskuteras rasistiska och
kvinnoförtryckande tendenser hos soldater. Vidare spänningsreduktion vid
eldgivning samt militärutbildningens betydelse för soldatens brutalisering. I
en teoribakgrund refereras forskning kring aggressivitet och människans
natur, samt om människors fungerande i grupp. Undersökningen bygger på
litteraturstudier. Sökord:
krig, militärutbildning, brutalisering, FN-soldater, prostitution, rasism,
droger. Innehållsförteckning
Bakgrund, syfte och frågeställningar Grupptänkande och gruppolarisering Avslutande analys och diskussion ”För att verkligen utplåna icke önskvärda handlingar
räcker det inte med att förstå bakgrunden till dem. Man måste också själv
någon gång ha känt inom sig att man skulle kunna begå dem.” (Efter Walter
Benjamin) Inledning
Bakgrund, syfte och
frågeställningar
Sverige tar
emot människor på flykt undan krig. Många av dessa flyktingar har deltagit
aktivt som soldater i krig. Sverige har också deltagit med FN-trupp i ett
antal konflikter runt om i världen. Således finns det i Sverige ett inte
obetydligt antal människor som har direkta erfarenheter av att ha varit
soldater under krig eller krigsliknande förhållanden. Hur påverkas människor
av att befinna sig i sådana extrema situationer som det innebär att vara
soldat i krig? Om detta kommer denna
uppsats att handla. Syftet med
denna studie är att undersöka hur soldater påverkas psykologiskt av att delta
i krigshandlingar. Undersökningsområdet kan delas in i tre delar: i) Vad
händer innan soldater kommer ut i kriget - under militärutbildningen? ii) Vad
händer under själva kriget? iii) Vad händer efter kriget? Jag kommer
främst att beröra den påverkan som sker under själva kriget. Då detta är
svårt att isolera från framförallt den påverkan som skett under själva
militärutbildningen, kommer även punkt ett delvis att beröras. Punkt tre, vad
som sker efter kriget, kommer i stort sett helt att lämnas utanför
undersökningen. Undersökningen
kommer att innefatta vad som kan kallas ”brutaliseringseffekter i krig”. Med
brutalisering avses en process innebärande att människor blir mindre och
mindre känsliga för andra människors lidande.[1] Frågeställningarna är: Hur visar sig
soldaters brutalisering? Vilka orsaker kan tänkas finnas till att
brutalisering uppstår hos soldater? Studien
behandlar alltså enbart krigets brutaliseringseffekter. Således kommer ej att
beröras, mer än i förbigående, soldaters eventuella medmänsklighet i krig.
Inte heller kommer att beröras, mer än i förbigående, aspekter av krigandet
som av soldater kan tänkas uppfattas positivt. T ex upplevelser av
kamratskap, spänning eller meningsfullhet. Jag kommer
inte närmare att beröra mer konkreta fysiska stressreaktioner i krig såsom ”ont
i magen”, ”tunnelseende”, darrningar, inkontinens, kräkningar etc. Inte
heller kommer jag att gå in på psykiska störningar under krig såsom
psykosgenombrott, ”old sergeant syndrome”, ”short timer’s syndrome” etc.[2]
Någon
moralfilosofisk diskussion om huruvida det är rätt eller orätt att kriga,
skillnader mellan rättfärdiga och orättfärdiga krig, berättigat dödande etc,
kommer jag inte att föra i denna uppsats.
* För en del
människor som kommit till Sverige på flykt undan krig har det knappast
förekommit något ”före kriget”. Ibland har dessa människor så långt tillbaka
de kan minnas, levt i vad man skulle kunna kalla ett permanent
krigstillstånd. För svenska FN-soldater som deltagit i krig är fallet
annorlunda. De kommer från vårt relativt lugna och stabila samhälle och
befinner sig plötsligt mitt i krigshärden. Detta är en anledning till att jag
velat undersöka vad som skett med just svenska FN-soldater som befunnit sig i
krig. Vi kan då studera vad kriget gör med soldater, utan att direkt i varje
fall härleda beteendet till erfarenhet av förtryck etc, hos andra länders
soldater. Att jag bl a valt att undersöka den svenska FN-insatsen i Kongo [3]
har flera orsaker. Dels är detta ett tillfälle när svenska soldater verkligen
befann sig i strid. Man blev beskjuten och man sköt tillbaka. Dödsoffer
krävdes på bägge sidor. En annan orsak är att den svenska FN-operationen i
Kongo är föga vetenskapligt undersökt. De svenska FN-trupperna beskylldes för
grymhet och brutalitet [4]
och förre arméchefen Nils Sköld skriver: ”Propagandan
ledde också till att många i Sverige fick en vag minnesbild av att det var
något skumt med FN-operationen i Kongo. Detta har lett till en tystnad som
varit besvärande för dem som ställde upp i de svenska FN-förbanden. Denna
inställning har också bidragit till att under de gångna 30 åren har
erfarenheterna från ONUC [5]
inte alls bearbetats och analyserats i Sverige.” [6]
Tidigare forskning Upp Claes
Wallenius, psykolog och forskare på Militärhögskolan i Karlstad, skriver: ”...det
finns få studier hur människor reagerar under en akut stressituation,
däremot många som belyser hur man reagerar efter. I militära sammanhang
finns det på samma sätt lite systematiserad kunskap om hur soldater presterar
under en ’skarp’ situation, med den exceptionella stress som en sådan
oftast medför. De två kunskapskällor som finns är dels stressforskning som
huvudsakligen är gjord i laboratoriesammanhang, och som är problematisk att
generalisera till verkliga sammanhang, och dels anekdotiska data från
krigshistorien (Buckalew, 1990). Allmänt finns alltså förhållandevis lite om
hur människor fungerar i livshotande situationer.” [7]
Det finns,
mig veterligt, föga forskat kring soldaters brutalisering i krig. Vad som
finns dokumenterat är mer konkreta psykiska stressreaktioner, vilka kan leda
till psykiska eller psykosomatiska symptom. [8]
Sådana symptom, t ex stridsutmattning, kan givetvis i sin tur tänkas påverka
en eventuell brutalisering av soldaten. En studie av soldaters brutalisering
i krig, är den amerikanske historieprofessorn Christopher R Brownings Ordinary
men, vilken kommer att refereras till.[9]
* Något om
uppsatsens disposition. Jag kommer
inledningsvis att referera forskning kring krig, aggressivitet och
människans natur. Därefter beskrivs socialpsykologisk erfarenhet av hur
människor fungerar i grupp. Hur påverkas vi av gruppen vad gäller t ex frågor
som ansvar och skuld? Efter
metoddiskussion och källkritiskt resonemang, redogörs i huvudmomentet för
soldaters fungerande under krig. Ett avsnitt berör militärutbildningen. Slutligen
analys och diskussion. Krig och människans
natur Upp Den
amerikanske forskaren och psykiatern Jerome Kroll skriver i en
forskningsartikel om rasistiska tendenser hos amerikanska vietnamsoldater,
att krig har funnits så länge människan har existerat.[10]
Detta är en vanlig uppfattning som den amerikanska professorn i krigshistoria
Sue Mansfield polemiserar mot i sin bok The gestalts of war. Krig är
en relativt ung företeelse i mänsklighetens historia, menar Mansfield.[11]
Hon hänvisar till arkeologisk och antropologisk forskning som visar att
människan med all säkerhet har funnits
i minst en miljon år. För 200 000 år sedan hade våra förfäder tillverkade
vapen, som stenyxor och klubbor. För 35 000 år sedan kastvapen och pilbågar.
Tekniskt sett har vi alltså haft möjlighet att föra krig i minst 200 000 år.
Såvitt vi vet har dock vapnen endast använts för jakt. Vi har bevis för
storskalig och välorganiserad jakt på t ex elefanter, för 100 000 år sedan. Krig som social institution,
menar Mansfield, har börjat föras först för ca 13 000 år sedan. Människor har
alltså levt med jaktredskap, men utan krig i ca 190 000 år.[12]
Mansfield
beskriver också hur det endast är ett fåtal av jordens invånare, mestadels
män, som har deltagit i krig som soldater. (Ca en procent av jordens
befolkning sedan 1945, beräknar Mansfield.) Under första och andra
världskriget var 10-15% av befolkningen soldater. I det gamla bondesamhället
var det ovanligt att mer än 1-2% av den manliga befolkningen var sysselsatt
med krigande.[13]
Både Mansfield och även Ben Shalit, som var officer och chefspsykolog i det
israeliska försvaret, tar upp statistik som tyder på att en majoritet av
soldaterna i ett krig aldrig avlossar ett skott mot fienden. [14]
Ett annat
argument för att krigandet ligger naturligt i människan, är påståendet att
alla länder har en krigsmakt. Mao-tse-tung hävdade på sin tid att varje land
har en armé, sin egen eller någon annans. Det finns dock länder som inte har
något militärt försvar. (Costa Rica avskaffade t ex sin armé 1948.)[15]
Om vi nu antar att de länder som saknar armé blev invaderade, eller skaffade
egen armé, skulle detta då stödja tesen att kriget ligger i människans natur?
Inte nödvändigtvis, har det hävdats. Människan har övervunnit många vanor som
tidigare varit allmänt spridda och ansetts naturnödvändiga. T ex slaveriet
och människooffren.[16]
* Aggression
kan definieras som ”en beteendesekvens vars mål är att skada den person den
är riktad mot.” [17]
Sigmund Freud och Konrad Lorenz ser bägge aggressionen som något nedärvt,
biologiskt som finns i människan. Freud talar om aggressiviteten som en drift
medan Lorenz ser den som en instinkt. Albert Bandura däremot menar att
aggressionen inte kommer inifrån människan. Aggressionen är, menar Bandura,
ett socialt inlärt beteende. Genom att studera ”modeller” i vår omgivning lär
vi oss ett aggressivt beteende.[18]
Hurdant är
förhållandet mellan mänsklig aggressivitet och krig? Om det inte kan sägas
vara vetenskapligt belagt att kriget som social institution behöver finnas i
människans natur, hur är det då med vår aggressivitet och vårt eventuella
hämndbehov. Att människan har en potential i sig att kunna begå fruktansvärda
handlingar finns det många exempel på i historien: Lidice, Oradour, Song
My, Gulag... Filosofiprofessorn Harald
Ofstad refererar en händelse som kan vara av intresse för synen på den
mänskliga naturen. Efter atombombningen av Hiroshima sprids ett rykte på
sjukhuset där de överlevande vårdas. Japan har också bomben. San Francisco,
San Diego och Los Angeles är utplånade. Stämningen på sjukhuset förvandlades
genast. De svårast skadade var de lyckligaste.[19]
Om det
finns någon sanning i denna berättelse, vad säger den oss då om människan?
Ligger aggressiviteten, och hämndbehovet, djupt nedärvt i oss eller är det
”bara” ett inlärt beteende? Mansfield menar att Gandhis kampanj för att få ut
engelsmännen ur Indien, var ett uttryck för passiv och indirekt
aggressivitet.[20]
Kan aggressiviteten uttryckas, kanaliseras och manifesteras på annat sätt än
det rent destruktiva? Ibland
hänvisas i forskningen till vissa
folkslag (eller s k ”primitiva stammar”), samt enskilda individer, som inte
sägs uppvisa något aggressivt beteende. Argumenten förekommer då att detta är
fråga om undantag, mutationer, samt individer som i själva verket tränger
undan sin aggressivitet.[21]
Dessutom har forskare som antropologen Margaret Mead, som bl a undersökt det
fridsamma arapeshfolket, anklagats för att bara se det hon vill se (s k
confirmation bias).[22]
Aggressionsprocesser Upp ”Kognitiva
aggressionsprocesser” innebär att vi genom vårt tänkande tolkar andras
beteenden på ett sådant sätt, att vi kommer att handla mer eller mindre
aggressivt. Exempel på kognitiva processer som kan förhöja aggressiviteten är
att man lägger skulden på offret (”blame the victim”), att man förskjuter
eller sprider ansvaret, samt att man avhumaniserar offret.[23]
Att ”lägga
skulden på offret” kan innebära att man skapar en svart-vit bild av sig själv
och motståndaren, där den egna gruppen står för allt gott medan
motståndarsidan ses som inkarnationen av det onda. Detta kommer då att
rättfärdiga ens egen aggression med motivering att offren har sig själva att
skylla.[24]
Sue Mansfield talar om att manliga soldater i ett krig delar upp kvinnor i
”goda mödrar”, alltså ens egna kvinnor, och ”dåliga horor”, fiendens kvinnor.
De goda mödrarna förtjänar att beskyddas, medan de dåliga hororna förtjänar
att våldtas.[25]
Att förskjuta ansvaret är ett beteende som vi känner igen från de nazistiska
krigsförbrytarrättegångarna. ”Jag lydde bara order”, var även något löjtnant
Calley försvarade sig med efter massakern i Song My.[26]
[27]
Att sprida ansvaret kan innebära att att den enskilde individen känner sig
mindre ansvarig om han befinner sig i en grupp som tillsammans utför
handlingen. Avhumanisering, slutligen, innebär att man förnekar fienden alla
mänskliga egenskaper, så att han enbart kan behandlas som ett objekt. [28]
Avhumanisering i sin mest extrema form var nazisternas syn på och behandling
av judarna. Det blev till slut inte ens nödvändigt för nazisterna att hata
judarna. De blev bara ting. [29]
Filosofidocenten
Giuliano Pontara menar att de allra flesta människor har spärrar gentemot att
döda andra människor. Avhumaniseringen är därför, i en krigssituation, viktig
för att bryta ner dessa spärrar. Avhumaniseringen, vilken han talar om som en
process, underlättas av att (även) fienden handlar brutalt och våldsamt.
Samma process försiggår också hos motståndaren. Avhumaniseringen blir då både
en förutsättning för ökat våld och samtidigt en följd av just det ökade
våldet. Avhumaniseringen är nödvändig för att skapa vad Pontara kallar
”dugliga soldater”.[30] Vilken roll
spelar lydnaden för soldaten under ett krig? Även om soldater tränas till att
i en krigssituation lyda order, har den enskilde soldaten ingen absolut
skyldighet till orderlydnad. Tvärtom finns en skyldighet för en soldat att
bryta mot order som strider mot internationell folkrättslig stadga. Stanley
Milgram har dock i sitt klassiska lydnadsexperiment visat att vanliga
människor har en benägenhet att lyda, även om det skulle innebära att man
tillfogar andra människor lidande. 40 män mellan 20 och 50 år deltog i
försöket. Försökspersonerna trodde att de skulle delta i en undersökning om
förhållandet mellan inlärning och bestraffning. Försökspersonerna skulle
ställa frågor till ”eleverna”. Om ”eleven” svarade fel skulle försökspersonen
ge honom en stöt. För varje gång eleven svarade fel skulle strömstyrkan öka.
”Eleverna” var dock invigda i testet, vilket försökspersonerna, ”lärarna”,
inte visste. Sålunda spelade eleverna rollen av att ta emot stötar. ”Vid 75
volt stönade eleven. Vid 120 beklagade han sig och vid 150 krävde han att få
avbryta experimentet. Han fortsatte med sina protester och allt eftersom
stötarna blev starkare blev protesterna allt häftigare och mer emotionella.
Vid 285 reagerade han med ångestskrik och vid 300 sparkade han i väggen och upphörde
att svara på frågorna. Om
’läraren’ antydde att han någon gång inte ville fortsätta, uppmuntrade
experimentledaren honom med en serie uppmaningar och använde så många som
behövdes för att få honom att sätta igång igen. Uppmaning 1: Var snäll och fortsätt.
Uppmaning 2: Experimentet kräver att ni fortsätter. Uppmaning 3: Det är
absolut nödvändigt att ni fortsätter. Uppmaning 4: Ni har inget val, ni måste
fortsätta. Uppmaningarna
gjordes alltid i samma ordning: endast när uppmaning 1 var utan verkan fick
uppmaning 2 användas. Om ’läraren’ vägrade lyda experimentledaren efter
uppmaning 4 avslutades experimentet. Experimentledarens röst var alltid
bestämd men inte ovänlig. Serien av uppmaningar började om igen varje gång
’läraren’ visade sig ovillig att lyda order. Om ’läraren’ frågade om eleven
kunde lida allvarligt fysiskt, svarade experimentledaren: ’Chockerna kan göra
ont men ingen varaktig vävnadsskada uppstår, så var snäll och fortsätt.’
/.../ Ingen av
de 40 försökspersonerna avbröt experimentet före chocknivån 300, då offret
började att sparka på väggen och upphörde att svara på frågorna. Endast fem
av de fyrtio försökspersonerna vägrade att lyda experimentledarens order
efter 300-voltsnivån, fyra gav endast en chock därutöver, två avbröt vid 330-voltsnivån,
och en vid vardera 345, 360 och 375 volt. Sammanlagt fjorton (35 procent)
försökspersoner gjorde motstånd mot experimentledaren.” [31]
Milgram
fann att försökspersonerna hade betraktat sig som icke ansvariga för sina
handlingar. Viktigt att notera är att försökspersonerna i Milgrams experiment
aldrig utsattes för några hotelser (i bemärkelsen att de skulle utsättas för
några som helst negativa konsekvenser av sina handlingar). En annan
undersökning om lydnad är historieprofessorn Christopher R Brownings studie Ordinary
men, i vilken han söker orsaker till hur de vanliga tyska männen i
Bataljon 101 kunde delta i ”den slutliga lösningen” i Polen. En förklaring,
skriver Browning, är att order var order och att ingen i ett sådant politiskt
klimat kunde förväntas bryta mot dem. Ordervägran skulle innebära omedelbar
avrättning eller att man blev skickad till koncentrationsläger. Förmodligen
skulle detta även gälla ens familj. Härför kunde de tyska soldaterna inte
anses vara ansvariga för sina handlingar, hävdades det i rättegång efter
rättegång i efterkrigstyskland.[32]
Det finns
dock ett problem med denna förklaring, menar Browning. Ingen enda
försvarsadvokat har i någon av de hundratals efterkrigsrättegångar som varit,
kunnat påvisa ett enda fall där vägran att döda civila inneburit något
liknande straff. Och det finns, fortsätter Browning, mängder av vittnesmål om
män som under ghettoupprensningarna i Warszawa vägrat att döda barn eller
skjuta på flyende.[33]
Salomon
Aschs experiment Upp Hur
påverkas individen av den grupp han befinner sig i? Förlustsiffrorna i krig
rapporteras vara lägre i grupper med stark sammanhållning. [34]
Grupper kan också många gånger fungera effektivare än enskilda individer. Det
finns emellertid också risker med grupper. Två ofta återgivna
socialpsykologiska experiment är Salomon Aschs och Philip Zimbardos
forskningsförsök med amerikanska collegestudenter. I Aschs experiment fick
grupper om sju till nio manliga studenter i uppgift att bedöma tre linjer på
ett kort och avgöra vilken av linjerna som överensstämde i längd med en linje
på ett annat kort. Två av de tre linjerna var tydligt kortare eller längre än
jämförelselinjen. I varje grupp av studenter fanns bara en ”äkta” försöksperson.
De andra hade i förväg uppmanats att ange en felaktig bedömning. Först avgav
majoriteten i gruppen sin felaktiga bedömning. Därefter fick den ”äkta”
försökspersonen avge sin bedömning. 76 % av försökspersonerna anpassade sig
vid ett eller flera tillfällen till majoritetens bedömning. I en
kontrollgrupp där inga avsiktliga felbedömningar gjordes var det endast 5% av
försöksdeltagarna som gjorde felbedömningar. [35]
Att följa
gruppens/majoritetens åsikt på detta sätt har kallats ett ”konformt
beteende”. Faktorer som påverkar hur konformt beteendet blir är:[36]
*
Individens själv- och kompetensuppfattning. Om individen har en positiv eller
negativ syn på sig själv och sin kompetens. *
Situationen som sådan. Ju mer frustrerande situation, desto mer konformt beteende.
*
Gruppkulturen, t ex enighet rörande normer och värderingar. * Den
sociala kontrollen i gruppen, ”grupptrycket”. Straff och belöning,
uppskattning, möjlighet till avancemang eller risk för uteslutning. Philip
Zimbardo använde sig i ett experiment av försökspersoner, studenter, som var
utvalda p g a sin psykologiska ”normalitet”. Slumpvis tilldelades de rollerna
av ”fångar” och ”fångvaktare”. Fångarna fick bära vita nattskjortor med
nummer på samt löjeväckande hattar på huvudet. Fångvaktarna bar uniformer och
spegelglasögon. Egennamn användes aldrig. Experimentet utfördes i en
fängelseliknande byggnad och var tänkt att pågå under två veckor. Zimbardo
tvingades dock avbryta experimentet efter sex dagar. Fångvaktarna hade
utvecklats till brutala sadister som steg för steg blivit allt grymmare
gentemot fångarna. Fångarna tvingades till förnedrande bestraffningar som att
skura toaletter med händerna. De förnekades toalettbesök på nätterna och
tvingades att utföra sina behov i cellerna. Fångarna förvandlades till rädda
och undergivna människor, vissa av dem med svåra psykiska symptom.[37]
Zimbardo
analyserade experimentet utifrån teorin om deindividuation, dvs
avindividualisering. I en grupp upplever en individ sig som anonym och anser
sig inte behöva ansvara för sina handlingar. Zimbardo menar också att
deindividuationen leder till att individens förmåga att hantera sin
aggressivitet minskar. [38]
[39] Grupptänkande och gruppolarisering Grupptänkande,
”groupthink”, kan uppträda i sammansvetsade grupper som t ex fungerat ihop
under en längre period. Baron och Byrne beskriver processen:[40]
Faktorer
som bidrar till grupptänkande: * Hög grad
av gruppsammanhållning *
Isolering gentemot omvärlden avseende information eller påverkan * Dynamisk
och påverkande ledare * Stress p
g a yttre hot Utvecklandet
av grupptänkandet: * Känsla
av osårbarhet * Tron att
”vi” har rätt * Tendens
att ignorera information som talar mot gruppens uppfattning * Starkt
grupptryck *
Ringaktning av ”dom”-grupper Dessa
faktorer riskerar att leda fram till ”mycket dåliga beslut”.[41]
Angelöw/Jonsson drar slutsatsen att ”individuell medvetenhet om fenomenet är
det bästa sättet att undvika grupptänkande”.[42]
Gruppolarisering
innebär att när man i en grupp har en grundläggande överensstämmelse i en
fråga, kommer gruppen efter diskussion om frågan att inta en extremare
position. Socialpsykologisk forskning tyder på att om gruppen från början är
konservativ kommer den att bli än mer konservativ. Är den liberal kommer
gruppen att förändras till att bli än mer liberal. Dessutom tenderar gruppen
som helhet att inta en extremare attityd än de enskilda individerna. [43] [44]
Metod Upp Denna
undersökning bygger på litteraturstudier. Min ursprungliga tanke var att göra
intervjuer med f d FN-soldater,
företrädesvis Kongo- och/eller Bosniensoldater. Efter samråd med min
handledare beslöt jag dock att avstå från detta p g a den forskningsetiska
aspekten. Intervjuerna skulle eventuellt kunna väcka upp traumatiska minnen
som inte vore möjliga att hantera/följa upp inom ramen för en C-uppsats. Jag har
framförallt velat undersöka svenska FN-soldaters fungerande i krig. Vissa
erfarenheter kommer även att tas med från Vietnamkriget. Jag kommer också att
referera till Ben Shalit som bl a använder sig av sina erfarenheter från den
israeliska armén. Är det då möjligt att dra paralleller mellan olika krig?
Kan man kan bortse från kulturella hänsyn, folkslags historiska erfarenheter,
t ex av förtryck, och framförallt sådana faktorer som att alla krig ser olika
ut? En avsikt med denna studie är just att undersöka huruvida det finns
generella reaktionsmönster hos soldater i krig, oavsett hur kriget ser ut,
oavsett kulturell och historisk bakgrund. Därmed inte sagt att dessa faktorer
helt skulle sakna inflytande över en soldats fungerande i krig. Observera
också att jag inte gör någon som helst jämförelse på ett moraliskt plan. Jag
jämställer alltså på intet sätt USA:s enligt min uppfattning djupt orättfärdiga
krig i Vietnam, med t ex den svenska FN-insatsen i Bosnien. Vad jag velat
undersöka är huruvida det finns gemensamma drag som återkommer i soldaters
reaktioner, attityder och handlingar, oavsett om man för skyttegravskrig,
”luftkrig”, motivationen är hög eller låg, kriget är ”rättfärdigt” eller
”orättfärdigt” etc.
* Ett annat
metodproblem är risken att brist på fakta om vissa händelser kan snedvrida
urvalet i en studie. Det kan vara så att ”hälsan tiger still”. Att det är
övergrepp och ”brutalisering” som uppmärksammas medan hjälpsamheten,
medmänskligheten och civilkuraget inte på samma sätt ges plats i litteratur
och reportage. Å andra sidan påtalas ibland att det brukar skrivas ”snällt”
om FN-soldater. Vad gäller ens ”egna krigare” som riskerar sitt liv för en
god sak, medan man själv sitter hemma i värmen, undviker man kanske att nämna
ofördelaktigheter. Som tidigare beskrivits innefattar undersökningsområdet i denna
studie just krigets brutaliseringseffekter på soldater. Detta innebär inte
att soldaters eventuella humanitära handlande i krig är oväsentligt. Vilka
erfarenheter och lärdomar kan dras av soldater som behåller sin mänskliga
värdighet i krig? Något som dock kräver en undersökning i sig.
* Så det
källkritiska problemet.[45]
Som Wallenius påtalar är mycket av det material som finns om soldaters
psykologiska fungerande i krig, av ”anekdotisk karaktär”. Förvånansvärt lite
finns vetenskapligt dokumenterat och analyserat. Har man till exempel tagit
hänsyn till minnesförvrängningar i det soldater berättar. Minnesbilder kan
konstrueras om i efterhand. Vi lägger till och drar ifrån för att få våra
minnesbilder att passa in i vårt tankeschema. Det finns också exempel på s k
”falska barndomsminnen”, då en händelse ”planterats in” hos en människa (”det
här var du med om när du var liten”) och sedan personen i detalj säger sig
börja minnas händelsen. Hänsyn måste tas till påverkansmekanismer som att vi
pratar med andra människor som varit med om samma händelser. Vi jämför,
anpassar minnet och lägger till detaljer för att själva förstå en minnesbild
bättre. Psykologiprofessorn och minnesforskaren Elisabeth Loftus skriver: ”Minnet
bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske
bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av
händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera
minnet och därför ändras det för varje gång - färgas av efterföljande
händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra
och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman
med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi
minns.” [46]
Vid
intervjuer - hur har frågorna ställts? Är berättelser spontana eller har
intervjuaren använt sig av ledande frågor? Har man använt bandspelare och har
man låtit intervjupersonen läsa igenom och godkänna det skrivna?
Experimentella data tyder på att vi, vid omedelbar återgivning efteråt, inte
skulle minnas ens ett enkelt tiominuterssamtal tillnärmelsevis korrekt.[47]
Vid nedskrivna minnen, hur långt har det gått mellan händelsen och det
nedskrivna? (Dagboksanteckningar t ex görs sällan konsekvent från dag till
dag.) Vilket urval har intervjuaren gjort vid redovisning av materialet?
Beroendekritik - finns det ideologiska eller ekonomiska intressen hos
skribenten som kan innebära att uppgifter blir snedvridna? Tendenskritik -
innebär att man tar hänsyn till om allt ”stämmer överens för bra”. Går allt i
en riktning för att bekräfta författarens uppfattning? Man säger då att
texten är tendentiös.
* Samtidigt
kan vi inte ignorera väsentliga händelser bara för att människor eventuellt
minns fel. Vad vi kan göra är att vara kritiska för eventuella felkällor.
Större trovärdighet har uppgifter som berättats av olika personer oberoende
av varann. (Uppgifterna bör naturligtvis helst inte vara kända genom
medierna.) Uppgifter som missgynnar den berättande eller hans
ideologiska/ekonomiska intressen bör också ges större trovärdighet.
Förstahandsuppgifter framför andrahandsuppgifter. (För varje s k
utsagegeneration en uppgift gått igenom minskar trovärdigheten.) I krigstid
sprids propagandalögner för att visa på fiendens grymhet. Är en fiende känd
för brutalitet kan man dessutom lätt tillmäla honom ytterligare sådan.
Torsten Thurén menar i sin bok ”Orientering i källkritik” att engelsmännens
propaganda under första världskriget, att tyskarna tillverkade tvål av
människor, sedermera blev verklighet under andra världskriget. Dock har
historiedocenten Lennart Lundmark senare hävdat att även detta, att
nazisterna gjorde tvål av människor, förmodligen är en myt.[48]
Ett annat exempel. Hermann Rauschnings starkt nazikritiska bok ”Samtal med
Hitler”, vars fyra första upplagor drogs in i Sverige under kriget, har
senare påvisats vara ett falsifikat.[49]
Krigspropaganda var också något
som svenskarna, enligt förre arméchefen Nils Sköld, utsattes för i Kongo.[50]
*
En av de böcker
jag använt mig av är Claes JB Löfgrens ”Fredsknektarna. FN-svenskarna i Kongo
1960-64.” Författaren är journalist och tillfrågades ursprungligen om att
göra en serie reportage för tidskriften Z om FN-svenskarna i Kongo. Löfgren
skriver att han såg rubriker framför sig som ”Jag sköt 15 balubas i ryggen”
och han värjde sig ”instinktivt”. Han började forska i ämnet och resultatet
blev boken Fredsknektarna. Löfgren säger sig ha intervjuat ”ett 20-tal”
Kongoveteraner. Hur urvalet av intervjupersoner har gjorts framgår inte av
boken. Vi känner inte till huruvida intervjupersonerna känner varandra och
därigenom kan ha påverkat varandras minnesbilder. Har de ”rekommenderat”
varandra? Är de representativa för ”kongoveteraner”? Är intervjuerna
bandinspelade, nedskrivna direkt eller i efterhand? Löfgren säger sig ha
skrivit sin bok med avsikt att berätta, utan att moralisera. Ofta har han
också förklaringar och uttrycker förståelse för FN-soldaternas handlande.[51] Däremot kan han moralisera över
”förtigandet /på hemmaplan/ av erfarenheterna som skapat mytologin om
svenskarnas hemskheter.” Och ”ämbetsmannasverige med rättsauditörer som
metodiskt utreder varför en berusad rustmästare kallat ett högre befäl för
gubbjävel, medan svenskarnas dödsskjutningar av flyktingar i balubalägret
inte resulterat i ett enda litet förhör.” Löfgren menar också att FN i Kongo fungerade ”som ett redskap
för den amerikanska utrikespolitiken...” [52]
Detta sistnämnda är alltså en möjlig beroendekritik som kan riktas mot
Löfgren. Nils Sköld
menar i sin bok ”Med FN i Kongo”, att FN-styrkan i allt väsentligt löste sina
uppgifter. Det kalla kriget spreds sig inte till Centralafrika, Kongo
bibehölls som en enhetlig stat och centralregeringen gavs möjlighet att
upprätthålla lag och ordning. Beroendekritik kan även riktas mot Nils Sköld
som gammal arméchef med egen erfarenhet från FN-tjänst i Mellanöstern.
Möjligen kan boken också sägas vara tendentiöst skriven då den genomgående
förhåller sig positiv till svenskarnas insatser. Hur urvalet av uppgiftslämnare
gjorts framgår inte heller här.[53]
”Katastrof-
och försvarspsykiatri” av Ulf Otto m fl, är skriven av fyra psykiatriker
varav tre har anknytning till försvaret. Claes Wallenius, vars studie av
svenska bosniensoldater jag använt mig av, är som tidigare nämnts psykolog på
Militärhögskolan i Karlstad.[54] Den
amerikanske advokaten Mark Lanes bok ”Inte bara Song My. Amerikaner om kriget
i Vietnam.”, innehåller intervjuer gjorda med amerikanska soldater under
Vietnamkriget. Fyra av de nitton intervjuerna berör träningslägren,
militärutbildningen, inför avresan till Vietnam. Det är dessa fyra intervjuer
jag kommer att referera till. Samtliga fyra intervjupersoner har fått sin
utbildning i marinkåren. Hur urvalet av intervjupersoner har gjorts framgår ej.
Ej heller hur många de ursprungligen intervjuade varit. Mark Lane tar i ett
företal ställning mot Vietnamkriget - en möjlig beroendekritik. Då tendensen
i materialet är negativ till amerikanernas närvaro i Vietnam hade uppgifterna
kunnat ges större trovärdighet om Lane varit för kriget. Intervjuerna återges
i formen fråga - svar. Vid ett tillfälle sträcker sig ett svar över tre
sidor, utan att någon kommentar kommer in från intervjuaren. Någon form av
språklig korrigering bör här ha gjorts, då svaren är tämligen sammanhängande
återgivna. Eventuell bandinspelning av intervjuerna, huruvida de är
nedskrivna efter minnet i efterhand etc, framgår ej. * Rapporter
som figurerat om grövre våldsövergrepp från svenska FN-soldater i Kongo gentemot
den inhemska befolkningen kommer jag inte att gå in på, då jag känner mig
alltför osäker på hur jag skall hantera källmaterialet. För den intresserade
hänvisas till Nils Skölds och Claes JB Löfgrens böcker.[55]
Soldaters fungerande i krig Upp Jag kommer
nu att närmare beskriva människors fungerande i krig och strid. Inledningsvis redogörs för individfaktorer,
motiv för FN-tjänstgöring, och hur soldater fungerar under eldgivning. Vidare
drogmissbruk bland soldater samt rasistiska och kvinnoförtryckande tendenser.
Till sist ett avsnitt om militärutbildningen. Efter varje stycke görs
tolkande kommentarer med kursiv stil. Hitintills
har enbart redovisats forskning rörande den ”mänskliga naturen” samt om
”gruppens” beteende. Är vi då inte alla individer med olika genetisk och
psykologisk bakgrund? Och borde inte detta påverka vårt beteende i en
krigssituation? Robert
Hare, professor i psykologi och förgrundsgestalt inom psykopatiforskningen,
beskriver den psykopatiska personligheten på följande sätt: talför och ytlig,
självcentrerad och grandios, brist på ånger och skuld, brist på empati,
manipulativ och svekfull, impulsiv, spänningssökande, ansvarslös.[56] Ben Shalit
skriver om sina erfarenheter som chefspsykolog och officer i den israeliska
armén: ”...när jag gjorde urvalet till
specialkommandon eller andra okonventionella uppdrag blev jag ändå medveten
om att det ofta var de som formellt kunde sägas uppvisa ’sociopatiska
tendenser’ som senare visade sig vara de mest framstående soldaterna.” [57] Shalit
menar att dessa soldater inte får ha alltför starka sociopatiska/psykopatiska
drag, men förekomsten av vissa psykopatiska personlighetsdrag kan under rätta
omständigheter vara värdefullt. Shalit fortsätter: ” Det kan synas vara ganska riskfyllt att
välja ut psykopater till hjältar. Det kan vara tvivelaktigt ur vetenskaplig
synvinkel och inte helt invändningsfritt från moralisk ståndpunkt. Den
avgörande fråga som återstår är om det är möjligt att utbilda en människa för
åtminstone denna viktiga aspekt av heroism.” [58] Ett
problem som Shalit diskuterar är också konflikten som uppstår med militärens
krav på orderlydnad.[59]
Vidare refererar Shalit till Watson som rapporterar att soldater i Vietnam
som begick grymheter ofta också var de soldater som anmälde sig frivilligt
till mycket riskfyllda uppdrag. Det är dessa soldater som dras till de mest
riskfyllda positionerna i en armé och också dessa soldater som medaljeras i
högre utsträckning än andra soldater. Watson menar att detta är ett sjukligt
personlighetsdrag hos dessa soldater och att det är samverkan med
omständigheterna som möjliggör beteendet.[60]
Robert Hare diskuterar också möjligheten att använda sig av psykopater för
”farliga uppdrag”. Hare redogör för motsättningen mellan å ena sidan
spänningssökandet och oräddheten hos psykopaten och å andra sidan
impulsbenägenheten och opålitligheten. [61]
Grinker och Spiegel som undersökt engelska bombflygare under andra världskriget
för en liknande diskussion.[62]
Otto m fl menar att psykopater som fungerar dåligt i fredstid, kan fungera
bra i strid, men att detta är svårt att förutsäga.[63] Den psykopatiska personligheten kommer
också i en krigssituation att få svårt att anpassa sig till gruppen och
därför hamna utanför gemenskapen.[64]
Ett annat,
men kanske inte nödvändigtvis motstridigt synsätt, är att vi alla har en
potential till psykopatiskt handlande inom oss. I pressade situationer går vi
tillbaka i vår psykologiska utveckling och börjar fungera på en tidigare, mer
primitiv funktionsnivå. Beroende på hur starkt yttre tryck vi utsätts för och
vilken grundtrygghet vi har inom oss, kommer detta att samverka till att vi
kan hamna i ett ”psykopatbeteende”. Nygaard Jensen som företräder denna
uppfattning skriver: ”Den psykopatiska reaktionen är det
ögonblick och den period i vårt liv när vi tänker, känner och handlar
psykopatiskt/.../Det är den tidpunkt, då vi uppför oss som ett barn i
begynnande trotsålder men med alla den vuxna personens krafter och
möjligheter till handling. Den som inte har krafter och mod att möta sin egen
möjlighet till psykopatisk reaktion, bör inte syssla med diagnostisering och
behandling av psykopati.”[65]
* Otto m fl
menar att en neurotisk personlighet som tidigare besvärats av symptom som
ångest, depressivitet och lättare fobier, kan klara sig bättre i krig än vad
som tidigare antagits. De erfarenheter personen har av att kunna hantera sina
symptom kan han ha nytta av i en krigssituation. En mer stabil personlighet
har inte utvecklat psykiska försvar för att skydda mot påfrestningar på samma
sätt.[66]
”Den
psykiatriska stridsreaktionen”, alltså en akut psykisk stressreaktion, kan
emellertid framkallas hos alla individer, oavsett personlighetstyp.[67]
Därför är ”individens beteende i stridssituationer mer beroende av den
traumatiska situationen än av olika personlighetsvariabler.”[68]
Talesättet ”every man has his breaking point” innebär just att vem som helst
kan drabbas förutsatt att man utsatts för tillräckligt starka och långvariga
påfrestningar. Personliga förutsättningar och tidigare erfarenheter inverkar
dock.[69]
* Vilka
motiv har de svenska soldater som deltar i FN-styrkor utomlands? Wallenius
skriver i sin studie av svenska FN-soldater i Bosnien: ”Många uppger att de sökt FN-tjänst till
stor del på grund av äventyrslusta. Några hade även i andra sammanhang sökt
sig till ’häftiga’ eller riskfyllda aktiviteter. Men också nere i Bosnien
ville man vara med om dramatiska händelser, dock bara till en viss gräns.
Situationerna skulle vara ’lagom’ hotfulla. Även här fanns det en benägenhet
att söka sig till ’häftiga’ situationer eller beklaga sig över uteblivna
sådana. Det fanns en nyfikenhet, snarare än rädsla, inför livshotande fara.
En del menade att man gärna ville ha något ’häftigt’ att berätta vid
hemkomst.” [70]
Det
förekom i Wallenius studie att soldater uppgav humanitära skäl till att de
sökt FN-tjänst.[71]
Studier av svensk FN-personal i Libanon och på Cypern refererade av Otto
tyder dock på att ”idealitet i djupare mening torde endast undantagsvis vara
orsak till att man söker sig till tjänstgöring av denna karaktär”.[72]
De av Otto
refererade studierna tyder också på att då tjänstgöringen blir monoton,
vilket ofta inträffar, uppfattas detta av soldaterna som påfrestande: ”...många
av dem, som söker utlandstjänstgöring störs av monotona sysselsättningar och
har sökt sig ut i världen för att få omväxling, vidga sina vyer och kanske
också få uppleva engagemang och spänning som vardagen hemma ej ger dem.” [73]
I en
senare studie från Libanon uppgav ”en stor andel av personalen....att
tjänsten var monoton, och att arbetsuppgifterna var för få och
okvalificerade. ” [74]
En soldat
uttalar sig i Wallenius studie: ”Inställningen på plutonen var att ’fan
också, vi har nästan inte varit med om nånting, kan det inte hända nånting
nu?’.” [75] Har den
ideologiska motivationen betydelse för hur välfungerande man är som soldat?
Ben Shalit menar att mycket ansträngning läggs på att övertyga soldater om
att de slåss för en god sak. Shalit menar dock att detta oftast är
oväsentligt för förmågan att strida. Allt som behövs är att soldaten
uppfattar motsidans trupper som ett hot mot sin egen eller sina kamraters
säkerhet. Något sorts ideologiskt stöd är inte nödvändigt för att soldaten
skall uppfatta motparten som ”fiender”.[76] Kommentar:
Även om huvudmotivet för FN-soldaten i dessa undersökningar ger intryck av
att vara äventyr och spänningssökande, skulle även andra motiv, som
idealitet, kunna tänkas spela in i högre eller mindre grad. Flera olika motiv
kan finnas sida vid sida inom en och samma soldat.T ex 70% spänningssökande,
20% idealitet, 10% ekonomiska motiv.[77]
Är motiven för ens engagemang i krig väsentliga för eventuell brutalisering
av soldaten? Brutaliseras en soldat som krigar för höga etiska ideal mindre
än t ex de som krigar för pengar? Jag återkommer till denna fråga i
slutanalysen. Eldgivning Upp Hur
fungerar då soldaterna under beskjutning? Citaten nedan är när ej annat anges
hämtade från Wallenius studie av bosniensoldater som befunnit sig i strid: ”...Sen
elda vi på ganska så kraftfullt...Det var ett av mitt livs skönaste stunder,
att få ge tillbaks och få skjuta så mycket. Det kan låta lite sjukt och jag
hör det själv när jag säger det nu. Men om jag sätter mig tillbaks till den
situation där jag befann mig i då, det är en otrolig känsla att få skjuta
tillbaks, att få slippa bara ta emot hela tiden....” ”På ett
vis så ville man att man skulle bli påskjuten så man fick skjuta tillbaka, på
nåt sjukt vis.” Wallenius
skriver att när FN-soldaten blir utsatt för provokationer från
civilbefolkningen och stridande parter, förväntas han vara diplomatisk och
detta gör att FN-soldaten samlar på sig aggressivitet. En aggressivitet han
kan agera ut när han får ”skjuta tillbaka”. Den känsla han då kan uppleva
beskrivs av Wallenius som ”euforisk”. Otto m fl
menar, liksom Wallenius, att FN-soldaten inte får utlopp för sin
aggressivitet på ett normalt sätt genom strid. Detta innebär att han riskerar
att tappa kontrollen över sig själv. Han måste hålla tillbaka sin kamp- och
flyktreaktion och får därmed en ökad benägenhet till aggression inför
provokationer.[78]
Wallenius
skriver: ”Vid de tillfällen som den intervjuade var
med om att besvara elden upplevdes detta som spänningsreducerande, i flera
fall till och med lustfyllt. I några fall ville man efter en beskjutning
återvända för att ta revansch. Här synes behovet att få utlopp för sin
aggressivitet ha dominerat. Det var
också efter incidenter med besvarad eld påfallande hög stämning i gruppen
efteråt, något som kan ses som en spänningsreduktion. Det framkommer i
intervjumaterialet väldigt lite av efterföljande moraliska grubblerier kring
att ha besvarat elden.”
* ”...Det
var skönt att ha gjort det, på sätt och vis. Att få besvara elden också. På
något sätt så var det en slags oskuld som sprack...” [79]
Eldgivning
i strid kan ibland ses uttryckt i sexuella termer. Ben Shalit beskriver en
strid han deltog i med uppgift att som militärpsykolog studera
händelseförloppet: ”Till
höger om mig var en kulspruta uppmonterad. Skytten, i normala fall kock, sköt
vilt med ett ansiktsuttryck som jag inte kan beskriva som annat än ett saligt
leende. Han kände sig upplivad av att få krama avtryckaren, att höra
kulsprutan knattra, att se spårljusprojektilerna fräsa in mot den mörka
stranden. Det slog mig då, och jag har senare fått det bekräftat av honom och
av många andra, att det skänker en enorm tillfredsställelse att kröka fingret
kring avtryckaren och skicka iväg en skur av kulor. Det är stridens njutning,
inte som den intellektuella njutningen i form av planering, ett taktiskt och
strategiskt schackspel, utan som ursprunglig aggression, som befrielse, som
orgasm... Att bli skjuten är inget nöje, men att vara i stånd att skjuta
tycks ge de flesta människor en känsla av stor tillfredsställelse och
befrielse. Till en del är detta en respons på att spänningen utlöses, men det
tycks i stor utsträckning vara tillfredsställande i sig självt.” [80]
Wallenius
beskriver också vad han kallar ett ”osårbarhetstänkande” hos svenska
bosniensoldater. Att man ställer sig upp för att fotografera under
beskjutning, att man inte bär hjälm när så hade varit befogat, att man inte
alltid sökt skydd vid beskjutning...Wallenius menar att detta
osårbarhetstänkande är ett generellt fenomen, framförallt bland unga män.[81]
Från
Vietnamkriget rapporteras att så gott som samtliga soldater efter Song My
massakern upplevde upprymdhet och en intensiv känsla av tillfredsställelse
omedelbart efter massakern. Mansfield tolkar detta som att en
spänningsreduktion har inträffat. Hon menar också att de amerikanska
soldaterna från att ha upplevt sig maktlösa och under hög spänningsnivå, i
och med massakern återtog kontrollen över sin omvärld. Reaktionerna är
förståeliga, om än inte ur moralisk synvinkel, så ur fysiologiskt och
psykologiskt perspektiv, skriver Mansfield. [82]
[83]
En annan
möjlig förklaring är att människor, åtminstone temporärt, kan må bra av att
få hämnas, att få ge igen. Från en forskningsartikel om soldaters reaktioner
efter vietnamkriget berättar en amerikansk soldat, efter att först ha
beskrivit vad vietnameserna gjort med hans kamrater: ”I got to the point
where I started to get a kick out of killing...After seeing what they do to
someone you are on line with.” Och en annan
soldat: ”The first instant that it happened it was like a flow of adrenalin
or whatever, I felt great.” Känslan varar dock inte länge. Samma soldat
fortsätter:” It gradually sank in and made me sick. And the next day I found out the kid was only 14 and that did not
help.” En tredje
soldat beskriver sina känslor efter att ha dödat på liknande sätt: ”I first
felt great. Later it hit me and
the effect was one of depression, one of a nonfuture, discontent.” [84] Kommentar:
Vi bör ha i åtanke som tidigare refererats att de flesta soldater i krig, och
detta gäller även moderna krig, överhuvudtaget aldrig avlossar ett skott mot
fienden. De svenska bosniensoldaterna är inget tvärsnitt av svenska män. De
har frivilligt sökt till FN-tjänst och de av Wallenius intervjuade (30 st)
har valts ut därför att de varit under beskjutning eller hot om beskjutning.
Att soldaterna inte uppvisar några ”moraliska grubblerier” kring att ha
skjutit skarpt på andra människor kan tolkas på olika sätt. Att de lider
brist på empati; att de ännu inte tagit till sig det som hänt, reaktionerna
kanske kommer långt senare; att de helt enkelt inte anser det finnas något
moraliskt problematiskt i det skedda... Värt att
observera är att det ”osårbarhetstänkande” som de svenska FN-soldaterna
uppvisar anges som ett kriterium för utvecklande av s k ”grupptänkande”. En viktig
uppgift som refererats från Song My massakern är att även där fanns det, även
om de var få, soldater som vägrade delta. [85]
Droger Upp Otto m fl
skriver att de allra flesta svenska FN-soldater ökar sin alkoholkonsumtion
under sin tjänstgöringstid. Även tobakskonsumtionen ökar. Otto menar att en
anledning kan vara att alkoholen minskar den frustration FN-soldaten känner
över att inte få ”ge igen”. FN-soldaten måste som tidigare nämnts hämma sin
kamp- och flyktreaktion, vilket leder till uppdämda känslor.[86]
Carlström anger monotonin i tjänstgöringen som en möjlig förklaring till den
ökade alkoholkonsumtionen.[87]
Andersson anger från Bosnien stressreaktion efter beskjutning som en orsak
till alkoholmissbruk: ”Under de tidiga morgontimmarna kom reaktionen. Tre
personer hade, trots det allvarliga läget, supit sig berusade.” [88]
[89]
Eventuellt
narkotikabruk bland svenska FN-soldater finns inte omnämnt i den litteratur
jag har tagit del av. Däremot finns uppgifter om narkotikamissbruk bland
amerikanska soldater i Korea- och Vietnamkriget. [90] Kommentar:
Alkohol och narkotika använt i krigssituationer kan också tänkas höja
toleransen för (oberättigat) våld gentemot fienden. Det kan samtidigt tänkas
dämpa eventuella skuldkänslor och ”moraliska grubblerier”. Dessutom kan det
tänkas hålla tillbaka ångest och rädsla. Ben Shalit
refererar till Stouffer som i en studie av amerikanska soldater under andra
världskriget fann att deras hat mot japanerna var större än deras hat mot
tyskar och italienare.[91]
Hade atombomben fällts över Tyskland, istället för Japan, om så hade varit
nödvändigt? frågar Shalit.[92]
Jerome Kroll, som undersökt amerikanska soldater som begått övergrepp i
Vietnam, fann att svarta vietnamsoldater begick färre och mindre grova
övergrepp mot vietnameser, än vad vita vietnamsoldater gjorde.[93]
Är det så att
människor blir mer rasistiska i en krigssituation? Uppgifter om rasism från
svenska FN-soldater i Kongo refereras på ett flertal ställen i Löfgrens
intervjubok med kongosoldater. Citat från tre olika FN-soldater: ”...när
jag var i Kongo kände jag ett hat mot negrer.” [94]
”Nu sedan jeunessen satte igång sina anfall
så går många svenskar och hatar alla svarta som pesten. Dom drar alla över en
kam och kallar dem apor och yxdjävlar.” (Dagboksanteckning)[95] ”Först
tyckte jag det var otäckt när jag hörde svenskar säga apdjävel eller
negerhanne. Sedan vart man hjärntvättad och tyckte nästan att negrerna såg ut
som apor... ” [96] Löfgren
skriver om svenskarnas syn på och behandling av den inhemska befolkningen i
Kongo: ”...de blev föraktfulla, kallade dem för
apor, sotluckor, yxor och trumpeter, låg med deras kvinnor för struntsummor
och spottade på karlarna.” [97]
Ragnar
Skanåker uttalar sig i Göteborgs Tidningen: ”Jag såg svenska FN-soldater i Kongo som bar
sig åt mot kongoleserna som de tyska nazisterna bar sig åt mot judarna i
andra världskriget./.../ Krigshandlingarna förvandlade annars hyggliga pojkar
till rasistiska bestar. Det går inte att beskriva.”[98]
Stabsfotografen
Gert Gustafsson i Dagens Nyheter: ”Efter två
månader var man rasist. Man såg de svarta som djur.” [99]
Kommentar:
En möjlig tolkning är att människor som upplever ett yttre hot - svenskarna
hade i Kongo utsatts för kraftigt våld - sluter sig samman och förlägger sina
egna inbördes konflikter hos ”de andra”. Ett svart-vit tänkande uppstår.
(Ringaktning av ’dom-grupper’, är ett kriterium för utvecklande av
grupptänkande.) Man kan också tänka sig att detta lyfter fram en eventuell
underliggande, latent, rasism i människor. En annan
möjlig tolkning som skulle kunna ses i kombination med ovanstående, men också
eventuellt fristående, är följande. För att klara av att skjuta på andra
människor tvingas soldaten att göra dem till objekt, han avhumaniserar dem
(jfr kognitiva aggressionsprocesser). Han kallar dem t ex inte för deras
verkliga namn utan använder sig av tillmälen, ”öknamn”. Detta skulle då vara
nödvändigt för eller i varje fall underlätta för att en soldat skall kunna
döda andra människor. Dessutom vet vi inte hur rasistiska soldaterna var
innan de kom till Kongo. Ytterligare en viktig aspekt: Förekom det att
soldater inte drogs med i den rasistiska jargongen och handlandet? Hur
vanligt var detta? Om man själv uttryckt sig föraktfullt kan det tänkas att
man vill generalisera detta till att gälla alla, för att därigenom känna sig
mindre ansvarig. (Jfr kognitiva aggressionsprocesser - sprida ansvaret.)
Jämför även Gert Gustavssons användning av pronominet ’man’. Vidare är Ragnar
Skanåkers uttalande en tolkning/värdering. (Vilka de konkreta observationerna
är framgår inte av intervjun.) Tidsaspekten är också en möjlig felkälla. Lång
tid har gått och minnesförvrängningar kan ha skett. En faktor
som kan tänkas inverka på eventuellt
rasistiskt beteende är hur djupgående kunskap man har om den konflikt som
pågår. Vad vet FN-soldaten om den inhemska befolkningens levnadssätt och
historia och varför det överhuvudtaget pågår ett krig? Löfgren uttrycker sig
något raljerande över mediernas rapportering om Kongokonflikten: ”Anfallande
infödingar finns ju alltid där den vite mannen drar fram i gudsförgätna
trakter.”[100]
Fanns en liknande kolonial inställning hos soldaterna? Hur djupgående
kunskap har senare FN-soldater haft om de konflikter som pågått, som i
Libanon och Bosnien? Kvinnoförtryckande tendenser Upp Uppgifter
av flera FN-svenskar i Löfgrens intervjubok, tyder på att svenska FN-soldater
har använt sig av prostituerade under FN-tjänstgöring: ”Redan
första kvällen, i går kväll alltså för tredje flightens del, var det långa
köer på bordellerna i E’ville och killarna fick inte se flickorna i ljuset,
utan bara spänna på en okänd flicka som för dem bara var neger och kropp.”
(Dagboksanteckning)[101]
”Horbarerna fick mycket att göra när FN kom dit. Redan när vi kom
ner så såg man småungar som var lite ljusare i hyn och när man frågade vad
dom hette så kunde modern svara ’Lennart efter pappa’...”[102]
”Det gick ju inte att föreställa sig det som skulle hända: från
en tillvaro där man efter vakttjänst fraktas med lastbil till en
swimmingpool, går ut och dansar, raggar brudar, går till prostituerade eller
super, en behaglig tillvaro i FN-uniform till att vi plötsligt har 45 000
flyktingar kring vår camp...”[103]
Löfgren
skriver: ”De
svenska soldaterna fick erbjudanden om att att ligga med flickor i de mest
skilda åldrar. Betalningen varierade från pengar till mat. Ett ligg kostade
ungefär en femma i svenska kronor och själva akten utfördes oftast utomhus
eftersom soldaterna inte hade egna rum. Men ibland kunde en hel villa dela på
några flickor...” [104] I
DN-artiklar av Wilhelm Agrell och Per Jönsson refereras uppgifter om hur
FN-personal i Bosnien använt sig av prostituerade kvinnor. Jönsson talar om
”FN-personalens sexuella övergrepp mot muslimska kvinnor...” [105]
Huruvida detta även innefattar svenska FN-soldater framgår inte av
artiklarna. I Expresssen 970105 återges uppgifter om att svenska FN-soldater
i Bosnien skall ha använt sig av prostituerade. Uppgifter
om sadistiska våldtäkter av amerikanska soldater gentemot vietnamesiska
kvinnor finns refererade i Mark Lane.[106]
Från Kongo finns inga uppgifter om att svenska soldater skulle ha våldtagit
kvinnor.[107] Kommentar:
Ett flertal undersökningar visar att kvinnor tar allvarlig fysisk och psykisk
skada av att prostituera sig. [108]
Att använda sig av prostituerade
kan alltså tolkas som en brutaliseringseffekt, en okänslighet inför lidande.
Om vi för resonemangets skull förutsätter att uppgifterna om att FN-personal
använt sig av prostituerade är sanna - och att det inte handlar om enstaka
undantag - hur skall man förklara detta? Några frågor är då väsentliga.
Använde de sig av prostituerade även i Sverige? Hade de använt sig av
prostituerade även om det inte varit en krigssituation de befunnit sig i?
Alltså om de t ex befunnit sig i landet på semester? Har det således med
kriget och soldatrollen att göra att de går till prostituerade? Mansfield
talar som tidigare omnämnts om att män i krig kan dela upp kvinnor i ”goda
mödrar”, de egna kvinnorna, och ”dåliga horor”, fiendens kvinnor. Säkert sker
den här uppdelningen även i fredstid, men i ett krig förstärks svart-vit
tänkandet, vi-och-dom. ”Sotluckor”, kallade kongosvenskarna de inhemska
kvinnorna... Militärutbildning Upp Några
citat från amerikanska marinkårssoldater om deras militärutbildning inför
avresan till Vietnam: ”In basic training I felt wonderful. I felt physically perfect,
mentally alert....Naturally there was a certain amount of brainwashing that
goes through basic. They would constantly pound it into you that you have to
kill to survive. You know, you are going to Vietnam and you are going to
fight a war and all you are going to do is kill, kill, kill, kill.”[109] ”Man får bara
gå på toaletten tre gånger om dagen, och man går inte när man själv behöver,
man går när man får order. Det enda man hörde hela dagarna var ordet ’Döda’.
Det där ordet, ’Döda, döda, döda’ hamrades in i en.” [110]
”Fråga:
Hur var utbildningen? Svar: I Paris
Island fick vi aldrig vara ensamma. Vi måste stanna i förläggningen hela
dagarna, om vi inte hade en underofficer med oss, och det var ett helvete. Vi
fick inte öppna våra brev förrän klockan nio, och vi måste öppna dem inför en
underofficer, och vi jagades hela tiden och fick springa omkring och sjunga
om att döda apor och vietcong, och när vi skulle äta gick vi till matsalen
och där måste vi vråla ”döda” tre gånger så högt vi kunde innan vi fick sätta
oss. Om vi inte skrek tillräckligt högt fick vi ställa upp och öva och säga:
”Det här är för de smutsiga skurkarna i Vietnam”, och sådant. Armsträckningar
och annan gymnastik. Fråga: Vad
var det för sång ni fick sjunga? Svar: Det
var en sådan sång som fallskärmsjägarna brukar sjunga. Vi brukade springa runt
och säga: ”VC, VC, döda, döda, döda! Måste döda, måste döda, därför att det
är kul, därför att det är kul.” Fråga:
Därför att det är kul?” Svar: Ja,
det var vad vi måste säga. Fråga:
Måste ni säga andra, liknande saker? Svar: Vi
hade en bön på väggen. Den finns i alla baracker. Det är en bön om krig.
Varje kväll innan vi lade oss, måste vi be den bönen, be att det alltid
skulle finnas ett krig, så att marinkåren alltid hade något att göra,
eftersom det var vad den var till för, att slåss.” [111]
”Vi övade bajonettstrid
i lägret, varje dag, och vi måste skrika ”Döda!” när vi stack bajonetten i
dockan. Sedan måste vi ge oss på dockan med gevärskolven och sticka
bajonetten i den. Vi måste kalla de där dockorna ”Ditt smutsiga svin!
Snedöga!” Kan ni tro det? Vi fick stå där och skrika åt en docka. Det verkar
snurrigt nu, men den gången verkade det normalt. Vi kallade dem för V.C.,
charlie, apa, snedöga eller plattskalle. Men vi fick inte kalla dem för
vietnameser.” [112]
”Man
talade om för oss att armén var skit, att de enda som var värda något var
marinsoldaterna. Man gjorde en verklig ansträngning att utveckla en känsla
att vi var elitdödare. Och under hela utbildningen underströk man att
vietnameserna var som djur. De är inte människor, sa man. Vi kunde göra vad vi
ville med dem, när vi kom dit. Vi kunde döda en och skära honom i bitar. De
var bara djur. /.../ Sergeanterna kallade dem alltid för apor eller
svartskallar. De kallade dem aldrig för vietnameser. En rekryt kallade dem en
gång för vietnameser, och sergeanten talade om för honom att han var en
’satans förbannad apälskare’.” [113]
”Jag minns
vad min instruktör sa i utbildningslägret. ’Ni skall utkämpa ett krig, ni
skall slåss mot de där smutsiga, stinkande, snedögda aporna i Vietnam. Och ni
skall slåss mot dem
för att ni inte vill ha de där smutsiga, små röda, stinkande aporna här i
Förenta Staterna, för att våldta era systrar...’” [114]
”Fråga:
Finns det andra detaljer beträffande utbildningen som ni tycker bör nämnas? Svar: Det
var en sak som hände under vinterutbildningen. Det fanns en underofficer där
och han höll en liten vit kanin i handen och klappade den. Alla tittade på
och undrade
vad han tänkte göra med den. Han sade: ’Ni måste lära er hur ni gör
fotvärmare, om ni skall klara er i kylan.’ Jag vet inte vad
vinterutbildningen tjänade till. Han tog
kaninen och vred nacken av den och flådde den sedan medan vi tittade på. Vi
utsattes hela tiden för liknande brutalitet.” [115]
[116]
* Under utbildning
av svenska värnpliktiga förekommer s k ”jägarsånger”. Sånger som glorifierar
krig och dödande. På K3 i Karlsborg 1991-92, sjöngs t ex följande vid
upprepade tillfällen: ”Helikoptern den skall ta oss till ett
annat land/ I Tensta där som bonden plöjde åkern där bor nu ett annat folk,
så då tar jag fram min stora dolk, stora dolk./ Glory, Glory svarta skalle,
jag skall skära av din balle, sparka in din svarta skalle och dränka dig i
bensin, ditt blattesvin.” Enligt
uppgiftslämnaren sjöngs även en sång med innehållet: ”ryska barn skall bli
utan far, våldta deras horor och mörda deras barn.” [117]
Sångerna sjöngs medan man marscherade och syftet var att bryta
monotonin. Uppgiftslämnaren menar att sångerna var ”parodiska”, ett sätt att
”karikera krigsfilmer”. Sångerna var officiellt förbjudna sedan en tidning
uppmärksammat det hela något år tidigare. Befälen accepterade dock sångerna
så länge de inte sjöngs i ”tättbebyggda områden”.[118] Vid KA1 i
Vaxholm, 1989-90, sjöngs i den s k plutonssången, om att döda ”alla röda
svin”. (Svin rimmade på automatkarbin.) Det fanns även en mer ”inofficiell”
plutonssång där uppgiftslämnaren inte minns texten. Innan landstigningar
dunkande de värnpliktiga soldaterna gevärskolvarna i durken och skrek ”döda ,
döda, döda”. Syftet var att skapa samhörighet samt att få igång
adrenalintillströmningen. [119]
Från
tolkskolan har beskrivits hur man under träning av förhör, misshandlat och
förnedrat svenska attackdykare som bl a tvingats stå med huva över ansiktet
och förhindrats att gå på toaletten. Förhören pågick i flera dygn och
metoderna sades, när de uppmärksammades av medierna, ha använts under flera
år. Syftet var att träna tolkar och attackdykare i hårda förhörsmetoder.[120]
Kommentar:
En risk när man återger uppgifter som ovan är att det kan vara skrönor och
vandringssägner. Samtliga citat från marinkårsutbildningen, utom det
inledande, är hämtade från Mark Lanes till Vietnamkriget starkt kritiska bok
”Inte bara Song My. Amerikaner om kriget i Vietnam.” En bok fylld av
berättelser om grova övergrepp på vietnamesiska män, kvinnor och barn.
Övergrepp från vietnameser gentemot amerikanska soldater skildras inte. De
intervjuade i Lanes bok är dock namngivna, deras utbildningplats anges och de
säger sig själva ha varit med om det inträffade. Vilket
syfte kan de från marinkåren beskrivna utbildningsmetoderna sägas ha?
Avhumaniseringsaspekten synes här uppenbar. De amerikanska soldaterna
förbjöds att kalla vietnameserna för vietnameser.[121]
Tillvänjning vid våld och att bryta ner spärrar kan också tänkas samverka som
orsaksaksfaktorer. Extrem orderlydnad och elittänkande är annat man kan
urskilja ur materialet. Vad gäller
de svenska uppgifterna om jägarsånger, kan den ”parodiska” aspekten, att
efterlikna vad man sett i amerikanska krigsfilmer, vara en tänkbar
förklaring. Även här kan dock avhumaniseringsaspekten och tillvänjningen vid
våld, vara en möjlig tolkning. Också svenska värnpliktiga lär sig att döda på
olika sätt, även om Sverige inte befinner sig i krig. Uppgifterna
från tolkskolan om förhörsövningarna som ”spårade ur”, är intressanta
relaterade till Philip Zimbardos tidigare refererade experiment med ”fångar”
och ”fångvaktare”... Avslutande analys och
diskussion Upp En engelsk
präst lär inför de allierades invasion av Normandie 1944 ha yttrat följande
när han välsignade trupperna: ”Hur
älskar en soldat sin fiende? Jag svarar att det sker på detta sätt - genom
att döda måttligt och med en känsla av skuld och sorg, en skuld som du delar med
mannen som faller för din hand.” [122]
* Ett
centralt begrepp i denna studie har varit avhumanisering. Avhumanisering kan
förklaras så, att man förnekar motståndaren allt fler mänskliga egenskaper,
till dess att man i förlängningen kan betrakta honom som en icke-mänsklig
varelse. Avhumaniseringen har beskrivits som en följd av kriget. Soldaten
lever, åtminstone periodvis, i ett spänningstillstånd. Han ser sina kamrater
bli dödade och lemlästade. Steget till att betrakta motståndaren, ”fienden”,
som djurisk, en person utan mänskliga känslor och värden, är inte långt. Samtidigt
har avhumaniseringen också beskrivits som en förutsättning för kriget. De
allra flesta människor har spärrar gentemot att döda andra människor. Idealet
för vad man skulle kunna kalla en ”etisk krigare”, vore kanske en soldat som
med tårar i ögonen avlossade sina skott mot fienden. Medveten om att han
skadar och kanske t o m dödar en annan människa. Men ändå med insikten om att
detta dödande i vissa lägen kan vara nödvändigt. För att besegra en Hitler...
I kamp för ett förtryckt folks frihet... Problemet
är dock om denne etiske krigare, med Giuliano Pontaras ord, vore en ”duglig
soldat”. Pontara menar alltså att de spärrar vi har mot att döda andra
människor, måste brytas ner. Vad händer om vi börjar tänka oss in i andra
sidor hos motparten, sidor som också är ”fienden”. En familjefar, en
fotbollsspelare, en kollega... Den som förfaller till moraliska grubblerier i
kriget blir på sin höjd en tveksam soldat. Och en tveksam soldat är ingen god
krigare. [123]
Sålunda blir avhumaniseringen på samma gång en följd av kriget och en
förutsättning för kriget. Hos motståndaren försiggår samma process och ju
brutalare motståndaren handlar, desto mer förstärks avhumaniseringen. Pontara
menar att processen sker oavsett om motiven för kriget är ”goda” eller
”dåliga”.[124]
När svenska FN-soldater i Kongo
kallar stridande motpart för diverse tillmälen, som tidigare beskrivits, kan
detta ses som tecken på avhumanisering. Dels som en följd av kriget. Svenska
soldater hade dödats och misshandlats svårt i strid. Men kanske också som en
förutsättning för att kunna döda andra människor. En möjlig tolkning är att
en underliggande rasism kommer upp till ytan hos soldaterna, något som
underlättar avhumaniseringen. Avhumaniseringen
kan också ses som en möjlig förklaring till uppgifterna att svenska
FN-soldater i Kongo skall ha använt sig av prostituerade. Huruvida detta är
något specifikt för soldater i krig, kan diskuteras. Kanske avhumaniserar
även mannen som i fredstid går till prostituerade dessa. Kriget - och den
därtill hörande extrema uppdelningen i vi-och-dom - kan emellertid tänkas
förstärka eventuellt underliggande kvinnoföraktande tendenser hos soldater. Jämför
Mansfields förklaring att män i krig delar upp kvinnor i ”horor” och
”madonnor”. Vi vet att kvinnor som deltar i prostitution tar allvarlig skada
av detta. Användande av prostituerade i krig kan tänkas ses som ett tecken på
okänslighet inför lidande, alltså en brutaliseringseffekt av kriget. Detta
förutsatt att det är vanligare att män använder sig av prostituerade i krig,
än i andra jämförbara situationer. I de
exempel från militärutbildning som getts har förekommit tydliga exempel på
avhumanisering. Som att amerikanska vietnamsoldater tvingats att kalla
motståndaren diverse djuriska namn. Brutaliteten mot djur som beskrivs på ett
ställe, kan tänkas vara ett sätt att bryta ner spärrar mot dödande. En annan
möjlig tolkning är givetvis också att det är nödvändigt för soldatens
överlevnad i vissa lägen, att kunna döda djur. Slaktande kan emellertid
utföras på olika sätt, och den ena förklaringen behöver inte utesluta den
andra. Uppgifterna
från svensk militärutbildning kan även de tolkas som ett sätt att bryta ner
spärrar mot dödande. I de s k jägarsångerna förekommer tydliga tecken på
avhumanisering. Detta bör dock inte övertolkas. Kanske är det enbart något
som skapar gruppgemenskap och bryter monotonin. Kanske finns det en viss
humoristisk underton i en del av sångerna, vilket knappast kan tänkas ha
funnits i de amerikanska vietnamsoldaternas sånger. Det verkar inte heller
vara befälen som initierat sångerna, enligt mina uppgiftslämnare, även om
sångerna har ”accepterats” av befälen. Å andra
sidan lär sig även svenska soldater att döda på olika sätt. T ex med kniv.
Mot denna bakgrund kan sångerna (också) ses som en tillvänjning till
dödandet. Kanske ett sätt att hantera det man egentligen tränas till. Kanske
ett sätt att upprätthålla fiendebilden inom sig. Och då är vi tillbaka vid
avhumaniseringen. Hypotetiskt kan man spekulera i om svenska militära
försvaret i händelse av en kris- eller krigssituation, skulle bli tvunget att
trappa upp avhumaniseringen under militärutbildningen. Är det
verkligen nödvändigt att bryta ner spärrar innan man skickar ut människor i
krig? Sker inte brutaliseringen bara av att man befinner sig med dödandet
runtomkring sig? Man kan, återigen hypotetiskt, tänka sig att så skulle vara
fallet. Det skulle bara ta något längre tid. Och tid har man inte alltid på
sig i krig...
* Att
människor i krig upplever spänningsreduktion och lustkänslor av att skjuta
skarpt på andra människor kan tolkas som en brutaliseringseffekt. En brutalisering
som kan tänkas bero på att man befunnit sig under extrem stress under lång
tid, ibland med inslag av upprepade trauman. [125]
Att befinna sig under ett hot man inte kan se, utan enbart passivt ana är,
enligt Shalit, den värsta formen av stress. [126]
Shalit skriver också att de som begår övergrepp i krig oftast är soldater i
underhållstjänst. Detta beror inte på att frontsoldaterna skulle ha ”högre
kvalitet”, utan på att underhållstrupperna inte får utlopp för sin aggression
(Shalit talar om ”hat”) mot fienden i strid. Underhållstrupperna kommer till
krigsskådeplatsen efter att den verkliga konflikten är över. [127]
Detta skulle kunna tolkas som att underhållstrupperna inte får
spänningsreduktion genom striden. Vid några
tillfällen har jag påpekat att vissa kriterier som anges för utvecklande av s
k grupptänkande, ”groupthink”, har kunnat skönjas i det undersökta
materialet. Mitt underlag visar dock inte att samtliga kriterier är
uppfyllda. Det vore inte heller så att om samtliga kriterier vore uppfyllda, skulle
detta nödvändigtvis innebära att grupptänkande förelåg. Något helt annat
förhållande skulle kunna tänkas utveckla samma eller liknande ”symptom”. Vad
som kan sägas är att det torde finnas en inte obetydlig risk att de faktorer
som bidrar till grupptänkande, föreligger i en militär grupp under krig.
* I moderna
krig där man sällan möter fienden öga mot öga kan ”avståndsdödandet” tänkas
förändra soldatens syn på sitt eget ansvar i en krigssituation. Soldaten vet
ofta inte om han verkligen har skadat eller dödat någon. Dessutom innebär
avståndet att soldaten har svårt att överblicka den situation han befinner
sig i. [128]
Han måste lägga ansvaret på sitt befäl som i sin tur litar till sina
överordnade. Ansvaret både förskjuts och sprids. Som tidigare har refererats
kan detta förhöja människors aggressiva beteende. Något som soldatens
grupptillhörighet kan riskera att bidra till. Grupptillhörigheten skulle dock
samtidigt kunna tänkas vara en tillbakahållande faktor, om normerna i gruppen
är negativa till godtyckligt våld. Ytterligare
en möjlig brutaliseringsfaktor är att moderna vapen slår urskillningslöst. I
moderna krig är majoriteten av de dödade civila. Hur påverkar detta den
enskilde soldaten? Giuliano
Pontara formulerar en hypotes som, enkelt beskrivet, kan förklaras så att
människor som upprepade gånger använder våld, ”vänjer sig” vid detta.[129] Man brutaliseras. Avhumaniseringen kan ses som
en del i denna tillvänjningsprocess. Brutaliseringen kommer att visa sig
därigenom att soldaten ju längre tid kriget förs, desto mer benägenhet till
(godtyckligt) våld kommer han att acceptera. Mot slutet av kriget kommer han
att acceptera våld och dödande i en sådan form och omfattning som han aldrig
skulle ha kunnat tänkt sig i början på kriget. Jämför t ex den faktiska
användningen av tortyr och terror i krig. Här skulle alltså en förklaring
kunna ses till grövre övergrepp i krig. Några empiriska data som stöder
hypotesen att det sker en successiv tillvänjning till våldet, har jag inte
funnit i mitt material. Några slutsatser kan dock ej dras av detta, då mitt
faktaunderlag för en sådan studie varit otillräckligt. (Detta skulle
förmodligen ha krävt samtal med soldater som deltagit aktivt i krig.
Eventuellt också studier av hur krigs karaktär förändras över tid.) [130]
* Denna
uppsats har behandlat soldaters brutalisering under krig. Jag har koncentrerat
mig på exempel där brutalisering kan sägas ha inträffat. Viktigt för framtida
forskning är att undersöka vad som kan vara tillbakahållande faktorer för
brutaliseringen. När inträffar brutalisering inte? Vilken betydelse
har disciplinen och ledaren? (Svenska FN-soldater beskrivs ofta som
disciplinerade.) Gruppen som tillbakahållande faktor? Vilken funktion skulle
s k debriefing, dvs att man lättar på trycket och ”talar ut” under
professionell ledning, kunna tänkas ha för exempelvis avhumaniseringseffekter
i krig? Kan kortare tjänstgöringstider, där soldaten får åka hem och ”vila
upp sig” ibland, vara en tillbakahållande faktor? Finns det en möjlighet att
framtida krig, i varje fall vissa, kan föras utan att civila drabbas? Vid
FN-invasionen av Irak, var t ex ca 5% av de bomber som fälldes, vad som med
militär terminologi kallas ”smarta vapen”. Detta innebärande att de skall ha
s k predikterbar (förutsägbar) effekt.[131]
Skulle detta i en framtid kunna vara tillbakahållande för krigets
brutaliseringseffekter på soldaten? Slutligen
måste givetvis även själva brutaliseringen utforskas ytterligare. Hur talar
man om fienden? Om sin egen grupp? Hur påverkar militärutbildningen? Banar
kriget väg för människor och grupper utan större hämningar mot våld? Sker en
tillvänjning till våld? Och så vidare... |
[1] Jfr Pontara
(1977) s 47.
[2] Den
intresserade hänvisas till Otto m fl (1986) samt Lundin (1992).
[3] Vid Kongos frigörelse
från Belgien 1960, utbryter stridigheter. Den kopparrika provinsen Katanga
utropar, med belgiskt gillande, sin självständighet. FN ingriper militärt och
som mest omfattar styrkan närmare 20 000 man. Ca 6000 svenska soldater befann
sig i Kongo fram till 1964, då FN-trupperna lämnade landet. (Sköld 1994; Löfgren 1990)
[4] Sköld (1994) s 229.
[5] ONUC-Opération des Nations Unies au Congo (FN:s
operation i Kongo. JE)
[6] Sköld (1994) s 230.
[7] Wallenius
(saknar tryckår).
[8] Se Otto m fl (1986).
[9] Browning (1992).
[10] Kroll (1976).
[11] Mansfield
definierar krig som organiserade, planerade, socialt gillade aktioner, där
större grupper av människor utför relativt komplexa operationer av aggression
och försvar för att uppnå vissa mål. (Mansfield
1982, s 1ff).
[12] Ibid s 20f.
[13] Ibid s 4.
[14] Ibid s 11f, Shalit (1983) s 49. Shalit skriver:
”Det har angetts många skäl för detta. Ett av dem, som märkligt nog inte
diskuteras så ofta, är individens motvilja mot att handla på ett direkt
aggressivt sätt.”
[15] Göteborgs
Posten 871014.
[16] Jfr Moberg
(1986) s 21.
[17] Danielsen (1980) s 11. Jfr Smith (1993) s 624.
[18] Danielsen
(1980); Smith (1993). Se även Fromm (1976) för en orientering om
aggressionsteorier.
[19] Berättelsen är
refererad ur Hachiya, M: ”Hiroshima Diary”. I Ofstad (1987) s 91.
[20] Mansfield (1982) s 9.
[21] Danielsen
(1980) s 26. Brenner (1968) s 82 skriver: ”Man skulle därför vänta sig att t ex
en pacifist eller antivivisektionist har omedvetna grymma fantasier som ter sig
särskilt farliga för hans jag.” Jfr även Otto m
fl (1986) s 76.
[22] Mead (1968) s 7.
[23] Smith (1993) s 627f.
[24] Ibid.
[25] Mansfield
(1982) s 213.
[26] Dagens Nyheter
930509.
[27] Harald Ofstad
(1987, s 206f) skriver om det moderna kriget: ”Ansvarskänslan kopplas inte in: brutaliteten
har blivit anonym och moral har dessutom ingenting med krig och politik att
göra. Kriget kan föras från ett kontrollrum. Distansen till det konkreta ökar,
och de bromsmekanismer som också den krigsentusiastiske Ernst Jünger upplevde
under första världskriget när han mötte engelska soldater ansikte mot ansikte
träder inte längre i funktion. Det hela går så fort, man slipper slakta en i
taget. Man doppas en sekund i solen.”
[28] Smith (1993) s
627f.
[29] Pontara (1971)
s 47f
[30] Pontara (1971) s 47f.
[31] Angelöw/Jonsson (1990) s 210ff.
[32] Browning (1992) s 170.
[33] Ibid s 170f.
[34] Shalit (1983) s 163.
[35] Smith (1993) s
573f; Angelöw/Jonsson (1990) s 144.
[36] Angelöw/Jonsson (1990) s 143ff.
[37] Smith (1990) s 570f, 577; Angelöw/Jonsson (1990) s
238.
[38] Angelöw/Jonsson
(1990) s 237.
[39]
Se
även Bruno Bettelheims analys av relationen mellan fångar och lägervakter i
koncentrationslägren Dachau och Buchenwald. Bettelheim var själv
koncentrationslägerfånge och som ett psykologiskt försvar för att överleva, började
han genom observation och intervjuer att studera sina egna och medfångarnas
reaktioner under lägertiden. (Bettelheim 1943). Bettelheim fann bland annat att
fångar kunde identifiera sig med sina plågoandar, s k identifikation med
aggressorn. Jfr ”Stockholmssyndromet”
uppkallat efter gisslans reaktioner vid Norrmalmstorgsdramat 1973. (En
alternativ tolkning till Stockholmssyndromet skulle kunna vara att gisslan
faktiskt fick en mer nyanserad bild av sina fångvaktare vid
Norrmalmstorgsdramat, än vad den genomsnittlige svensken fick via medierna. När
folket ville lyncha Clark Olofsson och Janne Olsson och gisslan tog dem i
försvar, måste detta psykologiseras för att bilden som skapats i medierna om
vad som pågick inne i bankvalvet skulle kunna hållas intakt. Vilken tolkning
som är riktig hänger förmodligen på huruvida gisslans reaktioner verkligen var
nyanserade, eller idealiserande/nedvärderande. Samt hur de ser på det skedda i
efterhand. JE.)
[40] Refererat ur
Angelöw/Jonsson (1990) s 146.
[41] Ibid s 146.
[42] Ibid s 147.
[43] Smith (1993) s 589.
[44] Ett extremt
exempel på gruppolarisering och grupptänkande ger Torbjörn Säfve i sin
dokumentation av Rebellrörelsen, en maoistisk förening som bröt sig ur KFML
1968. Säfve har skildrat hur denna politiska organisation utvecklas till en
fundamentalistisk religiös sekt. Några citat ur Säfves bok:
”Alla rebeller som till äventyrs bär
långt hår klipper det, i regel snaggkort. Meningen är att man skall likna det
vanliga folket så mycket som möjligt. Diskussioner om hur den normale arbetaren
i det högindustrialiserade västerlandet egentligen ser ut förs. Man kan inte
enas om någon prototyp, men välvårdade kavajer och vit skjorta fastslås i alla
fall som nödvändig mundering. /.../ Rebellernas brytningar med sina borgerliga
släktingar tillgår så att de ringer till vederbörande och ber dem ’fara åt
helvete’, medan kamraterna står bredvid och lyssnar för att kontrollera att
inga diplomatiska ordvändningar används. Några rebeller har fäder som i fyrtio
års tid varit organiserade kommunister. Dessa får nu veta att deras liv bestått
i ett enda meningslöst kryperi för fascismen! En kvinnlig rebell avspisade sin
till Uppsala nedreste fader med orden: ’Jag är inte längre din dotter, jag är
folkets dotter’. I tre fall begär kvinnliga rebeller skilsmässa från sina män
därför att männen inte accepterar rebellideologin.”
”För att stärka fysiken har man
’vapenövningar’ och hård gymnastik tidigt om morgnarna i Uppsalas och
Stockholms parker. Övningarna har utseende av korum, där den röda fanan
planteras i marken och högläsning ur den lilla röda inleder och avslutar.
Vapenövningarna, som försiggår utan riktiga vapen men med käppar, syftar till
att förbereda rebellerna inför den fysiska samhällsomstörtningen som av allt
att döma skall bli lika blodig i Sverige som i övriga delar av världen. För det
ändamålet köps hjälmar som förses med en röd stjärna på framsidan. /.../
Rebellerna blev stålhårda, fanatiska bekämpare av borgerliga vanor och seder.
De kvinnliga deltagarna slutade använda bysthållare och smink, de manliga
rakade av sig mustascher och skägg, samtliga upphörde med vanan att röka och
dricka sprit. Rebellernas studiekamrar antog i maj månad utseendet av kyska
klosterceller med tomma väggar, gardinlösa fönster och asketiskt omadrasserade
sängar för fysisk och psykisk späkning. /.../ Uppmuntrade av den kinesiska
ungdomens omvittnade avhållsamhet ålade sig rebellerna en långt driven
disciplin på det sexuella området. Så måste exempelvis ett gift par anhålla om
kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som nådigt beviljades
i den mån paret lovade att utöva ’proletär’ kärlek med varandra (dvs. städse ha
Mao i tankarna). /.../ En diabetiker bland rebellerna fråntogs sitt insulin med
hänvisning till ideologins läkande kraft. ”
För en analys, se Säfve (1971). (Säfve
har använt sig av muntliga och skriftliga källor. Det framgår ej klart om de
muntliga källornas uppgifter är förstahandsuppgifter. Säfve säger sig i ett
förord själv vara socialist. Oavsett sanningsvärdet i skildringen är Säfves bok
en tragisk, men samtidigt fascinerande framställning av en grupprocess. JE.)
[45] Avsnittet om
källkritik bygger, när ej annat anges, på Thurén (1986 ) och Edvardsson (1996).
[46] Loftus (1980) s
184. Huruvida minnen kan ”trängas bort” är
omdiskuterat. Psykoanalysforskaren Max Scharnberg menar att Freud förfalskade
patientuppgifter när han introducerade begreppet bortträngning. (Scharnberg
1993) Psykologen och forskaren Bo Edvardsson skriver att begreppet ”saknar stöd
i modern minnespsykologisk forskning” (Edvardsson 1996, s 114). Sven-Åke
Christiansson, t f professor i psykologi, tar i sin bok ”Traumatiska minnen”
ställning för ett delvis motstridigt synsätt. (Christiansson 1994)
[47] Sund (1996).
[48] Svenska
Dagbladet 960410.
[49] Intressant i sammanhanget är att både Bullock
och Fest i sina hitlerbiografier använder Rauschning som primärkälla. Se Stig
Jonasson i DN 930522.
[50] Sköld (1994).
[51] ” I själva verket uppträdde svenskarna
ungefär som man kunde räkna med. De var rädda, oerfarna och reagerade på sådant
de inte förstod med förakt, men med ett förakt som ligger väldigt nära
förtvivlan.” (Löfgren 1990, s 376) ”Etioperna såväl som svenskar, irländare och
indier besköts från villor och tak av civilpersoner. Det krävs ingen större
fantasi för att föreställa sig i vilket tillstånd de etiopiska trupperna befann
sig. Kanske är det förklaringen till rapporterna om våldtäkter på etiopernas
avsnitt.” (ibid, s 238)
[52] Samtliga citat
från Löfgren (1990) s 376f.
[53] Nils Skölds bok
får inte sammanblandas med en annan bok med samma namn utgiven av FN-bataljon
tio under redigering av Hans Carsborg (1964). Här har tendenskritiken tydligt
sitt berättigande: ”De lugna och trygga
norrländska FN-vaktposterna åtlyddes och respekterades.” (s 35 ) ” Aldrig har
väl svenska FN-soldater uppträtt så tyst i fält...aldrig har väl svenska
soldater iakttagit en sådan lystring och disciplin. I varje fall inte sedan
Karl XII:s dagar.” (s 54) I denna på
sitt sätt välgjorda minnesbok är vi långt ifrån Löfgrens ”fyllekort” på FN-svenskar
i uniform.(Se Löfgren, s 298).
[54] Claes Wallenius
har låtit mig ta del av en preliminär redovisning, då resultatet i skrivande
stund ännu inte är färdiganalyserat. Studien saknar tryckår och anges i
fortsättningen enbart som Wallenius.
[55] Löfgren (1990)
gör bl a en källkritisk genomgång av
stabsfotograf Gert Gustavssons uppgifter om egna och andra FN-soldaters
övergrepp.
[56] Hare (1994) s
40.
[57] Shalit (1983) s
112. (Begreppet ”sociopati” användes tidigare som synonym till ”psykopati”. JE.)
[58] Ibid s 112.
[59] Ibid s 112f.
[60] Watson (1978) i Shalit (1983) s 113.
[61] Hare (1994) s 74, 29ff.
[62] Grinker/Spiegel (1945).
[63] Otto m fl (1986) s 81.
[64] Ibid s 209.
[65] Nygaard Jensen (1979) s 54. (Kanske skulle
man i analogi med ”psykosgenombrott” också kunna tala om ”psykopatgenombrott”. JE)
[66] Otto m fl (1986) s 168.
[67] Ibid s 158.
[68] Ibid s 167.
[69] Ibid s 104, 157.
[70] Wallenius s 13.
[71] Ibid s 13.
[72] Otto m fl (1986) s 152.
[73] Ibid s 152.
[74] Lundin (1992) s 78.
[75] Wallenius s 13.
[76] Shalit (1983) s
28.
[77] Ekonomiska skäl för FN-tjänstgöring
nämns t ex av FN-soldater i Löfgren
(1990) s 58, samt Kommunalarbetaren nr 18/96.
[78] Otto m fl (1986) s 153.
[79] Wallenius s 18.
[80] Shalit (1983) s
8.
[81] Wallenius s 14, 12.
[82] Mansfield (1982) s 35f. Mansfield
utvecklar i samband med detta resonemang en
teori om att det är omgivningens attityd, vid återkomsten från striden,
som påverkar soldatens psykiska välbefinnande. Kan soldaten se det som att han
gjort ett ”smutsigt, men nödvändigt jobb”, har han lättare att hantera de
psykiska efterverkningarna av striden. Så var inte fallet efter Vietnamkriget
och soldaterna fick också många gånger svåra psykiska skador.
[83] Massakern i byn
My Lai, som ligger i Song Mydistriktet, ägde rum den 16 mars 1968. Mellan fem-
och sexhundra bybor, till största delen gamla män, kvinnor och barn, dödades av
amerikanska soldater. (Se Lane 1970, s 10f) Jerome Kroll förklarar amerikaners
övergrepp i Vietnam på ett liknande sätt som Mansfield. Soldaterna befann sig i
ett spänningstillstånd. De färdades genom städer och byar och när som helst
kunde någon civil ur en folkmassa öppna eld mot dem. I djungeln och på
risfälten kunde minor brisera under dem. Ofta såg de inte fienden när de blev
attackerade. Kroll menar att det passiva väntandet och hjälplösheten vanligtvis
får sitt utlopp i aggressivitet och våld, en tid efter att den akuta faran är
över. Då kan soldaterna, när de väl börjar döda, vara omöjliga att stoppa.
(Kroll 1976) (En psykodynamisk
förklaring till att de amerikanska soldaterna mådde bra vid massakern i Song My,
skulle kunna vara att det handlade om en s k projektiv identifikation.
Soldaterna driver in sin egen rädsla i byinvånarna. Rädslan förflyttas från
soldaterna till byborna och när detta sker släpper soldaternas ångest. JE)
[84] Wilson m fl
(1988) s 42ff.
[85] Lane (1970) s
12ff. Bl a rapporteras självstympningar ha förekommit för att slippa delta.
[86] Otto m fl (1986) s 153.
[87] Carlström i Lundin (1992) s 78.
[88] Andersson
(1994) s 17.
[89] I Löfgrens (1990) bok om FN-insatsen i Kongo
finns ett flertal beskrivningar av allvarliga incidenter där FN-svenskar varit
berusade i tjänsten. Stabsfotografen Gert Gustafsson säger i DN 931117: ”De
flesta var ständigt berusade. Officerarna också.” (Ur källkritiskt perspektiv
är ”ständigt” ett tveksamt uttryck som gör att uppgiften måste betraktas
kritiskt. JE)
[90] Otto m fl
(1986) s 189. Under Vietnamkriget uppgav 20% av de amerikanska soldaterna sig
vara beroende av opium eller heroin. 43% sade sig ha använt dessa droger vid
minst ett tillfälle. Alkohol var dock den vanligaste drogen. (Christie/Bruun
1985, s 77).
[91] Stouffer m fl
(1949) i Shalit (1983, s 46).
[92] Shalit (1983, s
46); jfr även Ofstad (1987, s 271). (Man skulle i och för sig kunna tänka sig
att hatet var beroende av anfallet på Pearl Harbour och inte av rasistiska
skäl. Dessutom hävdar i alla fall vissa
uppgifter, se t ex Wulff (1975, s 64 ), att brandbombningen av Dresden krävde
fler dödsoffer än atombomben mot Hiroshima. Se även not 130. JE)
[93] Kroll (1976).
[94] Löfgren (1990) s 257.
[95] Ibid s 214.
[96] Ibid s 252.
[97] Ibid s 252.
”Yxa var ett allmänt uttryck för alla infödda. Uttrycket myntades redan i Gaza
och betecknade arabernas näsor - de ansågs svängda som blad.” (ibid s 372)
[98] Göteborgs
Tidningen 930618.
[99] Dagens Nyheter
931117.
[100] Löfgren (1990)
s 246.
[101] Löfgren (1990) s
122. (Observera att ”första kvällen” inte behöver innebära att de kom direkt
från Sverige. De kan ha förflyttats inom Kongo eller direkt från FN-tjänst i
Gaza. JE)
[102] Ibid s 119.
[103] Ibid s 214.
[104] Löfgren (1990)
s 218. Periodvis var sexuellt umgänge med lokalbefolkningen förbjuden. Enligt
Löfgren p g a risken för könssjukdomar och svartsjukedramer. (ibid s 71)
[105] DN 931130; DN
960612; Se även Expressen 931130.
[106] Lane (1970).
[107] Löfgren (1990, s
218) menar att tillgången på prostituerade förhindrade våldtäkter. (Ett i
högsta grad tvivelaktigt orsakssamband. JE) Löfgren refererar dock uppgifter om
att våldtäkter skulle utförts av irländska och etiopiska FN-soldater. Vid ett
tillfälle har en av Löfgren intervjuad svensk officer, talat med de våldtagna barnens familj, och
också träffat barnen, efter det inträffade. (ibid s 238) (Uppgifterna skulle
naturligtvis kunna tänkas vara fabricerade av föräldrarna, för att
misskreditera de i detta fallet irländska FN-soldaterna. JE)
[108] Se t ex Borg (1981).
[109] Wilson m fl (1988) s 40f.
[110] Lane (1970) s 26.
[111] Lane (1970) s 30f.
[112] Ibid s 27.
[113] Ibid s 29.
[114] Ibid s 28.
[115] Lane (1970) s 32f.
[116] Den grekiska
professorn Mika Haritous-Fatouros studerade 16 torterare som var aktiva under
juntatiden. Psykolog Marika Lindbom Jakobsson som under flera år arbetat med
tortyroffer redogör för studien: ” Av den totala populationen värnpliktiga i
Grekland under juntatiden valdes en och en halv procent för att prövas till att
bli torterare. I första hand förvissade man sig om att rekryterna var friska,
starka, långa och hade minst nio års skolbakgrund. Man förvissade sig också om
att de var starkt antikommunistiska och fria från radikala åsikter
/.../Torterarna från juntatiden kom från helt vanliga familjer med normala
utvecklingsförlopp. De tillfrågade kände sig i efterhand bara delvis ansvariga
för sina handlingar ./.../ Under den
hårda träningen hjärntvättades de till att tro att det var en ära att bli
utvald till medlem i denna speciella polisstyrka./.../Intervjupersonerna
berättade att när de togs emot av sina kamrater fick de genomgå en mycket grym
invigningsrit. De blev grovt förnedrade och hela processen innebar en fysisk
och psykisk vånda. När de efter månader av hård träning skulle examineras blev
de grymt slagna./.../ Ju hårdare invigningsriterna var, desto mer blint
beroende blev den nya rekryten av kamratgruppen.” (DN 930625); Jfr Wächter (1965).
[117] En diskutabel
syn på den manliga sexualiteten ger en överste vid K4 i Arvidsjaur, som svar på
frågan vad han anser om tvåkönade jägarförband: ” Ingen kille blir frestad av
sina illaluktande kamrater, men kommer det hit en tjej som är snygg kan jag
inte garantera att hon inte utsätts för övergrepp.” (DN 960114.)
[118] Personlig
kommunikation. Referatet genomläst och godkänt 961216 av uppgiftslämnaren,
dåvarande menig jägarsoldat vid K3, som önskar vara anonym.
[119] Personlig
kommunikation. Referatet genomläst och godkänt 961219 av uppgiftslämnaren,
dåvarande kustjägare vid KA1, som önskar vara anonym.
[120] De s k
tortyrövningarna uppmärksammades först av tidningen Värnpliktsnytt. En
attackdykare berättar: ”Själv fick jag stryk med en träpåk under årets övning.
Jag stod bunden med händerna fästade i taket och en kåpa över huvudet/.../Hela
tiden frös jag. Det var iskallt i fångvalvet. En gång hällde en tolk iskallt
vatten innanför tröjan på mig. Vid ett tillfälle blev min kompis tvungen att
kissa på sig och han berättade efteråt att han höll på att förfrysa efter det.”
(VN 11/83) Tolkskolans chef var till en början skeptisk till uppgifterna: ”Det
är omöjligt att övervaka 30 man, men jag tror inte dessa försynta akademiker
gjort några övertramp.” (ibid) JO riktade under 1984 ”skarp kritik” mot
övningarna. (Aktuellt 1984. KG Bertmarks förlag. Malmö. Se även VN 12-13/83)
[121] Röda Armé
Fraktionen (Baader-Meinhof gruppen) kallade på liknande sätt sina motståndare
för ”grisar” (eller ”svin”). Se RAF: (1977).
[122] Dagens Nyheter
900630.
[123] Mansfield
beskriver hur fraternisering med fienden, t ex gemensamt julaftonsfirande,
under första världskriget förbjöds, då det minskade fientligheten mellan de
stridande soldaterna. Mansfield (1982,
s 7)
[124] Pontara (1971), (1978).
[125] Jfr Wilson m fl (1988) s 41.
[126] Shalit (1983) s 174.
[127] Shalit (1983) s 43ff.
[128] Jfr Shalit (1983) s 115.
[129] Pontara (1971)
s 47f.
[130]
Folkrättsexperten kommendör Torgil Wulff beskriver de allierades anfall mot
Hamburg sommaren 1943, Dresden i februari 1945 och Tokyo i mars 1945:
” Anfallen mot Hamburg utfördes två nätter
med en enorm insats på den allierade sidan. Sammanlagt fälldes 4400 ton
högexplosiva bomber, 2700 ton brandbomber med magnesium/termit och 1900 ton
napalmbomber. Blandningen av högexplosiva bomber och brandbomber visade sig
mycket effektiv - genom insats av de förra slogs vattentillförseln av och taken
på husen blåstes bort. När sedan följande våg av bombplan fällde brandbomber,
fick dessa omedelbart god effekt i de taklösa husen. Brandkårer kämpade
förgäves i den enorma hettan och med ideliga avbrott på vattenledningarna. När
brandmännen väl börjat sitt arbete kom nästa våg bombplan och vräkte ned
högexplosiva bomber, varvid brandpersonalen måste söka skydd. De många
eldsvådorna orsakade en varm uppåtgående luftström över hela området, vilket i
sin tur medförde att vindar började blåsa in radiellt mot målområdet. En s k
eldstorm uppstod. Härigenom ökade brändernas omfattning ytterligare.
Situationen för Hamburgs civilbefolkning var fruktansvärd. Människor som hade
uppsökt skyddsrum kvävdes av koloxidförgiftning eller blev instängda av
nedrasade husmassor. Många försökte ta sig ut från skyddsrummen men det fanns
ingen säker tillflykt - överallt rasade stora eldsvådor, hus störtade samman
och asfalten på gatorna brann. Människor dog i tusental på gatorna.
Civilbefolkningens förluster har uppskattats till minst 43 000. ”
”Anfallet mot Dresden ger också en god bild av
brandvapnens effekt. Attacken genomfördes under en enda natt med 800 bombplan,
som anföll i två omgångar. Omkring 3750 ton bomber fälldes över den gamla
kulturstadens centrum och av bomberna var minst 2/3 brandbomber. Även här
uppstod eldstorm. Anfallen fick ännu värre följder än i Hamburg beroende på att
Dresden var uppfylld med flyktingar, som sökte sig västvart undan den
framryckande Sovjetarmén. Några exakta förlustsiffror kunde aldrig erhållas,
men det beräknas att 135 000 civila dödades i det eldinferno som uppstod -
förlustsiffrorna i Dresden översteg sålunda väsentligt förlusterna vid
kärnvapenanfallet mot Hiroshima, vilket man i allmänhet knappast har klart för
sig.
Omfattande anfall med brandbomber
utfördes också mot japanska städer. Under natten mellan 9 och 10 mars 1945
fällde 279 tunga bombplan sammanlagt 1665 ton bomber - samtliga napalmbomber -
mot Tokyo. En eldstorm uppstod och människornas möjligheter att undkomma var
utomordentligt små. Många som tagit sig ut från skyddsrummen sökte undgå den
intensiva hettan genom att kasta sig i kanalerna, men det var ingen räddning -
vattnet där var nära kokpunkten! De som inte skållades till döds, dränktes
genom trängseln i kanalerna. Antalet döda vid denna natts anfall har
uppskattats till 83 000.” (Wulff 1975, s 63ff)
(Vad skildringen visar på är att steget
kanske inte var så långt till atombomberna över Japan i augusti 1945. Siffran
135 000 döda ifrån Dresden bör emellertid betraktas med skepsis, då den har
beräknats av den engelske historikern David Irving. Irving har senare beräknat
antalet ihjälgasade i nazisternas koncentrationsläger till noll. JE)
[131] Lundin (1992) s
16.
Referenser Upp
Andersson,
L (1994): Den första striden. Anteckningar om stress, reaktioner, ledarskap
och kamratstöd under den första Bosnienbataljonen. Militärhögskolan.
Ledarskapsinstitutionen.
Angelöw,
B. Jonsson, T (1990): Introduktion till socialpsykologi.
Studentlitteratur. Lund.
Bettelheim, B. (1943): Individual and mass behavior
in extreme situations. Journal of abnormal and social psychology, 38, s
417-452.
Borg m fl (1981): Prostitution. Beskrivning.
Analys. Förslag till åtgärder. Liber. Helsingborg.
Brenner,
C (1968): Psykoanalysens grunder. Prisma. Stockholm.
Browning,
C R (1992): Ordinary men. Reserve
Police Battalion 101 and the final solution in Poland. Harper Collins. New York.
Buckalew, L.W. (1990): Soldier performance as a
function of stress and load: A review. U.S. Army Research Institute for the
Behavioral and Social Sciences, Research Report 1545.
Carsborg,
H (red) (1964): Med FN i Kongo. Svenskar i fredens tjänst. Stockholm.
Christianson,
S-Å. (1994): Traumatiska minnen. Natur och kultur. Borås.
Christie,
N., Bruun, K. (1985): Den goda fienden. Narkotikapolitik i Norden. Rabén
& Sjögren. Kristianstad.
Danielsen,
E (1980): Våld - ett ont arv? En orientering om aggressionsteorier. Albaidé.
Lund.
Edvardsson,
B (1996): Kritisk utredningsmetodik. Liber Stockholm.
Fromm,
E (1976): Den destruktiva människan. En psykologisk analys av liv på avvägar.
Natur och Kultur. Stockholm
Grinker,
R R., Spiegel, J P. (1945): Men under stress. Blakiston. Philadelphia.
Hare, R D. (1994): Without conscience. The
disturbing world of the psychopaths among us. Warner. London
Kroll, J (1976): Racial Patterns of military crimes
in Vietnam. Psychiatry
39, s 51-64.
Lane, M
(1970): Inte bara Song My. Amerikaner om kriget i Vietnam. Pan/Norstedts.
Stockholm.
Loftus,
E. (1980): Vårt minne. Liber. Stockholm.
Lundin,
T (red) (1992): Försvarspsykiatri igår, idag och imorgon.
Studentlitteratur. Lund
Löfgren,
C (1990): Fredsknektarna.
FN-svenskarna i Kongo 1960-64. T.
Fischer & Co. Stockholm.
Mansfield, S (1982): The gestalts of war. The
Dial Press. New
York.
Mead, M
(1968): Kvinnligt, Manligt, Mänskligt. Aldus/Bonniers. Stockholm.
Moberg,
E (1986): Är krig naturligt? Fredsårsdelegationens skriftserie.
Stockholm.
Nygaard
Jensen, O (1979): Psykopati - karaktärsavvikelse. Liber. Stockholm.
Ofstad,
H (1987): Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar - och
våra egna. Prisma. Stockholm.
Ofstad,
H (1987): Vi kan ändra världen. Prisma. Stockholm.
Otto,
U (red) (1986): Katastrof- och försvarspsykiatri. Studentlitteratur.
Lund.
Pontara,
G (red) (1971): Etik, Politik, Revolution. Bo Cavefors. Stockholm.
Pontara,
G (1978):Våld, socialism och rättvisa. Politisk-filosofiska uppsatser.
Akademilitteratur.
RAF
(1977): RAF: Texter. Bo Cavefors.
Malmö.
Scharnberg, M (1993): The non-authentic nature of
Freud’s observations. Vol. I: The seduction theory. Almqvist
& Wiksell International. Stockholm.
Shalit,
B. (1983): Konfliktens och stridens psykologi. Liber. Stockholm.
Sköld,
N (1994): Med FN i Kongo. Sveriges medverkan i den fredsbevarande
operationen 1960-64. Probus. Stockholm.
Smith, R E (1993): Psychology. West. New York.
Stouffer m fl (1949): The american soldier. Combat
and its aftermath. Princeton University Press. Princeton.
Sund,
L. (1996): Samtalsminne. Vilka fel uppstår vid omedelbart samtalsminne? Högskolan i Örebro.
Säfve,
T. (1971): Rebellerna i Sverige. Dokumentation. Kritik. Vision.
Författarförlaget. Uddevalla.
Thurén,
T (1986): Orientering i källkritik. Är det verkligen sant? Esselte.
Stockholm.
Wallenius,
C (saknar tryckår): Intervjuundersökning av svenska FN-soldater; om
reaktioner och fungerande i livshotande situationer. Preliminär
resultatredovisning och diskussion. Militärhögskolan.
Ledarskapsinstitutionen. Avd för vetenskap och forskning.
Watson, P (1978): War on the mind. Hutchison.
London.
Wilson, J P., Harel Z., Kahana, B. (ed) (1988): Human
adaptation to extreme stress. From the Holocaust to Vietnam. Plenum Press.
New York.
Wulff, T (1975): Krig och humanitet. Centralförbundet
folk och försvar. Stockholm.
Wächter,
M. (1965): Hjärntvätt. Liber. Stockholm.
Artiklar
Agrell,
W: Sonjas Kon-Tiki - ett minnesmärke. Wilhelm Agrell har besökt den före
detta krigsbordellen norr om Sarajevo. Dagens Nyheter 961206.
Björk, U:
Så här övar tolkarna förhör! Värnpliktsnytt 11/83.
Flyghed,
J: Etisk krigare. Dagens Nyheter 900630.
Hahne,
E: Istället för stålbad, K4 skola för hjältar eller gangstrar? Dagens
Nyheter 960114.
Hansson,
V / Mattson, T: De köpte sex av prostituerade. Expressen 970105.
Jacobsson,
I: - Ni vet inte vad ni gett er in på. Ragnar Skanåker varnar frivilliga
svenskar för krigets fasor i Bosnien. Göteborgs Tidningen 930618.
Jonasson,
S: Rauschning ljuger, stjäl och fantiserar. Hitlersamtal ingen primärkälla.
Dagens Nyheter 930522.
Jönsson,
P: Rapport från ett folkmord. Pulitzerprisade Roy Gutman vittnar om
övergreppen i Bosnien. Dagens Nyheter 931130.
Lundmark,
L: Förfalskare utnyttjar osäkerhet bland historiker. Svenska Dagbladet
960410.
Ståhlström,
N: Torterare fick lära sig älska smärta. Dagens Nyheter 930625.
Svensson,
P: Medan FN-soldater går på bordell. Per Svensson möter Roy Gutman, en
frontreporter som inte slutat se. Expressen 931130.
Thibaud,
E: Beordrad att begå massakrer. Löjtnant Calley har fått personifiera de
amerikanska misstagen i Vietnam. Dagens Nyheter 930509.
Torstensson,
J: Anders arbetar i Bosnien för pengarnas skull. Kommunalarbetaren
18/96.
Tunbäck-Hanson,
M: Ny president som satsar på hälsovård i stället för armé. Costa Rica vill
söka sin egen väg. Göteborgs Posten 871014.
Wallner,
J: Ett liv efter kriget. Veteranen berättar om hur man kan fortsätta att
leva. Dagens Nyheter 931117.
*
Slutligen ytterligare några ord om
litteraturen. Om FN-insatsen i Kongo rekommenderas Löfgrens och Skölds böcker
som kan läsas parallellt. Löfgren skriver mer journalistiskt och Sköld är mer torrt analyserande. Otto m
fl är en grundläggande lärobok i ”katastrof- och försvarspsykiatri” som varit
givande. Mest glädje har jag dock haft av Ben Shalits ”Konfliktens och stridens
psykologi”. En engagerad, välskriven och tankeväckande bok. Annan fascinerande
läsning har varit Sue Mansfields ”The gestalts of war”.