|
Jan Eriksson 1995-05-10 Kilargumentet Ett
vanligt argumentationsknep är det som filosoferna brukar kalla kilargumentet
(eller sluttande planet-argumentet; Ingemar
Hedenius benämner det föraktfullt för-guds-skull-vart-bär-det-hän-argumentet).
Argumentet
går ut på att får man in en kil, så rasar hela bygget. Accepterar vi passiv
dödshjälp, kommer vi att acceptera aktiv dödshjälp och sedan har vi Hitlers
dödshjälpsfabriker här… (Faktum är att inte ens Hitler
lyckades genomdriva sitt dödshjälpsprogram. Det avbröts 1940 på grund
av starka protester från tyska folket.) Accepterar
vi vissa inskränkningar i yttrandefriheten (biografcensur för minderåriga,
”hets mot folkgrupp” eller förbud mot barnpornografi…) kommer vi snart att
leva i ett samhälle där man bränner böcker. Accepterar
vi vissa statliga ingrepp i marknadskrafternas fria spel, kommer vi snart att
leva i ett totalsocialistiskt/stalinistiskt samhälle. Accepterar
vi p-piller som preventivmedel, måste vi också acceptera spiral, vilket
innebär att vi måste acceptera tidiga aborter. Som konsekvens av detta måste
vi acceptera sena aborter, detta leder fram till att vi kommer att acceptera
spädbarnsavlivande och sedan har vi Hitler här… * Man vill
alltså inte se att det faktiskt är möjligt att sätta gränser. Samtidigt är
argumentet försåtligt eftersom det ibland kan ligga något i det. Man kan råka
ut för ”spridningseffekter”. (T ex har ju den australiensiske moralfilosofen
Peter Singer diskuterat spädbarnsavlivande som en
konsekvens av aborträtten.) Om
kilargumentet kan läsas i t ex Clarence Blomquists klassiska Medicinsk
etik (Natur och kultur 1971, sid 258f). Ingemar Hedenius skriver:
”Argumentet kan varieras i det oändliga och användas för att mota precis
vilken reform som helst.” (Om stora män och små. Rabén och Sjögren
1980, sid 396) Peter Singer diskuterar
kilargumentet i Praktisk etik (Thales 1990, sid 147ff) |