Jan Eriksson

2001

 

                

Nedanstående artikel publicerades i Dagens Nyheter 860125 under rubriken Helgar ändamålet medlen? Även publicerad i något nedkortad version i Göteborgs Posten 860124 under rubriken Är ickevåld en utopi?

 
 

 

 

 

 

 

 

 

Har man för frihetens skull rätt att göra vad som helst? Har man rätt att begå vilken som helst handling om den är nödvändig för att nå friheten?

 

Nej, nog finns det handlingar vi inte kan acceptera, ens om de är nödvändiga för att nå friheten.

 

Tortyr är ett exempel. Vore tortyr av en fiendesoldat sista möjligheten att få fram uppgifter som kunde leda till att landet blev fritt, accepterar vi det ändå inte. Det finns handlingar vi inte har rätt att begå, hur goda våra syften än kan vara.

 

Idag känner vi avsky inför terrordåden på Roms och Wiens flygplatser. ”Banditer”, ”mördare”, ”galningar” kallar vi dem som utförde terrordåden. Själva ser de sig som frihetskämpar. Men oavsett vilka deras mål är kan vi ändå inte acceptera deras metoder.

 

Och så ser vi på ANC i Sydafrika. Vi läser i tidningarna om hur ANC tvingats överge sin ickevåldsliga strategi och nu övergått till rena terrordåd. Man spränger vita skolbarn i luften osv. Detta anser man vara nödvändigt för att störta den vita förtryckarregimen. I ett krig tvingas man till grymheter man annars inte skulle acceptera.

 

Men har man för frihetens skull rätt att begå vilka handlingar som helst? Och hur kommer den väg man väljer för att nå friheten att påverka målet?

 

Efter ett inbördeskrig skall de grupper som torterat, mördat och misshandlat varandra tillsammans bygga ”det nya samhället”. Är inte risken stor att de medel som enbart har berättigats som medel blir bestående delar av målet? Våldet byggs in i nya förtryckarsystem. Se på Afrikas historia, se på Vietnam… Kan man döda sina fiender, kan man också döda sina vänner som ”sviker saken”. (Jo, jag vet att det också finns andra skäl till att våldsrevolutioner så sällan skapat lugn i ett land. Men faktum kvarstår, man har accepterat våld som ett sätt att lösa konflikter.)

 

Men ickevåld fungerar ju inte i Sydafrika? Man prövade ju ickevåldsliga lösningar ända tills brytningspunkten kom vid Sharpevillemassakern. Då insåg man att ickevåldet inte kunde fungera.

 

Men frågan är: Var det inte just då ickevåldet började fungera? Då när man började använda det i sin fulla styrka. Då när makthavarna insåg dess styrka och tvingades till repression. I längden kan ingen makthavare sitta kvar om folket förvägrar honom sin samverkan. Exempelvis som i Bolivia 1980-82 där, trots militärens dödsskvadroner, tortyr och massaker av civila, juntan efter den femte generalstrejken tvingades avgå. Människor kan alltså vara beredda att offra sina liv i en ickevåldskamp likaväl som i ett krig. Och en ickevåldskamp kräver färre dödsoffer än en väpnad kamp. Upptrappningen av våldet hålls tillbaka. De flesta grymheter i ett krig sker ju som svar på motståndarens våld.

 

Trots att engelsmännen i Indien fängslade hundratusentals indier, misshandlade och t o m ställde till med massaker på ickevåldskämpar, var engelsmännens våld i Indien inte jämförbart med det våld samma engelsmän använde sig av i Kenya, när de bekämpade den väpnade befrielsekampen där (Mau-Mau upproret).

 

”Men du kan inte sitta här i vårt trygga Sverige och fördöma de svartas kamp i Sydafrika”, säger man mig. ”Du måste ha förståelse för att de tar till våld nu efter så många år av förtryck.”

 

Jo, jag har förståelse för det. Men samtidigt vet jag att det finns människor där nere, i Sydafrika, i Latinamerika, som fortfarande håller fast vid ickevåldet. Jag har förståelse för de svartas våldsanvändning i Sydafrika liksom jag har förståelse för vad de svarta ledarna (Mugabe m fl) sysslar med idag i Zimbabwe. (Amnesty International kom med sin rapport för inte så längesedan.) Ändå måste jag anse det moraliskt förkastligt. Om någon dödar mitt barn kan inte det för mig rättfärdiga dödandet av hans.

 

Jag är pacifist. Detta innebär nu inte att jag skulle vara emot varje form av våld under varje tänkbar situation. Men det finns en gräns för vad jag anser att vi har rätt att göra mot våra medmänniskor, hur goda våra syften än kan vara. I ett modernt krig, med de vapen vi förfogar över idag, menar jag att den gränsen sedan länge är överskriden.

 

Och detta ställer mig i ett dilemma. Kanske är ickevåld idag i Sydafrika en utopi. Skall jag ändå förkasta ANC:s kamp för de svartas rättigheter i Sydafrika – och därmed indirekt stödja apartheidregimen? – eller skall jag stödja den organisation vars mål jag sympatiserar med, men vars medel och metoder jag inte tror på och inte kan acceptera?

 

 

Litteratur:

 

Pontara, G (red): Etik, politik, revolution. Cavefors 1971.

Speciellt sid 42-70, 347-350.

 

 

                                                                                             Hem