Jan Eriksson

2001

 

Citat ur S L A Marshall: ”Soldater i strid” (Militärlitteraturföreningen 1952)

 

”Senare när kompanierna intervjuades vid en uppställning och soldaterna yttrade sig som vittnen i närvaro av förbandschefen och hans underordnade, upptäckte vi att i genomsnitt inte mer än 15 procent av soldaterna i själva verket skjutit mot fiendens ställningar eller personal med gevär, karbiner, granatkastare, bazookas, kulsprutegevär eller kulsprutor under ett helt slag. Även med undantag för de döda och sårade och under förutsättning att det bland dem funnits samma proportion av aktiva skyttar som bland de levande, steg siffran för de aktiva inte över 20-25 procent av samtliga. Det bästa resultat som de modigaste och mest stridsvilliga kompanierna kunde visa upp, var att en man av fyra hade gjort åtminstone något bruk av sin eldkraft.” (sid 49)

 

”För det måste sägas till deras fördel som inte använde sina vapen, att de inte sökte undandra sig slagets slutgiltiga risker. De var inga simulanter. De drog sig inte tillbaka från farozonen. De var där för att dödas om fiendens eld sökte och fann dem. För vissa uppgifter var de utmärkta soldater. Inte heller kan betvivlas att många av dem var goda skyttar. Saken är bara den, att de inte kunde ge eld, trots att de befann sig i situationer där eldgivning var deras förnämsta uppgift och där ingenting annat kunde vara kompaniet till större hjälp.   (sid 54f)

 

”Under anfallet längs Carentan-vägen på natten den 10 juni 1944 släpptes en bataljon av 502:a fallskärmsinfanteriregementet ned längs ett trångt pass som helt saknade skyddsmöjligheter och där soldaterna hela natten igenom var helt utsatta för fiendens kulregn från ställningar längs en låg bergskam alldeles framför dem. Kammen var helt inom synhåll för dem, och den sträckte sig bortåt i svag vinkel från kolonnens framryckningsväg, så att amerikanerna var utspridda på 300 till 700 meters avstånd från de fientliga eldställningarna.

 

I denna situation lyckades befälhavaren, överstelöjtnant Robert G. Cole (som senare kom att stupa i strid i Holland), oavbrutet röra sig fram och tillbaka längs truppen trots den intensiva elden, varvid han kunde observera hur alla gevärsskyttar och soldater med andra vapen uppförde sig. Det här är hans vittnesmål som han avgav inför hela den församlade bataljonen: ’Jag kunde inte på något sätt förmå dem att fortsätta eldgivningen. Inte en man på tjugofem använde frivilligt sitt vapen. Det fanns inget att ta betäckning bakom, de kunde inte gräva ned sig. Därför var deras enda skydd att fortsätta att skjuta, vilket skulle tvingat fienden att hålla sig nere. Det hade de fått lära sig under utbildningen. De visste det mycket väl allesammans. Men de kunde inte förmå sig själva att följa instruktionen. När jag beordrade soldaterna i min omedelbara närhet att ge eld gjorde de det. Men i samma ögonblick jag fortsatte, slutade de. Jag gick fram och tillbaka längs truppen och skrek: ´Fan också! Börja skjuta´ Men det hjälpte inte mycket. De gav bara eld när jag tittade på dem eller när någon annan officer var i närheten.’” (sid 68f)

 

…fruktan för att döda, snarare än fruktan att bli dödad, var den vanligaste orsaken till individens misslyckande i strid…” (sid 75)

 

Intressantast är sidorna 45-81 i 1952 års svenska utgåva.

 

                                                                                                                                                                                      tillbaka

                                                                                                       hem