Jan Eriksson
2001
Citat ur S L A Marshall: ”Soldater i strid” (Militärlitteraturföreningen 1952) ”Senare när kompanierna
intervjuades vid en uppställning och soldaterna yttrade sig som vittnen i
närvaro av förbandschefen och hans underordnade, upptäckte vi att i
genomsnitt inte mer än 15 procent av soldaterna i själva verket skjutit mot
fiendens ställningar eller personal med gevär, karbiner, granatkastare,
bazookas, kulsprutegevär eller kulsprutor under ett helt slag. Även med
undantag för de döda och sårade och under förutsättning att det bland dem
funnits samma proportion av aktiva skyttar som bland de levande, steg siffran
för de aktiva inte över 20-25 procent av samtliga. Det bästa resultat som de
modigaste och mest stridsvilliga kompanierna kunde visa upp, var att en man
av fyra hade gjort åtminstone något bruk av sin eldkraft.” (sid 49) ”För det måste sägas
till deras fördel som inte använde sina vapen, att de inte sökte undandra sig
slagets slutgiltiga risker. De var inga simulanter. De drog sig inte tillbaka
från farozonen. De var där för att dödas om fiendens eld sökte och fann dem.
För vissa uppgifter var de utmärkta soldater. Inte heller kan betvivlas att
många av dem var goda skyttar. Saken är bara den, att de inte kunde ge eld,
trots att de befann sig i situationer där eldgivning var deras förnämsta
uppgift och där ingenting annat kunde vara kompaniet till större hjälp. ” (sid 54f) ”Under anfallet längs Carentan-vägen på
natten den 10 juni 1944 släpptes en bataljon av 502:a
fallskärmsinfanteriregementet ned längs ett trångt pass som helt saknade
skyddsmöjligheter och där soldaterna hela natten igenom var helt utsatta för
fiendens kulregn från ställningar längs en låg bergskam alldeles framför dem.
Kammen var helt inom synhåll för dem, och den sträckte sig bortåt i svag
vinkel från kolonnens framryckningsväg, så att amerikanerna var utspridda på
300 till 700 meters avstånd från de fientliga eldställningarna. I denna situation lyckades befälhavaren, överstelöjtnant Robert G.
Cole (som senare kom att stupa i strid i Holland), oavbrutet röra sig fram
och tillbaka längs truppen trots den intensiva elden, varvid han kunde
observera hur alla gevärsskyttar och soldater med andra vapen uppförde sig.
Det här är hans vittnesmål som han avgav inför hela
den församlade bataljonen: ’Jag kunde inte på något sätt förmå dem att
fortsätta eldgivningen. Inte en man på tjugofem använde frivilligt sitt
vapen. Det fanns inget att ta betäckning bakom, de kunde inte gräva ned sig.
Därför var deras enda skydd att fortsätta att skjuta, vilket skulle tvingat
fienden att hålla sig nere. Det hade de fått lära sig under utbildningen. De
visste det mycket väl allesammans. Men de kunde inte förmå sig själva att
följa instruktionen. När jag beordrade soldaterna i min omedelbara närhet att
ge eld gjorde de det. Men i samma ögonblick jag fortsatte, slutade de. Jag
gick fram och tillbaka längs truppen och skrek: ´Fan också! Börja skjuta´ Men
det hjälpte inte mycket. De gav bara eld när jag tittade på dem eller när
någon annan officer var i närheten.’” (sid 68f) ”…fruktan för att döda, snarare än fruktan
att bli dödad, var den vanligaste orsaken till individens misslyckande i
strid…” (sid 75) Intressantast är sidorna 45-81 i 1952 års svenska utgåva. |