Jan Eriksson
|
Tisdag 19 juni 2007 Okej, då! Vi kör en sommarblogg. Så slipper
ni tjata på min dåliga uppdatering av hemsidan. Läget är så här. Jag firade mitt
tioårsjubileum som socialsekreterare med att säga upp mig. Jag är alltså från
1 juni arbetslös, eller arbetsfri om man så vill. Tanken är att jag skall
vara borta från arbetet en längre period under sommaren. Sedan får jag ta vad
som finns. Men jag kommer att vara kvar inom socialtjänsten och
missbrukarvården. Ni behöver alltså inte oroa er. Eller fortsätt oroa er, hur
man nu ser på det. Jag trivdes bra med att gå in och vikariera som chef sista
året, men sannolikt kör jag på framöver som socialsekreterare. Under ledigheten kommer jag att skriva
klart en del olika texter jag hållit på med ett tag. Inga dikter dock. Ni
klarar er. Sedan skall jag försöka sätta samman texterna till något slags
kompendium som så småningom skulle kunna bli något annat… Jag gör alltså en Stieg
Larsson och håller inne på texter jag har liggande. * Jodå, jag inledde sommarledigheten med att
läsa Luftslottet som sprängdes. Den sämsta av de tre utgivna Stieg Larsson deckarna. Den är ändå klart läsvärd och det
är driv i den. Emellanåt avstannar handlingen emellertid. Tills Lisbeth
Salander dyker upp igen. Med sin totala avsaknad av social kompetens. Känns
skönt att läsa, utan att skriva för mycket… * Första veckan av ledighet tillbringade jag
i hyrd stuga i Dalsland. Strandtomt och egen eka. Fantastiskt väder och
iskallt vatten. Jag badade varannan timme. Lagade bra mat. Och fick faktiskt
både solat och skrivit en hel del. Hade med mig min cd-spelare och lyssnade
på Mozarts violinkonserter, pianosonater av Skrjabin
och Prokofjev (inte helt lättillgängligt) samt Shostakovichs
pianosonater. Och så hade jag med mig Master of Puppets (Metallica) som omväxling. * På Wettergrens köpte jag i veckan en box
med Beethovens pianovariationer och bagateller. 149 kr för fem cd-skivor.
1960-tals inspelningar med Alfred Brendel. Oerhört bra. Borde väl hitta något
bättre sätt att beskriva musiken och tolkningen, än så. Men det känns när han
spelar… Min Beethoven-favoritpianist Svjatoslav
Richter har fått en konkurrent. Det finns för övrigt en liknande box med Svjatoslav när han spelar Beethoven och Schuberts
pianosonater. Det är brus och hostande och någonstans i bakgrunden hör man en
rysk pianist som spelar piano så att änglarna gråter. * Film har jag alltid varit genuint
ointresserad av. Skall jag vara ärlig har jag nog snarast närt ett visst
förakt för filmälskare. Jag har aldrig förstått mig på denna konstart. Jag
ser sällan film. Jag gillar Clint Eastwood och sedan är det inte så mycket
mer. Kill Bill vol I och
Pulp Fiction. Har vid ett tillfälle besökt Göteborgs filmfestival. Det var
katastrof. En fullständigt obegriplig film som visades på Aftonstjärnan. Fin
lokal. Det var fullsatt. Folk skrattade åt obegripligheter. Det var
erbarmligt dåligt. Efteråt satt alla kvar. Stormande applåder. Regissören kom
fram och talade och han var tårögd och jag tänkte att vad är detta… Sedan fick
jag höra att publiken av tradition brukar vara positiv på filmfestivalen. Snubblar
någon i filmen så skrattar man. Och visst, det kan man väl tycka är
sympatiskt på en filmfestival. Men i alla fall. Min kollega Ulf har under
våren tvingat på mig filmer som jag lånat av honom. Han började försiktigt
med någon mer okänd Clint Eastwood, men sedan har han trappat upp. Kurosawa,
Eisenstein, Pontecorvo. Detta är några av de
regissörer jag börjat uppskatta. Och så Fritz Lang. Tysk 30-talsregissör vars
film M gick på TV 2 sent i går kväll. Så nu har jag en lista på filmer jag
skulle vilja rekommendera. Flera av dem är klassiker och finns att låna på
bibliotek. 1) Den onde, den gode den fule.
Regissör Sergio Leone. Ok, jag vet att det är Clintan och
spagettiwestern. Den borde inte vara
med på min lista. Men den är bra. Framförallt inledningen och den långa
uppgörelsen i slutscenen. Kan bara jämföras med Fastest
Gun Alive med Glenn Ford från 1956. ”Första kulan
dödar” i svensk titel. Svåråtkomlig. Jag har inte sett Första kulan dödar
sedan jag var tio år. Men den har gjort ett outplånligt intryck på mig. Glenn
Ford spelar en revolverman som lagt av sig revolverbältet. Han vill inte döda
igen. Han lever ensam med sin lille son. Så kommer banditerna in i staden. De
trakasserar och tar över staden. Stadsborna vädjar till Glenn Ford att hjälpa
dem. Men han vägrar. Han kommer inte att döda mer. I slutscenen sitter
stadsborna på saloonen. Allt är hopplöst. Banditerna styr staden. De härjar
och förnedrar invånarna. Allt motstånd har varit lönlöst. Nu finns inget hopp
mer. Då vänder en av dem blicken ut mot bygatan. Där kommer vår hjälte. Och
han har spänt på sig revolverbältet… 2) Efter detta är det nästan svårt att
fortsätta. Jag kom av mig helt. Men jag satsar som nummer två på Slaget
vid Alger. Regissör Gillo Pontecorvo.
Svartvit film från 1965. Jag har alltid ogillat krigsfilmer. Har man sett en
har man sett alla. Men denna är annorlunda. Den är filmad med skakig
handkamera som att det vore en dokumentärfilm. Låter kanske inte så
upplyftande. Men ge den en chans. Den skildrar fransmännens krig i Algeriet.
Och den skildrar det från bägge sidor på en gång. Vilket den lyckas bra med. 3) Charles Laughton i Ringaren i Notre Dame. 4) M av Fritz Lang. Första tyska ljudfilmen. En
barnaseriemördare jagas av den organiserade brottsligheten. Och ställs inför
rätta av dem. Han tilldelas en alkoholiserad försvarsadvokat som försvarar
hans rätt att dömas som otillräknelig. Psykologiskt stark. 5) Kommissarie Lohmann som är
kriminalkommissarien i M, finns även med i Dr Mabuses
testamente. Ytterligare en svartvit 30-talsfilm av Fritz Lang. En galen
psykiater styr ett brottssyndikat. Suggestiv film. 6) Alexander Nevsky av Sergei Eisenstein. Svartvit talfilm
från 1938. Det blev en krigsfilm till. Vet inte riktigt varför jag gillar
den. Har även sett Potemkin, Strike och October
1917 av Eisenstein. Men denna är klart bäst. Nu kommer jag inte på några fler filmer jag
uppskattar. Möjligen då dokumentären om Metallica, Some
kind of Monster. Borde vara oundgänglig
för den som är intresserad av gruppers psykologi. Det är alltså ingen
musikfilm. Hårdrocksgruppen Metallica anlitar en terapeut. Terapeuten som
först ger ett gediget intryck, dras in i processen. (”Är Du med i Metallica,
eller?” ) Det handlar om vuxna mäns processer med sig själva och med
varandra. Lars tar hem demoinspelningen för
godkännande till sin far som säger ”Delete it!”
James går i alkoholbehandling och förbjuder de andra att arbeta med skivan
när han inte kan vara där. (”Du styr till och med genom din frånvaro!”) Kirk
är medlaren mellan James och Lars. Bandet har aldrig kunnat släppa att
basisten Cliff dog i en bilolycka (utanför Halmstad) 1986. De gjorde en
spelning redan dagen efter och man kan tänka sig att de då aldrig sörjde
klart. När Robert Trujillo provspelar för dem nästan 20 år senare säger Kirk:
”Ingen har spelat den så sedan Cliff”. Tragiskt. Kunde inte Robert få vara en
egen person utan att jämföras med Cliff, tänker man. I vilket fall, en
spännande dokumentär. * Trodde jag hade lugnat ner mig men satt
hemma framför tv-n och vrålade hysteriskt under Landskrona – Öis i Superettan
i helgen. Hade sett Öis slå Falkenberg på Valhalla Plast dagarna innan. Det
är något primitivt som kommer fram i en under en fotbollsmatch. Jag har
annars aldrig varit någon fotbollsanalytiker, även om jag hållit på med
fotboll en stor del av mitt liv. Undrar ibland varför jag inte har någon
analytisk förmåga när det gäller fotboll. Jag ser inte om laget spelar 4-4-2
eller 4-3-3, eller vad det heter nu för tiden. (För att förebygga häcklanden
kan jag säga att många öis-are är stora
fotbollsanalytiker.) Jag är inte speciellt intresserad heller av att läsa
böcker om idrott. Läser sporten (enbart fotboll) i tidningen, men inte
Offside t ex, som ju är en tidskrift som många hyllar. Annars tycker man ju att fotbollsspelet
borde vara likartat annan gruppsykologi. Man ser spelarförflyttningar etc.
Man lär sig att inte titta dit spelaren springer, utan där han kommer ifrån.
Det är där ytan skapas. Men jag ser det ofta inte. * Och så var jag på Polketten och dansade
till Sannex i helgen. Det var länge sedan jag
dansade och jag tror jämt att jag glömt allt. Men det satt kvar. Kan ofta
känna en stor tacksamhet mot min danslärare Nils-Håkan Carlzon vid Nerikes
Dansinstitut. Han nötte in stegen. Det gick inte att komma undan. Han gick
otroligt långsamt fram. På fjärde terminen började vi fortfarande med
grunderna innan vi gick vidare. Och det var aldrig tråkigt. Har provat flera
dansskolor, men aldrig träffat en sådan danslärare. Jag tänker ofta på detta när jag hör
uttryck om att socialt arbete skall vara en konst. Socialt arbete handlar om
att ha nött in grundstegen. Det är min uppfattning. Utantillkunskaper. Som en
grund. Som sitter i ryggmärgen. Sedan kan man möjligen börja improvisera. Hörs! / JE Söndag 24 juni 2007
”Så skönt
att vara öisare”, heter det i sången. Alla öisare vet att det inte är sant. Det
är ett lidande att vara öisare. Det är sanningen. Såg ni mig på tv idag? I så
fall såg ni mitt lidande. 1-0 ledning med tio minuter kvar. I detta läge
skulle de flesta supporters i de flesta lag i alla fall känna en viss
tillförsikt. Men som öisare är man luttrad. Man vet att Öis är som sämst när
det ser som bäst ut. När dessutom Källander fått lämna planen vet man att all
styrsel i laget med automatik är försvunnen. När
slutsignalen ljöd hade giffarna vänt och vunnit med
2-1. Jag drabbades av ett oresonligt hat mot alla från Sundsvall och inte
bara det, mot hela Norrland. Ni kanske tror att jag skämtar när jag skriver
detta. Det gör jag inte. ”Känslan är alltid sann, lita på dina känslor”. Ett
uttryck handledare på jobbet ibland använder. Jag har alltid funnit detta
fullständigt obegripligt och tämligen korkat. Men just nu känns det bra. För
första gången förstår jag innebörden i detta. * Peter
Birro, en annan öisare, har skrivit en dikt som är en hyllning till dåliga
förlorare: ”Jag vet att de könlösa hycklarna säger, att det finaste som
finns är leende förlorare, som ödmjuka och tysta i sitt nederlag skakar hand
med segraren. Själv älskar jag de dåliga förlorarna. /…/Ja,
jag älskar de dåliga förlorarna, de är mänskliga, sårbara, de känner smärtan
och har mod nog att våga visa den. Mina hjältar, jag kommer alltid att vara
en av er!” (Första och sista strofen, citerat ur minnet) Drar mig
också till minnes ett citat av ytterligare en luttrad rödblå fantast, den
framlidne Björn Afzelius: ”Sällskapet har aldrig haft något försvarsspel.
Det hör inte till sällskapets natur att ha något försvarsspel” (Likaså
citerat ur minnet) * Jag gillar
inte heller aik-are, hammarbyare
eller djurgårdare. Det har inget med något stockholmshat att göra. Jag bodde
i Stockholm i fem år och blev aldrig illa behandlad för att jag var
göteborgare. Tvärtom. Stockholmare uttrycker en viss förvåning över den
inbördes konkurrens mellan städerna som göteborgare ofta ger uttryck för. Själv har jag
svårt för göteborgare som envisas med att berätta roliga historier om
stockholmare. Mitt ogillande är helt fotbollsrelaterat och handlar om
oförätter jag utsatts för (exakt så: jag personligen) på fotbollsarenor. Det
handlar inte heller om enskilda personer jag ogillar. Många av mina bästa
vänner håller på stockholmslag… Om ni inte förstår
så är logiken ungefär densamma som rasister brukar ha. Jag ogillar alla
araber, förutom Mohammed och Ali på jobbet, de är bra. Om ni fortfarande inte
förstår så kom ihåg att känslan är alltid sann, så är det. Jag drar
mig nu till minnes en kväll på Gröne Jägaren i Stockholm. Jag var där med en
tillrest kamrat med dåligt ölsinne. Han gick omkring i lokalen och frågade
folk vad skillnaden var mellan en stockholmare och ett rövhål. Inte särskilt
roligt, och han tiggde väl stryk kan man säga. Efter ungefär en halv sekunds
tystnad vrålade han: ”Det är ingen!” Jag gick in i min medberoenderoll och
lyckades lugna ner de upprörda känslorna och så småningom tala oss ut ur lokalen.
Idag hade jag definitivt låtit honom få ta konsekvenserna av sina handlingar.
Nåväl, det
intressanta var att denna kväll var stämningen hög som vanligt på Gröne
Jägaren. Hög men också irriterad och aggressiv. Vet inte om min kamrat hade
bidragit till detta. I alla fall. Plötsligt står framför mig en kille i Black
Army-tröja. På en Hammarby-pub. Killen har uppmärksammat min
göteborgsdialekt. Han vill nu veta vilket lag jag håller på. Jag vek inte med
blicken och svarade att jag var öisare. ”Då ska du ha en kram”, sade han. Och
så kramade han om mig. ”Öisarna har aldrig gjort oss något. Men hade du sagt
att du var blåvit hade jag nitat dig.” * Minns nu
också när jag och min ende öiskamrat i Stockholm
tog oss fram över ett fullpackat Söder efter att Hammarby slagit Öis på
Söderstadion och vunnit SM-guldet. Trauman som finns kvar i minnet och som
okunniga oempatiska (nej, jag är inte intresserad
av någon medkänsla) människor inte förstår. De som förstår, de förstår. De
som inte förstår, de förstår inte. * Hade tänkt
skriva om Göteborgs Psykoterapi Instituts (det är inte min särskrivning)
bedrövliga svar
i veckan i GP på Högskoleverkets eminenta sågning av psykoterapiinstituten i
Sverige. Tänk vilken skada dessa institut har åsamkat
människor. Svaret kunde lika gärna skrivits av vilken lokal new-age förening
som helst. Att man kräver en viss vetenskaplig hederlighet behöver inte
innebära att man är positivist. Det är ungefär som att man kan säga vad som
helst och sedan hävda att man tillämpar en hermeneutisk kunskapssyn. Mycket
märkligt. Men jag tappar lusten att skriva mer efter kvällens trauma. Avstår
också från att närmare berätta om helgens dans till Chiquita i
Alingsåsparken. Publiken var entusiastisk till bandet. Men medelåldern var
hög och jag kanske föredrar lite annan dansbandsstil. Jag var alltså mer
skeptisk, utan att säga att de var dåliga. Professionella dansband som spelar
ute på lokal och hållit på länge är för övrigt sällan dåliga. Men undantag
finns, utan att nämna namn. ”Lyssnar du till dansband?”, frågar folk ibland. ”Jag
kan förstå om du tycker om att dansa till dem, men menar du att du också
lyssnar på dem?” Ja, här
kommer bekännelsen, jag lyssnar på dem hemma också. Dansbandsmusik gör mig
glad, och texterna skildrar min verklighet. Och det finns olika kategorier av
dansband och olika kvaliteter. Men okunniga människor tycker ju att all
klassisk musik låter likadant också. Beklagar
min möjligen något negativa inställning och dagsform, men orsaker finns som
synes ovan. Hörs! / JE Forts. Söndag natt. Lyssnar på Dist i radions
P4. De spelar Entombed. Deathmetal. Somnar, men
sover oroligt. Vaknar i en dröm. Går upp och sätter på datorn. I drömmen
är det derby Öis-Blåvitt. Jag sitter ensam mitt i blåvitklacken. Jag har min rödblåa
halsduk på mig. Stämningen är laddad och jag känner hur smockan hänger i
luften. Jag kryper ihop. Blåvitt dominerar helt. Öis-klacken har en banderoll
där de frågar efter när Allbäck skall komma hem igen. Jag har alltid ogillat
allbäcknostalgin. Vi måste leva här och nu. I drömmen
hånar de blåvita supportrarna Öis bedrövliga spel. De skriker: ”Var är
Allbäck? Var är Allbäck?” Så kontrar Öis och gör mål. Ledning. Fullständigt
oväntat. I drömmen
blir det alldeles tyst på läktaren. Dödstyst. Som i graven. Entombed. Inte
ens öisklacken hörs. Så ställer jag mig upp. Ensam
bland blåvitfansen. Jag hör min röst som ljuder över Ullevi. ”Här är
Allbäck!” Tystnad. Jag ropar igen. ”Jag är Marcus Allbäck!” Då reser sig en
ensam öisare femtio meter bort. Jag hör hans röst. ”Här är Marcus Allbäck!”
Och sedan reser sig ytterligare en. Och en till. En efter en reser de sig.
Och ropet är detsamma. ”Jag är Marcus Allbäck!!” ”Jag är Marcus Allbäck!!” Så drömde
jag i natt. …………….. / JE Onsdag 27 juni 2007
Läser
Peter Blundell Jones bok om Gunnar Asplund (Phaidon
2006). Eller läser och läser, jag tittar mest på fotografierna. På en bild
finns min farfar tillsammans med Gunnar Asplund. Jag har aldrig sett bilden
tidigare. Farfar
fick anställning 1928 hos Asplund. Det första uppdraget farfar fick var att rita om trappan upp
till Stadsbiblioteket.
Asplund hade fått klagomål på att den var svår att gå i. Min far
blev senare trappexpert och konstruerade en bekvämlighetskurva som
fortfarande används. Jag minns från när jag var liten hur farsan alltid mätte
trapphöjd och längd när vi var ute och reste. Han visste exakt hur långt han
hade mellan tummen och lillfingret i utsträckt hand. Senast för ett par
veckor sedan när vi var ute fastnade han i en trappa och började gå fram och
tillbaka och mätte steglängd. Numera är jag fascinerad… * Stockholmarna
oroar sig för hur den planerade tillbyggnaden av Stadsbiblioteket skall komma
att se ut. Asplunds Stadsbibliotek är välkänt över världen. Man får inte
avvika från det gamla för mycket, säger en del. Jag skulle då råda
stockholmarna att vända blicken mot Göteborg. Titta på Asplunds tillbyggnad
av Göteborgs Rådhus. Finns det någon byggnad i Göteborg som blivit mer
utskälld? ”En yngling i träningsoverall bredvid en herre i högtidsdräkt”, som
det uttrycktes på den tiden (1937). ”Det mest tragiska i Göteborgs senare
historia”, var en annan dåtida kommentar.
Idag
vallfärdar arkitekturstudenter från hela Europa för att se Asplunds
tillbyggnad till Göteborgs Rådhus. ”Det
viktiga är att huset är bra”, som farfar uttryckte det. Skolad i
funktionalismen, som han var. Farfar
vann ett av förstaprisen i tävlingen om Nationernas Förbunds hus i Genève
1927. Den då största internationella arkitekttävling som varit. Jag har
tidningsklippen hemma. Förstasidesrubriker och mittuppslag i de största
svenska dagstidningarna. De andra deltagarna hade stora arkitektkontor till
sitt förfogande. Farfar satt på ett hotellrum och ritade ensam sitt bidrag.
De andra ritade palats med tinnar och torn. Farfar ritade en fyrkantig låda. Jo, jag
vet, allt var inte klassicism. Le Corbusier var med i tävlingen också. Jag
har sett bidragen. Denna tävling anses vara den internationella
brytningspunkten mellan traditionalism och modernism (funktionalism). Tre år
senare kom Stockholmsutställningen där funktionalismen slog igenom i Sverige. * Jag var
nog lite rädd för farfar. Han var högljudd och bullrig. Han talade för sig
själv, vilket farsan och jag också ärvt. Jag stod
närmast min morfar. Han var brandman, senare brandförman. Ibland körde han
sjukbilen. Morfar och mormor bodde i Masthugget. På Matrosgatan. Morsan är
uppvuxen där. Fem personer i två rum och kök. Morfar arbetade på
Huvudbrandstationen på Tredje Långgatan. Gunnar Gren arbetade också där.
Morfar sade att de andra elitidrottsmännen på stationen ofta behövde byta
pass, och att de ibland inte bytte tillbaka. Men inte Gunnar Gren. Han var
alltid ärlig. Jag kommer
ihåg att mormor ibland talade om Bracka. Det var något skrämmande. Jag förstod
aldrig riktigt vad det var. Morsan kunde också tala om det. För några år
sedan hörde jag en klient i jobbet tala om oss som Bracka. Och sedan
ytterligare en. Det betyder alltså fattigvården. Ordet lever kvar, inte bara
bland äldre socialtjänstklienter… * Jag har
aldrig varit intresserad av arkitektur. Tills för ett par år sedan. Då
började jag ta reda på vilka byggnader min farfar egentligen ritat. Jag
cyklade runt i Göteborg på upptäcktsfärd. Jag hittade inte vattentornet i
Kortedala. Jag frågade ett äldre par som satt på en bänk. De förklarade
vägen. Det är min farfar som ritat det, sade jag. ”Det kan la va skoj för dig och titta på det då”, sade de vänligt och
överseende. Sedan
började jag att läsa in mig. Namn som jag hört hela
min uppväxt dök upp: Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, Cyrillus Johansson, Le
Corbusier, von Schmalensee, Sven Markelius, Olle Engkvist, Alvar Aalto... Namn jag hört,
men aldrig brytt mig om, och som gått in genom ena örat och ut genom det
andra. Nu upptäckte jag dem igen och det fragmentariska blev till ett
mönster. Så gjorde
jag en hemsida om farfar. Men jag
tänkte hela tiden att den borde varit om morfar. ………….. / JE Not. Gunnar Asplund har i Göteborg även
ritat Karl Johansskolan och S:t Olofs kapell på Kvibergs kyrkogård. Asplund
arbetade intensivt och dog 1940, 55 år gammal. Fredag 29 juni 2007
Jag är på
fest hos kleinianerna. De dricker vin. Jag sveper en
whisky. De tittar intresserat på mig. Jag häller upp en till. De märker inte
att jag bara smuttar resten av kvällen. Jag för in
samtalet på konstruktionisterna. Jag nämner i en
bisats att Michel Foucault var en intressant person. Men det var ju beklagligt
med hans stöd till ayatolla Khomeinis iranska revolution. Jag ser hur det
lyser i ögonen på kleinianerna. Så bryter
jag upp. Jag går vidare till konstruktionisterna.
De hälsar mig välkommen. Jag nämner i förbigående att Melanie Klein bedrev
psykoanalys med samtliga sina tre barn. Jag ser hur det lyser i ögonen på konstruktionisterna. Men allt måste ses i sitt
sammanhang, säger jag. Hon levde ju i sin tid. De nickar tveksamt. Det finns
inga sanningar, säger någon. När jag
kommer ut igen konfronteras jag av kleinianerna. De
skriker: ”Projektion! Bortträngning! Oralsadism! Analsadism!”. De förstår
inte att jag bär en osynlig sköld som skyddar mot deras ord. Jag känner
absolut ingenting. När konstruktionisterna går till attack, har jag smugit ner i
en tunna. Därifrån ser jag hur kleinianer och konstruktionister förintar varandra. Nu ska det
väl bli lugnt här i staden, tänker jag. * Ur lågorna och röken stiger en fågel. Den cirklar några varv
och verkar vara på väg bort. Så ser den mig där jag står. Långsamt flyger den
fram mot mig och sätter sig på min axel. Den tittar kärleksfullt på mig. Den
har tårar i ögonen. Den vet att jag kommer att förgöra den. Vi betraktar
varandra. Så lyfter den och flyger iväg.
…………… |
|
|
|
|
