Jan Eriksson                                                                                                    

E-post

Hemsida

 

 

                     

 

Tisdag 19 juni 2007

 

Okej, då! Vi kör en sommarblogg. Så slipper ni tjata på min dåliga uppdatering av hemsidan.

 

Läget är så här. Jag firade mitt tioårsjubileum som socialsekreterare med att säga upp mig. Jag är alltså från 1 juni arbetslös, eller arbetsfri om man så vill. Tanken är att jag skall vara borta från arbetet en längre period under sommaren. Sedan får jag ta vad som finns. Men jag kommer att vara kvar inom socialtjänsten och missbrukarvården. Ni behöver alltså inte oroa er. Eller fortsätt oroa er, hur man nu ser på det. Jag trivdes bra med att gå in och vikariera som chef sista året, men sannolikt kör jag på framöver som socialsekreterare.

 

Under ledigheten kommer jag att skriva klart en del olika texter jag hållit på med ett tag. Inga dikter dock. Ni klarar er. Sedan skall jag försöka sätta samman texterna till något slags kompendium som så småningom skulle kunna bli något annat…

 

Jag gör alltså en Stieg Larsson och håller inne på texter jag har liggande.

 

                              *

 

Jodå, jag inledde sommarledigheten med att läsa Luftslottet som sprängdes. Den sämsta av de tre utgivna Stieg Larsson deckarna. Den är ändå klart läsvärd och det är driv i den. Emellanåt avstannar handlingen emellertid. Tills Lisbeth Salander dyker upp igen. Med sin totala avsaknad av social kompetens. Känns skönt att läsa, utan att skriva för mycket…

 

                              *

 

Första veckan av ledighet tillbringade jag i hyrd stuga i Dalsland. Strandtomt och egen eka. Fantastiskt väder och iskallt vatten. Jag badade varannan timme. Lagade bra mat. Och fick faktiskt både solat och skrivit en hel del. Hade med mig min cd-spelare och lyssnade på Mozarts violinkonserter, pianosonater av Skrjabin och Prokofjev (inte helt lättillgängligt) samt Shostakovichs pianosonater. Och så hade jag med mig Master of Puppets (Metallica) som omväxling.

 

                              *

 

På Wettergrens köpte jag i veckan en box med Beethovens pianovariationer och bagateller. 149 kr för fem cd-skivor. 1960-tals inspelningar med Alfred Brendel. Oerhört bra. Borde väl hitta något bättre sätt att beskriva musiken och tolkningen, än så. Men det känns när han spelar… Min Beethoven-favoritpianist Svjatoslav Richter har fått en konkurrent. Det finns för övrigt en liknande box med Svjatoslav när han spelar Beethoven och Schuberts pianosonater. Det är brus och hostande och någonstans i bakgrunden hör man en rysk pianist som spelar piano så att änglarna gråter.

 

                              *

 

Film har jag alltid varit genuint ointresserad av. Skall jag vara ärlig har jag nog snarast närt ett visst förakt för filmälskare. Jag har aldrig förstått mig på denna konstart. Jag ser sällan film. Jag gillar Clint Eastwood och sedan är det inte så mycket mer. Kill Bill vol I och Pulp Fiction. Har vid ett tillfälle besökt Göteborgs filmfestival. Det var katastrof. En fullständigt obegriplig film som visades på Aftonstjärnan. Fin lokal. Det var fullsatt. Folk skrattade åt obegripligheter. Det var erbarmligt dåligt. Efteråt satt alla kvar. Stormande applåder. Regissören kom fram och talade och han var tårögd och jag tänkte att vad är detta…  Sedan fick jag höra att publiken av tradition brukar vara positiv på filmfestivalen. Snubblar någon i filmen så skrattar man. Och visst, det kan man väl tycka är sympatiskt på en filmfestival.

 

Men i alla fall. Min kollega Ulf har under våren tvingat på mig filmer som jag lånat av honom. Han började försiktigt med någon mer okänd Clint Eastwood, men sedan har han trappat upp. Kurosawa, Eisenstein, Pontecorvo. Detta är några av de regissörer jag börjat uppskatta. Och så Fritz Lang. Tysk 30-talsregissör vars film M gick på TV 2 sent i går kväll. Så nu har jag en lista på filmer jag skulle vilja rekommendera. Flera av dem är klassiker och finns att låna på bibliotek.

 

    1) Den onde, den gode den fule. Regissör Sergio Leone. Ok, jag vet att det är Clintan och spagettiwestern.  Den borde inte vara med på min lista. Men den är bra. Framförallt inledningen och den långa uppgörelsen i slutscenen. Kan bara jämföras med Fastest Gun Alive med Glenn Ford från 1956. ”Första kulan dödar” i svensk titel. Svåråtkomlig. Jag har inte sett Första kulan dödar sedan jag var tio år. Men den har gjort ett outplånligt intryck på mig. Glenn Ford spelar en revolverman som lagt av sig revolverbältet. Han vill inte döda igen. Han lever ensam med sin lille son. Så kommer banditerna in i staden. De trakasserar och tar över staden. Stadsborna vädjar till Glenn Ford att hjälpa dem. Men han vägrar. Han kommer inte att döda mer. I slutscenen sitter stadsborna på saloonen. Allt är hopplöst. Banditerna styr staden. De härjar och förnedrar invånarna. Allt motstånd har varit lönlöst. Nu finns inget hopp mer. Då vänder en av dem blicken ut mot bygatan. Där kommer vår hjälte. Och han har spänt på sig revolverbältet…

 

2) Efter detta är det nästan svårt att fortsätta. Jag kom av mig helt. Men jag satsar som nummer två på Slaget vid Alger. Regissör Gillo Pontecorvo. Svartvit film från 1965. Jag har alltid ogillat krigsfilmer. Har man sett en har man sett alla. Men denna är annorlunda. Den är filmad med skakig handkamera som att det vore en dokumentärfilm. Låter kanske inte så upplyftande. Men ge den en chans. Den skildrar fransmännens krig i Algeriet. Och den skildrar det från bägge sidor på en gång. Vilket den lyckas bra med.

 

3)  Charles Laughton i Ringaren i Notre Dame.

 

4)  M av Fritz Lang. Första tyska ljudfilmen. En barnaseriemördare jagas av den organiserade brottsligheten. Och ställs inför rätta av dem. Han tilldelas en alkoholiserad försvarsadvokat som försvarar hans rätt att dömas som otillräknelig. Psykologiskt stark.

 

5)  Kommissarie Lohmann som är kriminalkommissarien i M, finns även med i Dr Mabuses testamente. Ytterligare en svartvit 30-talsfilm av Fritz Lang. En galen psykiater styr ett brottssyndikat. Suggestiv film.

 

6)  Alexander Nevsky av Sergei Eisenstein. Svartvit talfilm från 1938. Det blev en krigsfilm till. Vet inte riktigt varför jag gillar den. Har även sett Potemkin, Strike och October 1917 av Eisenstein. Men denna är klart bäst.

 

Nu kommer jag inte på några fler filmer jag uppskattar. Möjligen då dokumentären om Metallica, Some kind of Monster. Borde vara oundgänglig för den som är intresserad av gruppers psykologi. Det är alltså ingen musikfilm. Hårdrocksgruppen Metallica anlitar en terapeut. Terapeuten som först ger ett gediget intryck, dras in i processen. (”Är Du med i Metallica, eller?” ) Det handlar om vuxna mäns processer med sig själva och med varandra.

 

Lars tar hem demoinspelningen för godkännande till sin far som säger ”Delete it!” James går i alkoholbehandling och förbjuder de andra att arbeta med skivan när han inte kan vara där. (”Du styr till och med genom din frånvaro!”) Kirk är medlaren mellan James och Lars. Bandet har aldrig kunnat släppa att basisten Cliff dog i en bilolycka (utanför Halmstad) 1986. De gjorde en spelning redan dagen efter och man kan tänka sig att de då aldrig sörjde klart. När Robert Trujillo provspelar för dem nästan 20 år senare säger Kirk: ”Ingen har spelat den så sedan Cliff”. Tragiskt. Kunde inte Robert få vara en egen person utan att jämföras med Cliff, tänker man. I vilket fall, en spännande dokumentär.

 

                              *

 

Trodde jag hade lugnat ner mig men satt hemma framför tv-n och vrålade hysteriskt under Landskrona – Öis i Superettan i helgen. Hade sett Öis slå Falkenberg på Valhalla Plast dagarna innan. Det är något primitivt som kommer fram i en under en fotbollsmatch. Jag har annars aldrig varit någon fotbollsanalytiker, även om jag hållit på med fotboll en stor del av mitt liv. Undrar ibland varför jag inte har någon analytisk förmåga när det gäller fotboll. Jag ser inte om laget spelar 4-4-2 eller 4-3-3, eller vad det heter nu för tiden. (För att förebygga häcklanden kan jag säga att många öis-are är stora fotbollsanalytiker.) Jag är inte speciellt intresserad heller av att läsa böcker om idrott. Läser sporten (enbart fotboll) i tidningen, men inte Offside t ex, som ju är en tidskrift som många hyllar.  Annars tycker man ju att fotbollsspelet borde vara likartat annan gruppsykologi. Man ser spelarförflyttningar etc. Man lär sig att inte titta dit spelaren springer, utan där han kommer ifrån. Det är där ytan skapas. Men jag ser det ofta inte.

 

                              *

 

Och så var jag på Polketten och dansade till Sannex i helgen. Det var länge sedan jag dansade och jag tror jämt att jag glömt allt. Men det satt kvar. Kan ofta känna en stor tacksamhet mot min danslärare Nils-Håkan Carlzon vid Nerikes Dansinstitut. Han nötte in stegen. Det gick inte att komma undan. Han gick otroligt långsamt fram. På fjärde terminen började vi fortfarande med grunderna innan vi gick vidare. Och det var aldrig tråkigt. Har provat flera dansskolor, men aldrig träffat en sådan danslärare.

 

Jag tänker ofta på detta när jag hör uttryck om att socialt arbete skall vara en konst. Socialt arbete handlar om att ha nött in grundstegen. Det är min uppfattning. Utantillkunskaper. Som en grund. Som sitter i ryggmärgen. Sedan kan man möjligen börja improvisera.

 

Hörs!

 

/ JE

 

 

Söndag 24 juni 2007

 

”Så skönt att vara öisare”, heter det i sången. Alla öisare vet att det inte är sant. Det är ett lidande att vara öisare. Det är sanningen. Såg ni mig på tv idag? I så fall såg ni mitt lidande. 1-0 ledning med tio minuter kvar. I detta läge skulle de flesta supporters i de flesta lag i alla fall känna en viss tillförsikt. Men som öisare är man luttrad. Man vet att Öis är som sämst när det ser som bäst ut. När dessutom Källander fått lämna planen vet man att all styrsel i laget med automatik är försvunnen.

 

När slutsignalen ljöd hade giffarna vänt och vunnit med 2-1. Jag drabbades av ett oresonligt hat mot alla från Sundsvall och inte bara det, mot hela Norrland. Ni kanske tror att jag skämtar när jag skriver detta. Det gör jag inte. ”Känslan är alltid sann, lita på dina känslor”. Ett uttryck handledare på jobbet ibland använder. Jag har alltid funnit detta fullständigt obegripligt och tämligen korkat. Men just nu känns det bra. För första gången förstår jag innebörden i detta.

 

                               *

 

Peter Birro, en annan öisare, har skrivit en dikt som är en hyllning till dåliga förlorare: ”Jag vet att de könlösa hycklarna säger, att det finaste som finns är leende förlorare, som ödmjuka och tysta i sitt nederlag skakar hand med segraren. Själv älskar jag de dåliga förlorarna. /…/Ja, jag älskar de dåliga förlorarna, de är mänskliga, sårbara, de känner smärtan och har mod nog att våga visa den. Mina hjältar, jag kommer alltid att vara en av er!” (Första och sista strofen, citerat ur minnet)

 

Drar mig också till minnes ett citat av ytterligare en luttrad rödblå fantast, den framlidne Björn Afzelius: ”Sällskapet har aldrig haft något försvarsspel. Det hör inte till sällskapets natur att ha något försvarsspel” (Likaså citerat ur minnet)

 

                               *

 

Jag gillar inte heller aik-are, hammarbyare eller djurgårdare. Det har inget med något stockholmshat att göra. Jag bodde i Stockholm i fem år och blev aldrig illa behandlad för att jag var göteborgare. Tvärtom. Stockholmare uttrycker en viss förvåning över den inbördes konkurrens mellan städerna som göteborgare ofta ger uttryck för.

 

Själv har jag svårt för göteborgare som envisas med att berätta roliga historier om stockholmare. Mitt ogillande är helt fotbollsrelaterat och handlar om oförätter jag utsatts för (exakt så: jag personligen) på fotbollsarenor. Det handlar inte heller om enskilda personer jag ogillar. Många av mina bästa vänner håller på stockholmslag… Om ni inte förstår så är logiken ungefär densamma som rasister brukar ha. Jag ogillar alla araber, förutom Mohammed och Ali på jobbet, de är bra. Om ni fortfarande inte förstår så kom ihåg att känslan är alltid sann, så är det.

 

Jag drar mig nu till minnes en kväll på Gröne Jägaren i Stockholm. Jag var där med en tillrest kamrat med dåligt ölsinne. Han gick omkring i lokalen och frågade folk vad skillnaden var mellan en stockholmare och ett rövhål. Inte särskilt roligt, och han tiggde väl stryk kan man säga. Efter ungefär en halv sekunds tystnad vrålade han: ”Det är ingen!” Jag gick in i min medberoenderoll och lyckades lugna ner de upprörda känslorna och så småningom tala oss ut ur lokalen. Idag hade jag definitivt låtit honom få ta konsekvenserna av sina handlingar.

 

Nåväl, det intressanta var att denna kväll var stämningen hög som vanligt på Gröne Jägaren. Hög men också irriterad och aggressiv. Vet inte om min kamrat hade bidragit till detta. I alla fall. Plötsligt står framför mig en kille i Black Army-tröja. På en Hammarby-pub. Killen har uppmärksammat min göteborgsdialekt. Han vill nu veta vilket lag jag håller på. Jag vek inte med blicken och svarade att jag var öisare. ”Då ska du ha en kram”, sade han. Och så kramade han om mig. ”Öisarna har aldrig gjort oss något. Men hade du sagt att du var blåvit hade jag nitat dig.”

 

                              *

 

Minns nu också när jag och min ende öiskamrat i Stockholm tog oss fram över ett fullpackat Söder efter att Hammarby slagit Öis på Söderstadion och vunnit SM-guldet. Trauman som finns kvar i minnet och som okunniga oempatiska (nej, jag är inte intresserad av någon medkänsla) människor inte förstår. De som förstår, de förstår. De som inte förstår, de förstår inte.

 

                               *

 

Hade tänkt skriva om Göteborgs Psykoterapi Instituts (det är inte min särskrivning) bedrövliga svar i veckan i GP på Högskoleverkets eminenta sågning av psykoterapiinstituten i Sverige. Tänk vilken skada dessa institut har åsamkat människor. Svaret kunde lika gärna skrivits av vilken lokal new-age förening som helst. Att man kräver en viss vetenskaplig hederlighet behöver inte innebära att man är positivist. Det är ungefär som att man kan säga vad som helst och sedan hävda att man tillämpar en hermeneutisk kunskapssyn. Mycket märkligt. Men jag tappar lusten att skriva mer efter kvällens trauma.

 

Avstår också från att närmare berätta om helgens dans till Chiquita i Alingsåsparken. Publiken var entusiastisk till bandet. Men medelåldern var hög och jag kanske föredrar lite annan dansbandsstil. Jag var alltså mer skeptisk, utan att säga att de var dåliga. Professionella dansband som spelar ute på lokal och hållit på länge är för övrigt sällan dåliga. Men undantag finns, utan att nämna namn. ”Lyssnar du till dansband?”, frågar folk ibland. ”Jag kan förstå om du tycker om att dansa till dem, men menar du att du också lyssnar på dem?”

 

Ja, här kommer bekännelsen, jag lyssnar på dem hemma också. Dansbandsmusik gör mig glad, och texterna skildrar min verklighet. Och det finns olika kategorier av dansband och olika kvaliteter. Men okunniga människor tycker ju att all klassisk musik låter likadant också.

 

Beklagar min möjligen något negativa inställning och dagsform, men orsaker finns som synes ovan.

 

Hörs!

 

/ JE

 

 

Forts. Söndag natt. Lyssnar på Dist i radions P4. De spelar Entombed. Deathmetal. Somnar, men sover oroligt. Vaknar i en dröm. Går upp och sätter på datorn.

 

I drömmen är det derby Öis-Blåvitt. Jag sitter ensam mitt i blåvitklacken. Jag har min rödblåa halsduk på mig. Stämningen är laddad och jag känner hur smockan hänger i luften. Jag kryper ihop. Blåvitt dominerar helt. Öis-klacken har en banderoll där de frågar efter när Allbäck skall komma hem igen. Jag har alltid ogillat allbäcknostalgin. Vi måste leva här och nu.

 

I drömmen hånar de blåvita supportrarna Öis bedrövliga spel. De skriker: ”Var är Allbäck? Var är Allbäck?” Så kontrar Öis och gör mål. Ledning. Fullständigt oväntat.

 

I drömmen blir det alldeles tyst på läktaren. Dödstyst. Som i graven. Entombed. Inte ens öisklacken hörs. Så ställer jag mig upp. Ensam bland blåvitfansen. Jag hör min röst som ljuder över Ullevi. ”Här är Allbäck!” Tystnad. Jag ropar igen. ”Jag är Marcus Allbäck!” Då reser sig en ensam öisare femtio meter bort. Jag hör hans röst. ”Här är Marcus Allbäck!” Och sedan reser sig ytterligare en. Och en till. En efter en reser de sig. Och ropet är detsamma. ”Jag är Marcus Allbäck!!” ”Jag är Marcus Allbäck!!”

 

Så drömde jag i natt.

 

……………..

 

/ JE

 

 

Onsdag 27 juni 2007

 

Läser Peter Blundell Jones bok om Gunnar Asplund (Phaidon 2006). Eller läser och läser, jag tittar mest på fotografierna. På en bild finns min farfar tillsammans med Gunnar Asplund. Jag har aldrig sett bilden tidigare.

 

Farfar fick anställning 1928 hos Asplund. Det första uppdraget farfar fick var att rita om trappan upp till Stadsbiblioteket. Asplund hade fått klagomål på att den var svår att gå i.

 

Min far blev senare trappexpert och konstruerade en bekvämlighetskurva som fortfarande används. Jag minns från när jag var liten hur farsan alltid mätte trapphöjd och längd när vi var ute och reste. Han visste exakt hur långt han hade mellan tummen och lillfingret i utsträckt hand. Senast för ett par veckor sedan när vi var ute fastnade han i en trappa och började gå fram och tillbaka och mätte steglängd. Numera är jag fascinerad…

 

                            *

 

Stockholmarna oroar sig för hur den planerade tillbyggnaden av Stadsbiblioteket skall komma att se ut. Asplunds Stadsbibliotek är välkänt över världen. Man får inte avvika från det gamla för mycket, säger en del. Jag skulle då råda stockholmarna att vända blicken mot Göteborg. Titta på Asplunds tillbyggnad av Göteborgs Rådhus. Finns det någon byggnad i Göteborg som blivit mer utskälld? ”En yngling i träningsoverall bredvid en herre i högtidsdräkt”, som det uttrycktes på den tiden (1937). ”Det mest tragiska i Göteborgs senare historia”, var en annan dåtida kommentar.

 

Beskrivning: Beskrivning: http://www.blekingemuseum.se/bmcd/Tingshuset/gfx/023.jpg

 

 

Idag vallfärdar arkitekturstudenter från hela Europa för att se Asplunds tillbyggnad till Göteborgs Rådhus.

 

”Det viktiga är att huset är bra”, som farfar uttryckte det. Skolad i funktionalismen, som han var.

 

Farfar vann ett av förstaprisen i tävlingen om Nationernas Förbunds hus i Genève 1927. Den då största internationella arkitekttävling som varit. Jag har tidningsklippen hemma. Förstasidesrubriker och mittuppslag i de största svenska dagstidningarna. De andra deltagarna hade stora arkitektkontor till sitt förfogande. Farfar satt på ett hotellrum och ritade ensam sitt bidrag. De andra ritade palats med tinnar och torn. Farfar ritade en fyrkantig låda.

 

Jo, jag vet, allt var inte klassicism. Le Corbusier var med i tävlingen också. Jag har sett bidragen. Denna tävling anses vara den internationella brytningspunkten mellan traditionalism och modernism (funktionalism). Tre år senare kom Stockholmsutställningen där funktionalismen slog igenom i Sverige.

 

                               *

 

Jag var nog lite rädd för farfar. Han var högljudd och bullrig. Han talade för sig själv, vilket farsan och jag också ärvt.

 

Jag stod närmast min morfar. Han var brandman, senare brandförman. Ibland körde han sjukbilen. Morfar och mormor bodde i Masthugget. På Matrosgatan. Morsan är uppvuxen där. Fem personer i två rum och kök. Morfar arbetade på Huvudbrandstationen på Tredje Långgatan. Gunnar Gren arbetade också där. Morfar sade att de andra elitidrottsmännen på stationen ofta behövde byta pass, och att de ibland inte bytte tillbaka. Men inte Gunnar Gren. Han var alltid ärlig.

 

Jag kommer ihåg att mormor ibland talade om Bracka. Det var något skrämmande. Jag förstod aldrig riktigt vad det var. Morsan kunde också tala om det. För några år sedan hörde jag en klient i jobbet tala om oss som Bracka. Och sedan ytterligare en. Det betyder alltså fattigvården. Ordet lever kvar, inte bara bland äldre socialtjänstklienter…

 

                               *

 

Jag har aldrig varit intresserad av arkitektur. Tills för ett par år sedan. Då började jag ta reda på vilka byggnader min farfar egentligen ritat. Jag cyklade runt i Göteborg på upptäcktsfärd. Jag hittade inte vattentornet i Kortedala. Jag frågade ett äldre par som satt på en bänk. De förklarade vägen. Det är min farfar som ritat det, sade jag. ”Det kan la va skoj för dig och titta på det då”, sade de vänligt och överseende.

 

Sedan började jag att läsa in mig. Namn som jag hört hela min uppväxt dök upp: Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, Cyrillus Johansson, Le Corbusier, von Schmalensee, Sven Markelius, Olle Engkvist, Alvar Aalto... Namn jag hört, men aldrig brytt mig om, och som gått in genom ena örat och ut genom det andra. Nu upptäckte jag dem igen och det fragmentariska blev till ett mönster.

 

Så gjorde jag en hemsida om farfar.

 

Men jag tänkte hela tiden att den borde varit om morfar.

 

…………..

 

/ JE

 

Not. Gunnar Asplund har i Göteborg även ritat Karl Johansskolan och S:t Olofs kapell på Kvibergs kyrkogård. Asplund arbetade intensivt och dog 1940, 55 år gammal.

 

 

Fredag 29 juni 2007

 

Jag är på fest hos kleinianerna. De dricker vin. Jag sveper en whisky. De tittar intresserat på mig. Jag häller upp en till. De märker inte att jag bara smuttar resten av kvällen.

 

Jag för in samtalet på konstruktionisterna. Jag nämner i en bisats att Michel Foucault var en intressant person. Men det var ju beklagligt med hans stöd till ayatolla Khomeinis iranska revolution. Jag ser hur det lyser i ögonen på kleinianerna.

 

Så bryter jag upp. Jag går vidare till konstruktionisterna. De hälsar mig välkommen. Jag nämner i förbigående att Melanie Klein bedrev psykoanalys med samtliga sina tre barn. Jag ser hur det lyser i ögonen på konstruktionisterna. Men allt måste ses i sitt sammanhang, säger jag. Hon levde ju i sin tid. De nickar tveksamt. Det finns inga sanningar, säger någon.

 

När jag kommer ut igen konfronteras jag av kleinianerna. De skriker: ”Projektion! Bortträngning! Oralsadism! Analsadism!”. De förstår inte att jag bär en osynlig sköld som skyddar mot deras ord. Jag känner absolut ingenting.

 

När konstruktionisterna går till attack, har jag smugit ner i en tunna. Därifrån ser jag hur kleinianer och konstruktionister förintar varandra.

 

Nu ska det väl bli lugnt här i staden, tänker jag.

 

                                                *

 

Ur lågorna och röken stiger en fågel. Den cirklar några varv och verkar vara på väg bort. Så ser den mig där jag står. Långsamt flyger den fram mot mig och sätter sig på min axel. Den tittar kärleksfullt på mig. Den har tårar i ögonen. Den vet att jag kommer att förgöra den. Vi betraktar varandra. Så lyfter den och flyger iväg.

 

                       ……………